why does my heart feel so bad?

vissa dagar är tuffare än andra. idag är en sådan dag.
i december fick jag veta att det födelsemärke min pappa opererat bort var cancer. närmare bestämt malign melanom. den dåliga sorten.
den här familjen har fått så mycket bad news att man blev förvånad över att man blev förvånad. att man blev chockad. skakad. rädd. ledsen. och så in i helvete arg.
är det aldrig nog? jävla Gud. jag hatar dig. jag kommer aldrig förlåta dig. jag vill slå dig i ansiktet.
nästa vecka sövs min lilla pappa ner. och får mer borttaget av sin lilla arm där födelsemärket en gång satt. och ett par lymfkörtlar. sen får vi vänta i fem veckor på vad provsvaren har att säga oss. ännu fler veckor i ett helvete. allt i ett hopp om att inte behöva gå i ännu fler veckor fyllda av rädsla, sorg, ilska.

om det, gud förbjude, mot all mörmodan skulle vara så att min far.. jag orka inte ens skiva det. here you go.

min lilla pappa har klarat så mycket.
när han var 15-16 år rymde han hemifrån. hans mamma hade dött i cancer och hans pappa var en pappa av sin tid. en sådan som fann en ny kvinna och tappade bort känslan av att vara far.
efter det fick min far sin första av tre döttrar. sen kom de andra två små.
han arbetade och slet sig igenom sitt liv. skapade nya möjligheter och lovade sig själv att ge sina barn något han aldrig själv haft. en trygghet. min far blev äldre. fick operera prostatan. och minisken. fick en diagnos på någon fotsjukdom. och kronisk halskatarr. och han blev hjärtsjuk. får inte bära mer än ett kilo trots att hans axlar burit ett lass större än vad man kan föreställa sig.
för snart två år sedan gick hans far bort. min farfar. mannen som bara min far av tre bröder förlät. som lät honom vara en fin och exemplarisk farfar för mig. inte ens månad senare gick min fars förstfödda bort. i en tragisk, oförklarilig, orättvis och mardrömslik olycka. min far fick sänka ner sin egen dotter i jorden. efter detta följde månader av släktbråk. han blev trött. min mor ringde mig och berättade hur de suttit och fikat i trädgården när han säger "jag är så trött" och lägger sig ner på gräsmattan och somnar på mindre än en minut.
min far är rödlätt. fräknig. ett födelsemärke på hans arm börjar växa. det opereras bort.
och här står vi idag.
trots de sorgens dagar vi överlevt står vi här idag inför ännu en rädsla och ilska.
så imorgon tar vi en promenad tillsammans. pratar. får lite frisk luft. andas. är närvarande. just nu.

det var längesedan jag skrev här. men jag har settatt ni fortfarande är här och tittar efter mig. ledsen om jag gör er besvikna genom att inte skriva.
men allt har sin tid och jag tror denna lilla blogg haft sin. jag har bytt ut mycket i mitt liv, så även blogg. ni finner mig nu någon annanstans, men än så länge är det ett hemligt ställe. under uppbyggnad så att säga.
det har inte hänt så mycket sen sist. mer än att jag fick reda på min nya "diagnos"; recidiverande depression. man kan googla på det om man vill men det ger ingen rättvis bild. svårt att förklara är det också. eller det beror ju på. egentligen är det så att jag helt enket varit deprimerad en mycket stor del av mitt liv och jag kommer med stor sannolikhet fortsätta falla tillbaka i depressioner under mitt lilla liv. dock är målet att bli fullt frisk från det här, men man vet ju aldrig.
på ett sätt är det skönt. att liksom få en förklaring till min ledsamhet och den sorg jag burit på så länge. på ett sätt är det också jobbigt att det är så. att man vet det nu. man får väl göra det bästa av det.
det som bekymrar mig är risken att jag är manodepressiv. men det vet vi inte ännu, det skall väl kollas upp eller nåt. vi får se helt enkelt.
så länge fortsätter jag mitt liv. inte en snus på månader nu.
dock inte heller ett öre i sjukersättning, så nu är det knapert som satan. men jag kämpar på.

vi kanske ses framöver.
ta hand om er!

