lova mig
idag firade jag en väns födelsedag. han fick en vacker orkidé med skötselråd som jag skrev ner. de gäler för honom också. "en sup i veckan. men låt det rinna igenom".
men saker borde rinna igenom mig.
eller rinna av mig.
när människor sviker mig så vill jag inte bry mig.
jag vill kunna fokusera på det jag har som är bra.
och jag känner mig omodern.
alla mina känslor o tankar.
de fungerar inte i dagens samhälle.
min moral. min etik. mina principer.
och jag kan inte ändra mig. jag har försökt.
man kan gå ifrån hus och hem, men aldrig sitt sätt, som mormor brukar säga.
jag har gett upp tron på att finna likasinnade.
människor som tycker och tänker som jag.
men jag har några i min närhet som accepterar mig.
för det är jag tacksam.
jag önskar jag var som alla andra.
jag trodde det skulle vara bättre när man var 23.
när jag var 17 var allt svart och vitt. själen värkte då.
men jag trodde det skulle bli bättre. att allt skulle vara lättare nu.
nu är jag snart 24 och jag har insett att detta är den jag är.
jag vet vad jag reagerar på. vad jag känner. vad jag tycker. vad jag önskar.
vad jag saknar. vad jag trånar efter och vad jag ber om.
jag har insett att ångesten är en del av mig. den utgör min person.
det var inte en svacka när jag var 17.
det är inte så att jag råkar hamna i jobbiga situationer mer än andra.
jag reagerar på allt.
jag mår som jag mår.
och jag undrar hur det här ska sluta.
men saker borde rinna igenom mig.
eller rinna av mig.
när människor sviker mig så vill jag inte bry mig.
jag vill kunna fokusera på det jag har som är bra.
och jag känner mig omodern.
alla mina känslor o tankar.
de fungerar inte i dagens samhälle.
min moral. min etik. mina principer.
och jag kan inte ändra mig. jag har försökt.
man kan gå ifrån hus och hem, men aldrig sitt sätt, som mormor brukar säga.
jag har gett upp tron på att finna likasinnade.
människor som tycker och tänker som jag.
men jag har några i min närhet som accepterar mig.
för det är jag tacksam.
jag önskar jag var som alla andra.
jag trodde det skulle vara bättre när man var 23.
när jag var 17 var allt svart och vitt. själen värkte då.
men jag trodde det skulle bli bättre. att allt skulle vara lättare nu.
nu är jag snart 24 och jag har insett att detta är den jag är.
jag vet vad jag reagerar på. vad jag känner. vad jag tycker. vad jag önskar.
vad jag saknar. vad jag trånar efter och vad jag ber om.
jag har insett att ångesten är en del av mig. den utgör min person.
det var inte en svacka när jag var 17.
det är inte så att jag råkar hamna i jobbiga situationer mer än andra.
jag reagerar på allt.
jag mår som jag mår.
och jag undrar hur det här ska sluta.
ge mig min morgon
nu får det vara bra.
det får räcka nu.
jag skrev för ett tag sen att allt måste vara bra ett tag nu för att jag ska orka.
sen dess har inget varit bra.
jag vet inte vad jag ska leva för.
jag vet inte vem jag ska leva för.
jag förstår ingenting.
ta bort all den här smärtan. snälla.
bara ta bort den.
få mina tårar att sluta rinna.
få bort de hemska människorna ifrån mig. jag vill inte veta deras namn.jag vill att de aldrig ska ha funnits.
och ge mig de goda människorna tillbaka.
vad hände med allt?
ge mig min jävla morgon och dra sen åt helvete.
JAG HATAR ER.
ni tog allt ifrån mig.
det får räcka nu.
jag skrev för ett tag sen att allt måste vara bra ett tag nu för att jag ska orka.
sen dess har inget varit bra.
jag vet inte vad jag ska leva för.
jag vet inte vem jag ska leva för.
jag förstår ingenting.
ta bort all den här smärtan. snälla.
bara ta bort den.
få mina tårar att sluta rinna.
få bort de hemska människorna ifrån mig. jag vill inte veta deras namn.jag vill att de aldrig ska ha funnits.
och ge mig de goda människorna tillbaka.
vad hände med allt?
ge mig min jävla morgon och dra sen åt helvete.
