why does my heart feel so bad?

friday night. sitter med ett glas rött. och har gått över till general silver för att dra ner lite på snusandet. hade lyckats snusa upp en hel dosa innan kvällen kom. hur gick det till? eller har jag lyckats ta fel? jättekonstigt. sluta ska jag. ja. nyår?

det är morgon. observera det. JAG gick upp tidigt idag. JAG. jag fick tillochmed i mig lite yogurt till frukost, trots att jag hellre spyr än äter på morgonen. och jag skall arbeta nu. så mycket som måste lösas. det är väl bara att sätta igång. jag har på mig min sjal idag. den luktar inte som mig. vilket jag tycker om.

igår kommunicerade jag. typ. lite av den barriär som omgett mig av ångestblockering släppte något. det har ju inte funkat för mig att överhuvudtaget kommunicera på ett bra tag, men igår, tack vare lite envishet och alldeles för mycket känslor, så kunde jag få fram ord, meningar, åsikter och känslor. jag känner mig lite, lite friare nu. och jag önskar så att det kan fortsätta så.

När något inträffar som jag inte är ett big fan of eller när andra människor handlar på ett sätt jag inte uppskattar så kan jag bli ledsen, få ont eller bli arg/upprörd. Dock har jag ju seriösa problem med att numera diskutera, prata och ens kommunicera på något sätt alls. Detta eftersom jag blivit totalt demolerad i huvudet. Dock riktar jag automatiskt ilskan eller ledsamheten direkt mot mig själv istället för de som kanske utför handlingarna som inland påverkar mig och endast mig. Ja, jag är fuckad i huvet. Ja, jag har blivit sårad nåt så in i helvete. Ja, jag tar förbannat hårt på vissa, specifika saker som jag kanske inte borde. Varför? Just för att jag är fuckad i huvet, har blivit nåt så in i helvete sårad och för att jag har problem med mig själv och dessutom med mig själv i relation till andra människor. Nu är jag ju dessutom sådan att jag inte kan tala för mig, diskutera eller kommunicera som den starka, balla jävla människan jag en gång var. Vilket leder till att jag ännu en gång gömmer mig under täcket och försöker strunta i saker. Vilket aldrig funkat förut och inte heller kommer funka nu. Det här kommer äta upp mig. Igen. Och det som kvarstår är: 1. Skall jag fortsätta överlägga med mig själv om det e jag som e helt jävla dum i huvet eller en gång för alla acceptera att this is me och att det e ok? 2. Why does my heart feel so bad?

