why does my heart feel so bad?

från ingenting till nästan hälften.
jag har gjort en stor förändring på jobbet. tillsatt en person. som tar för sig, ser till att det händer saker och avlastar mig.
kommande vecka satt jag rejält i skiten. ingen personal. damn. men det fixar den nya personen.
bara en sån sak. från fullkomlig kallabalik (stavas det så?) till någon form av lugn.
jag har strukit några punkter på min lista. känns skönt att ha en lista. något att följa. där man ser vad man får gjort och inte.
fortfarande så mycket saker som måste falla på plats, men något är ändå alltid något.

imorgon far jag igen. till den stora staden.
känns på ett sätt skönt. det är lugnande att sitta på ett tåg på väg härifrån men ändå vill man liksom bara stanna och ta tag i saker som jag iofs aldrig får tagit tag i.
och jag vill sova. sova. sova. sova. med min fina. blir en helt annan sorts lugn.
trots att jag fortfarande vaknar i panik och tappar andan så är jag inte ensam. och jag är bara inte ensam. jag är med den jag vill vara med. jag känner mig inte ensam då.
annars kan man ju känna sig ensam i sällskap av någon också, men inte med den här typen. oh nej.
det gör ingenting att han inte vaknar när jag vaknar eller att han inte somnar när jag somnar, bara han är där.
eller snarare - bara jag får vara där han är.

oj oj. nu ska vi lugna oss en smula.
nu drar jag.

rent bildligt talat.
så är himlen blå. löven är fortfarande ganska gröna.
det blåser.
solen skiner.
det är kallt, ruggigt men skönt.

jag har stannat hemma idag, trots att jag varit "ledig" i helgen. jag kunde helt enkelt inte förmå mig att ta mig till kontoret och se alla papper som jag måste gå igenom innan jag lyckas fixa alla de stora sakerna.
jag slogs precis av den skumma känslan av att faktiskt göra något som man tänkt sig.
jag blev nyss sugen på kaffe, men i vanliga fall hade jag inte fått tummen ur och gått ut i köket och bryggt nåt.
men idag gjorde jag det. bara sådär.
jag brukar inte funka så.
men nu har jag suttit här med schemaläggningen framför mig ett tag och kaffe behövdes. fått hjärnsläpp och kan inte tänka.
ännu ovanliagare är att jag får support med schemat från den person som är så mycket utomståede i ärendet som man kan bli. sånt har aldrig hönt tidigare. att någon ens intresserar sig. eller framförallt - orkar lyssna.  

dessutom. i helgen. -vi vann.
härlig känsla.
kom ihåg den nu. okej då.

jag borde inte dricka kaffe, det vet jag. jag mår ingebra av kaffe. jag blandar ihop koffeinkicken med ångesten och så slutar allt än mer pannkaka än i vanliga fall. men ibland är det så gott med kaffe. och ibland ger det mig en liten liten kick extra att jobba.
men det bli rju alltid såhär. jag sitter här och är stressad som fan och helt jävla omotiverad och bara uppstressad och koffeinkickad. sjukt jobbigt.
idag sa far en massa småsaker till mig gång på gång som borde göras.
jag sa bara "nej, stopp, sluta. jag har världens hög redan med saker att tänka på och saker att göra. jag orkar inte fler grejer, det blir ändå inte gjort, det enda som händer är att jag mår sämre". han förstod. det var skönt.
i helgen reser jag uppåt landet på möte, fest och mingel. egentligen innebär det mest bara stress för mig. det enda jag vill är att krama min fina. och bli kramad. försvinner in i en annan värld då. eller egentligen är det ingen annan värld. men det är ett skönt ställe rent sinnligt att vara på. där vill jag vara.