JAG HATAR ER.
ni tog allt ifrån mig.
moment
idag satte jag mig på planet från sthlm.
idag gav jag en töntig alla hjärtans dag present till min syster.
idag satt jag och denna syster hos min farfar.
vi satt där när han tog sina sista andetag.
mitt framför ögonen på oss.
det var två änglar som hämtade honom.
farväl farfar.
idag gav jag en töntig alla hjärtans dag present till min syster.
idag satt jag och denna syster hos min farfar.
vi satt där när han tog sina sista andetag.
mitt framför ögonen på oss.
det var två änglar som hämtade honom.
farväl farfar.
morgonen
en gång sa en person till mig att jag skall tänka mig bort till en annan plats och en annan tid när allt känns såhär hopplöst och jag inte kan sova.
då var den tiden och platsen på altanen i spanien, efter en hel dag i solen, och när solen långsamt försvinner bakom berget. när man vaknar till liv av att man får gåshud för att brisen över huden känns kall, men bara för att huden är så varm. det är egentligen inte alls kallt, men eftersom man legat och dåsat i solen hela långa dagen så uppfattar huden det som kyla för den sätter det i relativitet till den extrema hettan som gjort kroppen skär.
man öppnar ögonen just som de sista strålarna kämpar sig över bergskanten och träffar en i ansiktet.
man har håkan i lurarna och i övrigt är det tystnad. borrmaskinerna från bygget flera kilometer bort har tystnat och grannen har lämnat sin altan.
familjen är kvar på sin siesta, men en annan som vill njuta av varje sekund i solen valde att stanna på altanen. håret reser sig på kroppen och man fumlar sig upp och stapplar mot sitt glas med vin och sprite. isen är sedan länge borta i glaset men det känns ändå kallt och sött i munnen.
den platsen är inte längre den jag tänker mig, när jag inte kan sova.
det finns inte någon plats längre som jag kan få mig att somna.
men en inbillad plats är den som är närmast.
en morgon vid ett öppet fönster. det är svensk sommar där ute. fåglar låter, annars bara en klar, ljus himmel, mitt imellan natt och dag. tjocka gardiner som inte är helt fördragna så man kan titta ut.
inte känslan av ångest och stress. en känsla av lugn. andetag. värme.
tystnad.
en blanding mellan ensamhet och tröst.
att inte veta vad dagen ger, men att veta vad just denna sekund ger.
ligga där. tyst. i flera minuter. med visshet.
varje gång jag vaknar önskar jag att det var den morgonen.
det är kanske just därför det inte är där jag vill vara när jag somnar. för innan sömnen slår in så vet jag inte.
men när jag vaknar så vet jag.
precis som alla andra mornar, så vet jag.
att det är den morgonen som inte riktigt finns, som borde finnas.
en enda morgon, av så många möjliga mornar, som etsar sig fast.
visst är det så?
då var den tiden och platsen på altanen i spanien, efter en hel dag i solen, och när solen långsamt försvinner bakom berget. när man vaknar till liv av att man får gåshud för att brisen över huden känns kall, men bara för att huden är så varm. det är egentligen inte alls kallt, men eftersom man legat och dåsat i solen hela långa dagen så uppfattar huden det som kyla för den sätter det i relativitet till den extrema hettan som gjort kroppen skär.
man öppnar ögonen just som de sista strålarna kämpar sig över bergskanten och träffar en i ansiktet.
man har håkan i lurarna och i övrigt är det tystnad. borrmaskinerna från bygget flera kilometer bort har tystnat och grannen har lämnat sin altan.
familjen är kvar på sin siesta, men en annan som vill njuta av varje sekund i solen valde att stanna på altanen. håret reser sig på kroppen och man fumlar sig upp och stapplar mot sitt glas med vin och sprite. isen är sedan länge borta i glaset men det känns ändå kallt och sött i munnen.
den platsen är inte längre den jag tänker mig, när jag inte kan sova.
det finns inte någon plats längre som jag kan få mig att somna.
men en inbillad plats är den som är närmast.
en morgon vid ett öppet fönster. det är svensk sommar där ute. fåglar låter, annars bara en klar, ljus himmel, mitt imellan natt och dag. tjocka gardiner som inte är helt fördragna så man kan titta ut.
inte känslan av ångest och stress. en känsla av lugn. andetag. värme.
tystnad.
en blanding mellan ensamhet och tröst.
att inte veta vad dagen ger, men att veta vad just denna sekund ger.
ligga där. tyst. i flera minuter. med visshet.
varje gång jag vaknar önskar jag att det var den morgonen.
det är kanske just därför det inte är där jag vill vara när jag somnar. för innan sömnen slår in så vet jag inte.
men när jag vaknar så vet jag.
precis som alla andra mornar, så vet jag.
att det är den morgonen som inte riktigt finns, som borde finnas.
en enda morgon, av så många möjliga mornar, som etsar sig fast.
visst är det så?