jag har alltid varit en passionerad människa.
i allt jag gör tänker och känner jag.
iallafall var det så förr.
jag har inte gått ifrån mig själv direkt men i ett års tid har jag bara verkat genom tomma handlingar.
jag har mått dåligt, thats it.
i det jag gjort har jag inte känt glädje.
sorg och hat har alltid funnits, men det har inte lyst igenom. jag har bara varit.
jobbat och fortsatt mitt tomma, enkla liv genom rena handlingar som inte innefattat känslor särskilt mycket.
förr var det känslor i allt.
jag var arg, ledsen, glad, tom, full, svartsjuk, liten, stor.. jag var allt på en och samma gång.
i dkiskussioner hade jag alla ord, i bråk hade jag alla argument.
men det senaste året har jag bara varit. bara jobbat.
efter döden i februari och mars blev det ännu tommare. jag grät. that's about it.
jag struntade i saker. i allt.
jag gav blanka fan i allt. i detaljer, i mig själv, i andra.
allt var en stor tomhet.
småsaker blev obefintliga och stora saker blev småsaker. inget var av betydelse.
jag hade inget mer att förlora. inget av direkt känslomässigt värde mer än familjeföretaget. och det var ändå ett jobb. det är ett jobb. mer än bara ett jobb, men ändock ett jobb.
freedom is just another word for nothing left to loose sjöngs det. men om frihet är att vara tom och inte ha mer att förlora, då vill jag inte vara fri.
och i så fall är jag inte heller längre fri. thank god.
jag förlorade mer än min farfar och syster i år. (elleri fjol om man så vill eftersom mina år härmed är uppbyggda per säsong á aug-juli).
jag vill inte vara dramatisk och säga att jag förlorade mina föräldrar men jag har förlorat mina föräldrar som jag hade dem förut. jag är betydligt mer ensam även om jag inte är ensam. jag drar ett stort lass själv, inte bara i mitt arbete, utan i min själ. som det aldrig tidigare varit.
jag förlorade en hel del andra relationer då jag aktivt valde bort en del, samt en del av vissa relationer när andra i famljen valde andra jobb mm.
livet är inte som det en gång var. allt är annorlunda.
i ett års tid har jag helt enkelt struntat i saker. det kunde heöt enkelt inte gå mer åt helvete än vad det gjorde.
det gamla livet försvann. på alla sätt och vis och allt av värde la jag på is. åt sidan. det var bara jag kvar. och en jag utan allt det andra blev en tom variant av mig.
så plötsligt blev det ny säsong i augusti som beräknat.
saker kom till. personer kom in i mitt liv. eller person kanske man säger.
när något plötsligt dyker upp, så ja - det är positivt på sitt sätt.
bra bra bra bra. all over.
men plötsligt när saker blir komplicerade i form av en mycket liten, mycket enkel knappt värd att kalla dispyt. när jag alltid varit som starkast innan, när jag hatar tystnaden mer än något.
vad händer?
jo, jag blir helt blockerad och tappar allt.
jag tappar ord, förmågan att tänka, förmågan att tala för mig eller något annat.
det blir svart i huvdudet.
det har aldrig blivit svart i mitt huvud innan.
tystnad leder till ångest som leder till panik som leder till rena rama panikångestattacken med kallsvettningar, andningssvårigheter och tårar. why?
vad hände där?
och med ens så vaknar problemlösaren. men den kom inte fram till något.
det enda jag klarar av är då att lägga mig under täcket och försöka finna nåt ord alls. nån vettig tanke, nån känsla. men det är bara ångest.
och jag hatar det. vad händer i mig?
efter en lång stund försöker jag fortfarande hitta förklaringen och det logiska i mitt fullkomligt ologiska huvud.
det gick sådär.
men om man ser på det helt krasst så tror jag att det är så att det blir en chock i mig.
en chock för att plötsligt behöva handskas varsamt med något som betyder nåt. nåt som är av värde, för när var något det senast? undrar jag.
ren skräck. att förlora något som jag bryr mig om. något som betyder nåt. något av värde, som jag för allt i världen just nu inte vill tappa.
inte ett ord alltså. bara ledamhet och panik.
vilket är ännu värre, för vem fan pallar det?
jag gjorde det inte förr och skulle inte göra det nu.
och mitt i den ångesten för jag ångest över att jag har den ångesten.
skärp dig! känner jag. lägg av, lägg ner, fixa till det här, fixa till dig, du kan inte vara dum i huvudet nu, ordna till dig människa! skriker jag till mig själv inuti. som om det hjälper. eh.. nej.
inget funkar. jag funkar inte. jag tappar kontrollen över mig själv.
hur snackar man sådär? hur bråkar man? hur funkar jag? vad händer?

jag vet inte om jag kom fram till nåt. eller om jag kommer lära mig.
i ett år har ingen haft rätt mot mig, eftersom ingen behövt prata med mig om nåt, eller känna nåt för mig. jag har inte behövt känna nåt för någon heller.

jag tänkte tanken att lyckas försöka se till att sånt aldrig händer mer, såna situationer mm.
men det vettigaste vore kanske om jag lär mig hantera mig själv, lösa saker, prata.
frågan är om man orkar med mig under tiden.

från ingenting till nästan hälften.
jag har gjort en stor förändring på jobbet. tillsatt en person. som tar för sig, ser till att det händer saker och avlastar mig.
kommande vecka satt jag rejält i skiten. ingen personal. damn. men det fixar den nya personen.
bara en sån sak. från fullkomlig kallabalik (stavas det så?) till någon form av lugn.
jag har strukit några punkter på min lista. känns skönt att ha en lista. något att följa. där man ser vad man får gjort och inte.
fortfarande så mycket saker som måste falla på plats, men något är ändå alltid något.

imorgon far jag igen. till den stora staden.
känns på ett sätt skönt. det är lugnande att sitta på ett tåg på väg härifrån men ändå vill man liksom bara stanna och ta tag i saker som jag iofs aldrig får tagit tag i.
och jag vill sova. sova. sova. sova. med min fina. blir en helt annan sorts lugn.
trots att jag fortfarande vaknar i panik och tappar andan så är jag inte ensam. och jag är bara inte ensam. jag är med den jag vill vara med. jag känner mig inte ensam då.
annars kan man ju känna sig ensam i sällskap av någon också, men inte med den här typen. oh nej.
det gör ingenting att han inte vaknar när jag vaknar eller att han inte somnar när jag somnar, bara han är där.
eller snarare - bara jag får vara där han är.

oj oj. nu ska vi lugna oss en smula.
nu drar jag.

rent bildligt talat.
så är himlen blå. löven är fortfarande ganska gröna.
det blåser.
solen skiner.
det är kallt, ruggigt men skönt.