hur kan en människa med att skriva så här:
"du kan blockera mig på facebook eller i riktiga livet, det spelar ingen roll längre nu. jag har vart med om tillräckligt med falskhet i mitt liv. nu ligger inte längre bollen hos mig..." (typ)

när denne person aktivt VALDE att utesluta mig ur min egen systers dödsannons.
när denne person aktivt VALDE att snacka skit om den nu döda systern och dessutom säga, citat: "jag räknar inte henne som min syster".
när denne person också blev bortvald som syster av den nu döda systern.
hur kan denne person VÄLJA bort mig ur hennes dödsannons? hur kan man med att göra något sådant? hur kan man bara med? hur fan tänker man då?
och sen snacka om falskhet och blockeringar på facebook?
att bollen ligger hos mig?
vilken jävla boll?
den bollen är fetborta. long fucking gone.
jag fick fan ingen passning. det var ett jävla skott. stolpe, ut. det var vad det var.
du har sumpat din chans för all jävla evighet.
och nej, förlåta ligger inte i min bana nu.
förlåta är fetborta för dig.
förlåt förtjänar bara äkta, fina, sanna människor, något som du tyvärr aldrig kommer bli.

 

så. en gång för alla.

nu får det vara bra.

tisdagen når sitt slut. tisdagen också. ännu en dag.
jag kunde inte gå upp i morse. det gick bara inte.
det är inte längre att jämföra mitt morgonmående med morgontrötthet eller något sånt. jag kommer bara inte upp. oavsett om jag försovit mig eller ej, så kan jag inte komma mig för att resa mig ur sängen.
jag kunde knappt öppna ögonen, inte tala, inte lyssna, inte förstå någonting. ville bara sova.
det känns som att kroppen säger till mig: "nej, sov kvinna, sov! du måste sova!" och så protesterar den mot all annan verksamhet. det är jobbigt. jag vill känna någon form av energi på morgonen.
jag försöker med snus, men det hjälper inte heller.
jag var så trött så fortfarande några timmar in på dagen såg jag nyvaken ut. förstörd.
imorgon har jag satt ett möte redan klockan 10. hur fan ska jag lyckas med det? hur ska det gå till? rent fysiskt?
hjälper det om jag lägger mig tidigt som fan? typ igår skulle jag ha gått och lagt mig för att orka gå upp imorgon. men det skulle nog hjälpt föga. min kropp är ute efter flera veckors jävla sömn. hur tar man sig tid till det?
jag känner mig skabbig. 24 seven liksom. aldrig på topp. aldrig fräääääsch liksom.
jag vill vara fräsch. snygg. het. ball. grym. allt. jag vill vara allt.
och så känner jag mig som inget. vilken jävla konflikt.

jag skrev ett mail till min far häromdan. förklarade hur jag mår. vad jag gör. att det inte funkar liksom.
så idag sa han att han gärna ville att jag tog en semester i slutet av året. åkte till solen och hälsade på honom och mor. kändes fint. och han var lite peppande. och banken var tydligen lite positivare idag. det kändes bra. det var längesen dom var det. men bankmannen sa att han fattar grejen nu. får vi bar afart på ena delen så löser det seg. sånt är skönt. bara det att den jävla delen skall funka också. och det ligger på mig. det och allt det andra.
hujedamig.

annars då.
inte mycket. försöker spendera tid åt lugn och harmoni och fina saker. lyckas väl ok.
det är bara jobbigt att trots att det är bra, så mår jag aldrig riktigt bra.
men det kommer väl det också.

när jag ser er som läser det jag skriver så ser jag hur dåligt ni också mår.
varför mår vi såhär? varför får inte vi vara lyckliga?
jag kan tycka att det känns som att vi är några av dom som absolut förtjänar det. och det är fan inte alla som förtjänar det. men ni. ni fina människor. varför är ni inte lyckliga? vad är det som skulle göra er lyckliga?
jag kan ändå finna en del svar på vad som skulle göra mig betydligt gladare och mer harmonisk.
och ja, jag jobbar på det. det tar bara sån förbannad tid.
men ni. jag vill att ni skall vara lyckliga. att alla skall vara lyckliga.

det e fan freezin outside.
det ger mig ångest över en sådan detalj som att jag inte har någon jacka jag vill bära i kylan.
min älskade vintrejcka ser ut som crap eftersom den efter en hård utekväll fått nattamat över sig.
kan man förresten fylla en jacka med nytt innehåll - om det nu e dun eller annat kraffs vet jag inte?