det var en tid sedan jag skrev.
jag blev sjukskriven en månad då, för utmattningsdepression. nu har jag blivit sjukskriven en månad till. min psykolog säger att jag inte under några omständigheter får arbeta eller plugga. minsta lilla stress som jag utsätts för skadar min hjärna.
läkaren sa att jag låg på en maxnivå vad gäller både depression och ångest, visste knappt att det var två olika saker, men okej. han ökade på min medicin och la om den lite. psykologen är väl inte jätte förtjust i att jag tar mediciner men jag har ingen ork att sluta, jag vet hur jag mår om jag inte tar dem. även om jag inte kan minnas känslan när jag inte är mitt inne i den, men jag vet att det var ohållbart.
psykologen sa at om jag fortsätter stressa så kan hjärnan skadas på flera sätt, jag kan få dåligt minne; glömma saker jag sagt, gjort och planerat. det gör jag redan. jag skulle kunna få riktigt kort stubin; explodera för minsta lilla precis när som helst - i gråt, ilska, har eller irritation. det händer redan. jag kan få sömnproblem. det har jag haft i flera år. såna saker. det oroade mig. då började jag gråta hos henne. och sen kunde jag knappt sluta.
dagen efter började jag gråta hos läkaren. båda gångerna berodde tydligen på att jag fick kontakt med mina känslor.
min rastlöshet beror tydligen på att jag knuffar bort känslorna, för jag vill inte må så som jag gör när jag känner dem. det är väldigt logiskt. det är därför jag har promenerat kl. 06.30 på morgonen, tvättat kuddar, passat främlingars husdjur och frenetiskt tagit hand om mina växter.
jag är bekymrad över att ha kontakt med mina känslor. men någon gång måste man väl det. på riktigt alltså.
innan hade jag en liten kontakt med dem när jag skrev här i min lilla blogg.. det kanske är därför jag skriver så sällan och med så länga mellanrum nu.
jag kan säga att just i detta nu har jag inte kontakt med mina känslor. jag bara VET hur det är, hur det ligger till, hur jag egentligen mår. men jag käner inte efter. jag skriver för glatta livet. för att börja någonstans.
stressen är enorm. för att jag inte kan slappna av. för att jag vill käna men inte vågar. för att låta bli. för att komma på vad jag ska viga mitt liv åt. vad jag ska göra. hur jag ska göra skillnad. för att hämnas. för att kunna leva utan att hata jämt. för hur jag ska överleva. för hur jag ska bli lugn och fine med allt.
jag har funderat på det mesta nu. vad ska jag göra? ska jag plugga? ska jag jobba? ska jag stata eget? ska jag syssla med politik? ska jag bli skådis? ska jag skriva? ska jag leva? på riktigt.

fem saker som är bra:
1. jag har inte snusat på en dryg månad.
2. jag lagar mat.
3. jag har målat om.
4. jag umgås med vackra människor.
5. .. där tog det slut.

jag sjukskrev mig från jobbet förra måndagen. sen dess har allt varit en kamp att hitta en balans, ett liv. att känna ett lugn och trivas. vara nöjd.
min medicin har sett ut såhär:
långpromenad, inköp av två böcker, dagbokskrivande, köpt blommor, vattnat blommor, sovit, bytt mobilnr, tittat på film, pratat, hjälpt vänner, druckit kaffe, långpromenad vid havet, filosoferande, börjat skriva på min bok, försökt hitta vad jag vill göra, sovit lite till, handlat mat, lagat mat, tvättat, städat, ätit mediciner, ignorerat telefonsamtal och mail, avbokat saker, träffat vänner.
ett litet psykbryt och en vecka senare är jag fortfarande lika stressad.
dock är jag, som alltid, hoppfull.
livet är mer än det jag känt hittills.

jag kämpar och sliter och försöker. med mig själv. hänga med. hänga kvar.
jag har kommit en bit.
jag har fått fatt på en psykolog och mediciner.
jag är glad och tacksam över saker i livet som ger mig glädje och kärlek.
mina vänner har en ofattbart bra tajming och känsla. de känner mig. de vill mig väl och de accepterar mig.
man upptäcker med tiden vilka de är. och man sållar bort de som inte är det. och det är fine, det gör inget.
jag är liksom nöjd med det jag har.
stressen kommer över mig gång på gång.
tabletterna gör mig helt färdig. jag är medvetslös på mornarna. som om kroppen försöker ta igen all dålig sömn man haft de senaste åren. men förhoppningsvis blir det bra i längden och jag kan leva med mig själv.
för jag har inte levt. inte på riktigt och inte ordentligt.
men jag vill.
och jag vill gå omkring och vara lycklig. inte fullkomligt euforiskt agarna i ända, men gärna lite ibland.
jag vill hellre ha lyckotårar än sorgetårar. och jag vill inte vara rädd mer.
inte vara så fullkomligt och idiotiskt rädd för döden och smärta och sorg och saknad.
jag vill inte ha ont och vara rädd för mörkret mer.
jag vill komma ut ur min tunnel. våga se rakt in i solen. utan att bli blind.
jag ska börja laga mat. och pyssla med blommor. och inreda. och tvätta i tid. ¨gå o lägga mig i tid. vakna i tid. leva i tiden som är.
jag får lov att titta i backspegeln, och jag vet att jag aldrig blir klar med det. färdig.
jag har dessvärre inte kommit så långt på den vägen ens. jag har inte bearbetat trots att jag tror det.
och jag fattar att vissa saker gör mig bättre om de inte finns i närheten. personer.
jag får leva med att nä jag får den här känslan av att ångesten kommer över mig för en stund så får jag ju faktiskt lov att skriva av mig. eller gråta. eller skrika. inte slåss kanske.
och jag kan bryta ihop och koma igen.
och om inte andra ger mig struktur så får jag ge mig den själv.
livet ska vara bra.
det kan ta slut imorgon. eller rent av inom ett par minuter. det vet jag inte.
och jag önskar att livet fortsätter i all evighet. men det vet jag ju att det inte gör.
så jag får glatt fortsätta med det jag har och det jag gör.
men sätta gränser. uppfylla behov. lyssna till mig själv.
se sanningen. känna efter. kämpa.
jag ska klara det här. jag ska rent av kara allt.
jag bara ska.