jag har stannat hemma idag, trots att jag varit "ledig" i helgen. jag kunde helt enkelt inte förmå mig att ta mig till kontoret och se alla papper som jag måste gå igenom innan jag lyckas fixa alla de stora sakerna.
jag slogs precis av den skumma känslan av att faktiskt göra något som man tänkt sig.
jag blev nyss sugen på kaffe, men i vanliga fall hade jag inte fått tummen ur och gått ut i köket och bryggt nåt.
men idag gjorde jag det. bara sådär.
jag brukar inte funka så.
men nu har jag suttit här med schemaläggningen framför mig ett tag och kaffe behövdes. fått hjärnsläpp och kan inte tänka.
ännu ovanliagare är att jag får support med schemat från den person som är så mycket utomståede i ärendet som man kan bli. sånt har aldrig hönt tidigare. att någon ens intresserar sig. eller framförallt - orkar lyssna.  

dessutom. i helgen. -vi vann.
härlig känsla.
kom ihåg den nu. okej då.

jag borde inte dricka kaffe, det vet jag. jag mår ingebra av kaffe. jag blandar ihop koffeinkicken med ångesten och så slutar allt än mer pannkaka än i vanliga fall. men ibland är det så gott med kaffe. och ibland ger det mig en liten liten kick extra att jobba.
men det bli rju alltid såhär. jag sitter här och är stressad som fan och helt jävla omotiverad och bara uppstressad och koffeinkickad. sjukt jobbigt.
idag sa far en massa småsaker till mig gång på gång som borde göras.
jag sa bara "nej, stopp, sluta. jag har världens hög redan med saker att tänka på och saker att göra. jag orkar inte fler grejer, det blir ändå inte gjort, det enda som händer är att jag mår sämre". han förstod. det var skönt.
i helgen reser jag uppåt landet på möte, fest och mingel. egentligen innebär det mest bara stress för mig. det enda jag vill är att krama min fina. och bli kramad. försvinner in i en annan värld då. eller egentligen är det ingen annan värld. men det är ett skönt ställe rent sinnligt att vara på. där vill jag vara.

hur kan en människa med att skriva så här:
"du kan blockera mig på facebook eller i riktiga livet, det spelar ingen roll längre nu. jag har vart med om tillräckligt med falskhet i mitt liv. nu ligger inte längre bollen hos mig..." (typ)

när denne person aktivt VALDE att utesluta mig ur min egen systers dödsannons.
när denne person aktivt VALDE att snacka skit om den nu döda systern och dessutom säga, citat: "jag räknar inte henne som min syster".
när denne person också blev bortvald som syster av den nu döda systern.
hur kan denne person VÄLJA bort mig ur hennes dödsannons? hur kan man med att göra något sådant? hur kan man bara med? hur fan tänker man då?
och sen snacka om falskhet och blockeringar på facebook?
att bollen ligger hos mig?
vilken jävla boll?
den bollen är fetborta. long fucking gone.
jag fick fan ingen passning. det var ett jävla skott. stolpe, ut. det var vad det var.
du har sumpat din chans för all jävla evighet.
och nej, förlåta ligger inte i min bana nu.
förlåta är fetborta för dig.
förlåt förtjänar bara äkta, fina, sanna människor, något som du tyvärr aldrig kommer bli.

 

så. en gång för alla.

nu får det vara bra.

tisdagen når sitt slut. tisdagen också. ännu en dag.
jag kunde inte gå upp i morse. det gick bara inte.
det är inte längre att jämföra mitt morgonmående med morgontrötthet eller något sånt. jag kommer bara inte upp. oavsett om jag försovit mig eller ej, så kan jag inte komma mig för att resa mig ur sängen.
jag kunde knappt öppna ögonen, inte tala, inte lyssna, inte förstå någonting. ville bara sova.
det känns som att kroppen säger till mig: "nej, sov kvinna, sov! du måste sova!" och så protesterar den mot all annan verksamhet. det är jobbigt. jag vill känna någon form av energi på morgonen.
jag försöker med snus, men det hjälper inte heller.
jag var så trött så fortfarande några timmar in på dagen såg jag nyvaken ut. förstörd.
imorgon har jag satt ett möte redan klockan 10. hur fan ska jag lyckas med det? hur ska det gå till? rent fysiskt?
hjälper det om jag lägger mig tidigt som fan? typ igår skulle jag ha gått och lagt mig för att orka gå upp imorgon. men det skulle nog hjälpt föga. min kropp är ute efter flera veckors jävla sömn. hur tar man sig tid till det?
jag känner mig skabbig. 24 seven liksom. aldrig på topp. aldrig fräääääsch liksom.
jag vill vara fräsch. snygg. het. ball. grym. allt. jag vill vara allt.
och så känner jag mig som inget. vilken jävla konflikt.