ångesten är så påtaglig idag.
den känns i hela ryggen och magen och bröstet.
det värker, svider. som om jag vill spy med inte har något att spy.
det gör så ont. skinnet bränner. organen värker. jag har så svårt att andas.
jag önskar så att det hjälpte att strunta i allt och sova bort det men det funkar inte.
allt måste bara åtgärdas och jag vet inte hur jag skall lyckas med det.
jag vill inte gråta mer. inte ha svårt att andas mer.
jag vill komma undan.
som att det en dag bara har gått över. lättar. försvinner.
så jag kan vara lugn och lycklig och den jag egentligen är.

och den dagen får gärna vara idag eller imorgon. på sin höjd.

jag är trött på hur jag mår. på hur jag ser och känner saker.
jag vill inte att det skall vara så här. jag vill vara den där glada jag som ag alltid är.
som njuter av livet och tycker saker och ting kunde ha mindre jävla betydelse så ja kunde lägga krutet på det jag verkligen vill. som faktiskt betyder nåt och avgör saker och ting i världen.
jag vill släppa allt, sova, vakna, resa iväg och bara vara.
återkommande i mina små texter är det där..
bara vara.
känna efter och käna de saker som är äkta. som är på riktigt. som betyder nåt.
jag vill inte tycka synd om mig själv.
jag vill vara stor, stark, glad, livfull.

inte liten, ensam och liggandes i min säng som ett jävla paket hela dagarna.
iofs inte sant. men det känns så.

ta tag i det här nu!
lös det här!
se till att allt funkar och blir bra.

så börjar dagen bli till kväll.
för mig är inte kvällar eller andra lediga tider direkt ledig tid. det är bara en möjlighet att hinna göra det där som jag aldrig annars hinner. en dusch. tvätt. disk. städ. betala räkningar. dricka vin.
ledig.
hur känns det?
att slippa svara på frågor, samtal, få galla över sig från griniga människor som tycker att det passar just precis då att kräka ur sig sitt ogillande över något jag kan belastas för.
att bara vara. på riktigt. slappna av. softa. vara lugn och tänka "gud vad skönt att vara ledig" och njuta av det.
och det går ju inte att pressa sig till det. tvinga sig att slappna av. då blir det också en stress.
sånt borde infinna sig naturligt.

yeah right.

jävla skit!
jag hatar när andra människor drar in en tillbaka in i saker som man själv avlägsnat sig ifrån.
när man lyckats hålla sig borta från saker och människor som får en att må dåligt och därav mår bättre någonstans inne i grunden av själen.
och så kommer ingen annan än en i en närmsta familj och inte förstår hur jävla pissigt det är att ta upp det här igen. att sätta mig på att göra saker som innefattar personer jag aldrig mer vill veta av.
att leva utan de här människorna har gjort dte lite, lite lättare för mig i min jävla kamp mot världen, men nähädå.
bara ett litet sms, bara en liten chattruta, vad som helst, delat med en av dem får mig att vilja gå hem och lägga mig och dra täcket över huvudet och sova bort vecka efter vecka.
det är tragiskt att de har en sådan makt över mig. att DE får mig att må dåligt. att jag låter dem få mig att må dåligt. dessutom är det patetsikt eftersom det är det de vill.
därför valde jag bort dem. därför valde jag att leva hela mitt liv, hur kort eller långt det än må bli, utan dem.
det var skönt att inte höra deras namn, inte prata med dem, inte riskera att se dem ens på internet.
och nu tvingas jag in i en handling där jag skall ta kontakt.
och kontakten är tagen utan respons. och så länge jag inte få respons så ligger det här och gror tills jag får det och då skall jag återigen försöka begrava alla de dåliga minnena och det onda i allt det gamla.