min syster blev utsatt för ett övergrepp i början på året.
när 2 dagar passerat bestämde hon sig för att göra en polisanmälan.
dels för sin egen skull. för att hon skulle slippa konfronteras med människan i det vardagliga livet (arbetar i samma bransch) och slippa ha någon som helst kontakt med honom.
dels för allmänhetens skull. en sådan man ska inte få utsätta fler, och han skall inte få gå omkring och tycka och tro att han är kung, att han kan göra som han vill, att han till skillnad från oss andra står över samhället och kan följa sina egna regler.
det är en plikt att anmäla, tycker jag. jag har all förståelse i hela världen för människor som ine gör det, av rädsla, ångest och skräck. de som vill glömma och gå vidare. men skall HAN få gå vidare? bara sådär?
när anmälan var gjord blev det rena circusen. han försökte kontakta mig, min far och henne; offret. hur kan man med? efter att jag talat med polisen så bestämde vi att jag skulle träffa honom. han ville ge sin version, polisen uppmanade mig att spela in samtalet på min mobil, vilket jag gjorde.
enligt hans version var hon med på det, det var tillochmed hon som uppmanade till det och han som försökte stoppa det.
(varenda kvinna i hans närhet vet att han aldrig skulle säga nej och att det är han som försöker få till det - han har vart på mig och flertalet andra i den här branschen).
flertalet personer kan vittna om att hon sov, hon var avdäckad. hon var inte kontaktbar.
från att ha varit så berusad att hon somnat till att hon skall ha gjort en sit-up-rörelse och dragit av sig sina kläder. dessa vittnen, som dessutom träffade henne precis före och precis efter händelsen och vittnar om att en mer skräckslagen, rädd och ledsen människa har de aldrig sett, väljer man tydligen bort.
man lyssnar inte ens på den inspelningen jag har, som de uppmanat mig att göra, när de uppmanat mig att träffa honom. man lyssnar inte ens om den versionen skiljer sig från den version han själv lämnat till polisen.

sen kommer ett brev.
det är nedlagt.
och då börjas det "man är oskyldig tills man döms" mm mm mm.

vem är det då som döms? när han inte blir dömd.
jo, det är hon. hon blir i andras ögon, antingen en lögnerska eller en billig slampa. det är så folk ser det. 
ham är tillbaka på sitt jobb. han har försökt ta kontakt med vår far igen. hans kollega ringer mig och hoppa att vi kan återgå till det som var förr, med fina samarbeten mm. 
hur skulle vi någonsinkunna göra det? 
hur skall vi någonsin kunna gå vidare. utan någon försäkran om att slippa kontakt med honom. 
alla dessa möten. alla dessa tillställningar. telefonsamtal. beställningar. problemlösningar. 

i hennes, i mina, i familjens och arbetsplatsens ögon är han dömd. for life. han skall inte sätta sin fot här. han skall inte visa sig i vår närhet. 
men utöver det? 
vem blir nästa offer? 

för vissa människor lever tydligen över oss andra och kan följa sina egna spelregler.  