fan fan fan.

i övrigt är hela den här dagen sucky.
jag pallade inte ens tvätta håret. jag ville inte ens gå upp, som jag iochförsig aldrig vill.
snus och pepsi keeps me going dessa dagar. alla jävla dagar.
låt mig bli färdig med nåt. låt något falla på plats, så jag kan få en liten, liten lugn stund senare idag. utan all jävla ångest på en och samma gång.

skit.

livet fortsätter passera.
vad är det folk tänker på hela dagarna? vad är värt på kvällen när de går och lägger sig?
vad får dem att le imorgon? och vad fan får dem att fortsätta leva och vara onda dag efter dag?
VAD kan förändra dem? vad kan göra dem goda, sanna, lyckliga och värdiga?

livet passerar varje dag. timme för timme.

varje gång jag går i en trappa är jag rädd att snubbla, falla, dö.
varje gång jag går över en gata är jag rädd att bli påkörd, känna sann fysisk smärta, dö.
varje gång jag ska sova är jag rädd för att jag är sjuk, att jag kommer tappa andan igen, att aldrig vakna mer.
jag är rädd att vara ensam, bli ensam, bli sårad, bli sågad.
jag är inte rädd för att må så här dåligt varje dag i resten av mitt liv, men jag är rädd för vad det kan göra mot mig och andra. rädd för att det finns nåt annat där borta som jag inte får uppleva, känna, vara.

en sak i taget.
sakta på vägen mot lycka.

det är underligt att allt det man en gång känt kan försvinna helt och hållet. att man kanppt ens kan minnas hur det kändes. på ett sätt är det väldigt skönt. man slipper liksom en del av ångesten och smärtan då.
på ett sätt är det bara underligt. kanske inte direkt sorgligt eller tragiskt. bara underligt.
livet är ju så.
saker börjar och saker tar slut. allt därimellan får man lära sig hantera. det gör ont ibland. men ibland är det bara så jävla jävla jävla underbart också.
att, när man lider av kronisk ångest, kunna få vila ut ändå. bara i några minuter. tack vare en annan själ som gör en gott utan att ens veta om det. det är... så gott som, för mig, helt orealistiskt.
och helt... sinnes.
men jag låter mig njuta av det så länge det varar iaf.

god natt

alla människor gör oss lyckiga
somliga när de kommer in i våra liv
somliga när de går.

vilka som tillhör vilken grupp i mitt liv är ganska lätt att räkna ut.
från och med idag är de ute ur mitt liv. fullständigt.
det var längesen jag avlägsnade dem.
av olka anledningar finns de kvar. genom sina fina barn, genom kontakter, genom freakin' facebook.
men idag. idag är de borta.

tack och hej.

det värker i hela kroppen.
jag kallsvettas, har svårt att andas, vill lägga mig ner och sova.
jag skakar men försöker dölja det som vanligt.
varför blir det så här? vad är det som kommer över mig?
det har varit så här alldeles för ofta nu. de senaste veckorna var och varannan dag.
jag vill inte. jag vill bara sova. inte vakna förräns någon helt mirakulöst har ändrat hela världen jag lever i. gett mig ledigt för en vecka vid vattnet.
bara andas. bara vara.
le åt töntiga, betydelselösa saker.
varje kväll är det som om jag går in i min bubbla.
jag faller ihop i soffan, glor på tv, tänker, slutar tänka, börjar tänka igen. skrattar åt dåliga skämt och bara är. sen avbryter telefonen allt. om och om igen. och det utan att den ens fungerar som den ska.
sen försöker jag komma in i bubblan igen. dricker te, pratar, lyssnar, funderar, tänker på saker jag inte ens vet om.
jag kommer dock aldrig in i min bubbla igen. frågan är om jag någonsin är där.
jo det är jag. det är jag faktiskt.

om det är något jag inte behöver så är det ännu ett beroende.
därför är det inte okej att jag drack vin samtliga dagar förra vckan utom igår, söndag. inte ok, sa jag.

iaf. idag är en otroligt sucky day.
kanske vänder den och blir bra. typ rolig och givande.
orka bry sig.

det var längesen jag grät.
det är skönt dock. att gråta igen.
det kan tyckas morbidt (?) att över huvud taget fotografera på en begravning.
men på något sätt så vill man ändå minnas.
för mig är det dels som en försäkran att det som hänt verkligen har hänt. så att man slipper leva i en lögn man själv skapar.
dels för att återigen kunna uppleva den totala äktheten som man befinner sig i då.
sorg är äkta. iallafall för mig.
de dagarna då vi satt där. stod där. såg. kände.
jag önskar inte min värsta fiende de känslan eftersom det är en fruktansvärd smärta.
men jag är tacksam för de ögonblick som man haft och de minnen som man har.
och på något vi är det en befrielse att kunna känna den där totala sanningen, den totala smärtan och det totalt sanna oöverstigbara.
det gör ont i mig att titta på bilderna.
det skär i mitt hjärta.
man vill inte se en far begrava sitt eget barn.
man vill inte själv se sin syster bli begraven.
det vill man inte.
det är egoistiskt.
men framförallt vill man inte att hennes liv skulle bli så kort. så snabbt avslutat. så tragiskt som det faktiskt blev.

men om hon ser eller känner eller vet något nu så skulle hon framförallt vara besviken.
på dem som är falska och alltid varit. som fortfarande, trots hennes bortgång, lever i falskhet och tragik.

det gör ont nät något som känns som hat känns mer än den där kärleken.

det är underligt hur dagar kan vara och kännas och upplevas så olika.
idag tog jag sovmorgon för jag sov så gott. jag vaknade och jag fick te.
jag fixade till mig utan större bekymmer och idag är inte en fuldag.
jag tajmade bussen till jobbet och lyssnade på bra musik på vägen.
det är soligt och helt ok temperatur ute.

ändå är nåt fel.
det känns konstigt.
antagligen för att det är måndag och jag har en lååång to do list framför mig.
eller så drömde jag nåt jag inte minns.
eller så inbillar jag mig.

det är intressant att se hur läsarsiffrorna fullkomligt rasar när mina små texter handlar om att jag mår bättre.
är det så att man frotterar sig i andras sörja? Eller är det så att man vill ha koll på den som är ledsen för att sedan övergå i lugn när denne mår bättre?
oavsett mår jag bättre. och inget annat spelar egentligen så stor roll då.
igår fick denna flickan blommor.
jag blev chockskadad och mörkrädd och överlycklig.
är det inte fantastiskt så säg?
är det inte otroligt?
är det inte helt sjukt?
är det inte bra?

jag ler. bara en sån sak.

förresten. en flicka fann min blogg. och jag fann så hennes.
tjelsi.
hon är länkad här på bloggen. titta in där om ni vill. bra tös. det känner jag på mig.

jag är kär.

idag har jag haft två möten.
det första var på banken.
privatrådgivning.
drog ner på sparandet eftersom jag ändå inte har råd att spara så mycket.
placerade i andra fonder, flyttade från en fond till en försäkring.
damn, va vuxet det var. och hur mycket av det hela som jag faktiskt förstod mig på går ju att diskutera.

sen hade jag en rundvandring och info med några karlar här på jobbet.
det gick bra, det också.

dessutom fick jag en inbjudan till en biokväll från en leverantör. trevligt.

och för övrigt. igår släppte det lite. det där som gnagt och varit jobbigt.
som jag inte kunnat sätta fingret på, men ändå vetat. snarar einte kunnat förklara.
jag vet inte om det var snuset eller bara helt brutal ärlighet mot mig själv som gjorde det.
kändes så avslappnat och.. bra.
nu vill jag stanna i den verkligheten. inte må dåligt över att jag blivit fuckad i huvet mer.
låt mig få stanna där.