Mina nya vänner heter: sertralin, atarax, mirtazapin, bricanyl.

i helgen hade vi en mindre tjejafton. vi drack rosé, grillade och tjötade om allt mellan himmel och jord: bikinifobi, karlar, spådomar, kärlek, pengar, politik, trädgårdar, resor, båtar, jobb, krukväxter, kläder.. you name it. vi drog på lite mer rouge och drog till nöjesparken. tog en styrketår i form av halloncider och minttu och åkte de 2 läskigaste attraktionerna vi kunde komma på. vi skrek som galningar och njöt av blandingen av adrenalin, skräck och förtjusning. sen gick vi vidare och tog ett glas rosé till och en smarrig jordgubb/mangodrink. härliga tider. pratade ut om stressen vi sätter på oss själva, prestationsångesten som fyller varje minut av våra liv.


sen blev det dags att bege sig. den ena mtte upp sin sambo, den andre åkte hem till sin och jag messade min. det var dags att möta upp några gamla vänner på stan som jag inte träffat på allt för lång tid. utanför uteserveringen ser jag från taxin min karl med två vänner. på uteserveringen fann jag mina vänner och deras bekanta och det blev en härlig blandning av folk. mycket skratt och lite allvarligt snack. mitt emot mig sitter han.
världens finaste man. han är sådär lagom berusad och glad och spontan. bredvid honom sitter en bekant till honom. när han tror att jag i sorlet av fest inte hör eller ser, eftersom jag språkar med andra så säger han till sin bekante något i stil med:
"- ser du? fattar du? att hon ... (pekar på mig uppifrån och ner) vill vara med mig? det är helt sjukt egentligen.." han tittar på mig. sådär fint. fascinerat. lite på sned.

jag blev alldeles rörd. oerhört glad, över att han tänker så högt om mig - om HELA mig. och lite illa till mods att han tycker att jag är mer liksom. jag kan inte finna orden. att han sätter mig så högt upp och tycker att "helvete, va bra o fin hon e" typ.

hela den kvällen blev så.. bra. den var inte mycket att hänga i granen om man ska se till att det var fest och dans och crazy. som det var förr liksom.. som man ville ha det då. för så vil jag inte ha det nu. jag ville bara sitta där och småprata, dricka corona och njuta av sommaren och att softa med de här människorna. få en liten, liten chans att lära känna dem, känna av dem, låta dem känna av mig.

snart är det ett år sen jag träffade den mannen. bara ett år. men det är så skönt. fortfarande pirrigt i min mage. pussigt. mysigt. som om det alltid kommer vara så. och jag känner hur han vill samma sak. varje dag.

alla dessa krav. som jag ställer på mig själv. man ska vara så jävla grym och så jävla bra och helt otroligt fantastiskt duktig och trevlig och bra på alla sätt och vis. att man orkar. att man fortsätter. är det inte tragiskt att man dessutom gör det mot sig själv. man är ju riktigt jäkla elak mot sig själv. hemskt! men man bara fortsätter. dag ut och dag in. om och om igen. någonstans finner jag ibland ro. när jag var hos spåtanten kom jag plötligt på att jag kan ju skita i mina f.d. syskon om jag bara vill. mag behöver inte tänka på dem. jag vill inte ens bli påmind om dem. men ändå är det något som skaver i hjärtat när jag tänker på dem. att den ene är i stort sett ond. för inlåst i sig själv för att någonsin bli äkta. inte ens en sekt hade kunnat komma åt henne och ge henne någon slags insikt. den andre är alldeles för bitter och för stolt för att komma någonvart. och sen är det vi andra. ibland känns det som om jag har en yttepytteliten familj. min mormor och min bror. men hemska tanke att tänka så. men det är dem som känns genuint äkta dag ut och dag in. de andra är forcerade, stressade, bittra och håller upp en fasad och jag förstår inte varför. det är ju ingen som tjänar nåt på det. och spåtanter och psykologer säger till mig att jag skall sluta ta hand om alla andra, sluta lösa alla prpblem och sluta försöka få familjen att funka. det är inte mitt jobb. någonstans i slutändan är det jag som är det lilla barnet, det kan inte ligga på mig att sköta allt det här. grej efter grej. hur slutar man tänka på det man inte ska tänka på? hur kommer man undan sin egen hjärna? hujedamig.

Detta var vad spåtanten hade att säga om mig: Jag kommer lyckas bra på jobbet. Jag har fyra syskon. Min bror mår dåligt, han är känslig, jag behöver hjälpa honom. Jag blev inlåst nånstans när jag var liten och därför drabbad jag av panikattacker i vuxen ålder. Min pojkvän är en bra man till skillnad från de tidigare, jag ska inte straffa honom för att andra varit svin. Någon äldre kommer gå bort inom ett år, men det gör inget för personen har levt ett rikt och fullt liv. Jag har haft två svåra år. Jag kan bli besatt. När jag blir arg blir jag väldigt arg. En yngre kille är kär i mig. Jag väntar på ett brev eller samtal och det kanske inte blir med det svar jag vill. Jag har projekt på jobbet, något med vatten. Min syster kommer vara med i tv. Jag tror jag haft en bra uppväxt men det har jag inte. Jag måste sluta titta bakåt och titta framåt. Det var typ det..

Det måste bli ändring. Jag kan inte vara en sur, bitter, ledsen människa igen. Upp o hoppa! Back to life!

2008 var jag hos läkaren eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt. depression och panikångest kallade hon det efter att hon tittat i sin läkarbok. no shit.
jag fick piller som jag mådde ännu sämre av, när det var som värst visste jag inte hur länge jag skulle orka. om jag skulle orka. pillrena tog slut och jag missade min kommande tid. allt rann ut i sanden. ingen ringde upp, de skickade bara en räkning.
i februari 2009 sökte jag åter upp läkaren. allt var fortfarande lika illa. nu i efterhand undrar man hur i hela helvete man orkar egentligen. då kunde jag inte andas, knappt gå uppför en backe. de gjorde EKG som visade att hjärtat var fint och jobbade som det skulle. blev remitterad till ett sjukhus för en lungröntgen. resultatet borde nå min första läkare efter en vecka och efter det skulle hon höra av sig och vi skulle prata om hur det såg ut och hur vi skulle gå vidare. jag fick dessutom lite lättare piller, atarax, som jag skulle ta om jag fick panikattacker igen. jag tog dem, och de funkade ok, så länge det inte var ordentliga ångestattacke jag kastades in i.
Det var ingen som ringde mig efter en vecka. inte efter två veckor heller.
nu är det juli och det är fortfarande ingen som ringt. eftersom jag slungas in och ut ur ångestattacker kände mig mig tvungen att söka hjälp igen. en gång för alla liksom. hur jobbigt jag än tycker att det är att gå till läkaren så ska jag bara göra det.
så lätt var det, ja.
alla läkarna har semester. det finns vikarier men de vet ingen om min historia mer än vilken medicin jag fick sist.
det går inte att boka tid, bara snabbakuttider. så man måste ringa kl 7 på morgonen. då kaaaaaanske man får en tid samma dag. hos en vikarie. som jag aldrig mer kommer träffa sen. de är "mest där för att ta hand om förkylningar, insektsbett och urinvägsinfektioner" som han sa. "såna som behöver hjälp snabbt".
man får alltså inte vara psykiskt sjuk och i behov av hjälp sommartid. och jag får inte gå någon annanstans för där är jag inte skriven. 
man får liksom börja om hela tiden, och när man är en fragil liten själ är det inte så lätt. att dra sin historia varje gång för någon som ändå inte kommer vara där nästa gång. som inte ringer upp. som inte bryr sig. som inte tycker det är allvarligt att man fan inte kan andas. som inte ringer upp när en skarp läkare på ett sjukhus har gjort en anteckning om att det inte är nåt fel på lungorna men det kan vara astma eller något annat som man inte kan se på röntgen.. !?!?!?

och för ett par veckor sen när jag fanimej hade urinvägsinektion då fanns det ingen tid där heller. då fick jag gå till en annan mottagning. en mottagning jag ringt till först som hade tider men inte kunde ge mig än för jag bodde j inte där. till en läkare som inte förstod vad jag sa. och som tryckte så hårt på mig att jag tappade andan och när jag då inte sa "aj" så sa han upprepade gånger "det gör inte ont?". jag kunde ju för fan inte prata. det slutade med att jag grät ut hos en sjuksyster som skulle sticka mig i fingret. 

fan ta dig, Sverige. fan ta dig, för att du tar mina skattepengar som jag skall ha användning för när jag söker vård. vård som jag inte får.

gah!
det var så längesen jag skrev av mig så jag vet knappt vart jag ska börja. inte för att jag har nåt specifikt att berätta eller skriva av mig om, men jag vill bli av med orden som mullrar i min hjärna och i mitt hjärta.
men jag vet inte ens vad det är för ord.
jag försöker tänka mycket på det som är vackert.
på det som inte gör ont. på det som skänker mitt liv lite glädje för en stund.
han gör det. och mina vänner gör det. mina få men ack så naggande goda vänner.
solen gör det.
jag tänker mycket på hur fel mycket är. på hur jag skulle kunna rätta till saker. göra det lite bättre.
men jag kan inte råda över vissa ting. situationer som blir ändå.
jag förstår inte varför inte alla vill att världen skall vara en bra plats att vistas på.
jag undrar mycket över det. hur man kan vara så arg och elak och bitter och ond som många är.

det får nog räcka så, så länge.
ta hand om er.