jag skrev ett mail till min far häromdan. förklarade hur jag mår. vad jag gör. att det inte funkar liksom.
så idag sa han att han gärna ville att jag tog en semester i slutet av året. åkte till solen och hälsade på honom och mor. kändes fint. och han var lite peppande. och banken var tydligen lite positivare idag. det kändes bra. det var längesen dom var det. men bankmannen sa att han fattar grejen nu. får vi bar afart på ena delen så löser det seg. sånt är skönt. bara det att den jävla delen skall funka också. och det ligger på mig. det och allt det andra.
hujedamig.

annars då.
inte mycket. försöker spendera tid åt lugn och harmoni och fina saker. lyckas väl ok.
det är bara jobbigt att trots att det är bra, så mår jag aldrig riktigt bra.
men det kommer väl det också.

när jag ser er som läser det jag skriver så ser jag hur dåligt ni också mår.
varför mår vi såhär? varför får inte vi vara lyckliga?
jag kan tycka att det känns som att vi är några av dom som absolut förtjänar det. och det är fan inte alla som förtjänar det. men ni. ni fina människor. varför är ni inte lyckliga? vad är det som skulle göra er lyckliga?
jag kan ändå finna en del svar på vad som skulle göra mig betydligt gladare och mer harmonisk.
och ja, jag jobbar på det. det tar bara sån förbannad tid.
men ni. jag vill att ni skall vara lyckliga. att alla skall vara lyckliga.

det e fan freezin outside.
det ger mig ångest över en sådan detalj som att jag inte har någon jacka jag vill bära i kylan.
min älskade vintrejcka ser ut som crap eftersom den efter en hård utekväll fått nattamat över sig.
kan man förresten fylla en jacka med nytt innehåll - om det nu e dun eller annat kraffs vet jag inte?

ångesten är så påtaglig idag.
den känns i hela ryggen och magen och bröstet.
det värker, svider. som om jag vill spy med inte har något att spy.
det gör så ont. skinnet bränner. organen värker. jag har så svårt att andas.
jag önskar så att det hjälpte att strunta i allt och sova bort det men det funkar inte.
allt måste bara åtgärdas och jag vet inte hur jag skall lyckas med det.
jag vill inte gråta mer. inte ha svårt att andas mer.
jag vill komma undan.
som att det en dag bara har gått över. lättar. försvinner.
så jag kan vara lugn och lycklig och den jag egentligen är.

och den dagen får gärna vara idag eller imorgon. på sin höjd.

jag är trött på hur jag mår. på hur jag ser och känner saker.
jag vill inte att det skall vara så här. jag vill vara den där glada jag som ag alltid är.
som njuter av livet och tycker saker och ting kunde ha mindre jävla betydelse så ja kunde lägga krutet på det jag verkligen vill. som faktiskt betyder nåt och avgör saker och ting i världen.
jag vill släppa allt, sova, vakna, resa iväg och bara vara.
återkommande i mina små texter är det där..
bara vara.
känna efter och käna de saker som är äkta. som är på riktigt. som betyder nåt.
jag vill inte tycka synd om mig själv.
jag vill vara stor, stark, glad, livfull.

inte liten, ensam och liggandes i min säng som ett jävla paket hela dagarna.
iofs inte sant. men det känns så.

ta tag i det här nu!
lös det här!
se till att allt funkar och blir bra.

så börjar dagen bli till kväll.
för mig är inte kvällar eller andra lediga tider direkt ledig tid. det är bara en möjlighet att hinna göra det där som jag aldrig annars hinner. en dusch. tvätt. disk. städ. betala räkningar. dricka vin.
ledig.
hur känns det?
att slippa svara på frågor, samtal, få galla över sig från griniga människor som tycker att det passar just precis då att kräka ur sig sitt ogillande över något jag kan belastas för.
att bara vara. på riktigt. slappna av. softa. vara lugn och tänka "gud vad skönt att vara ledig" och njuta av det.
och det går ju inte att pressa sig till det. tvinga sig att slappna av. då blir det också en stress.
sånt borde infinna sig naturligt.

yeah right.

jävla skit!
jag hatar när andra människor drar in en tillbaka in i saker som man själv avlägsnat sig ifrån.
när man lyckats hålla sig borta från saker och människor som får en att må dåligt och därav mår bättre någonstans inne i grunden av själen.
och så kommer ingen annan än en i en närmsta familj och inte förstår hur jävla pissigt det är att ta upp det här igen. att sätta mig på att göra saker som innefattar personer jag aldrig mer vill veta av.
att leva utan de här människorna har gjort dte lite, lite lättare för mig i min jävla kamp mot världen, men nähädå.
bara ett litet sms, bara en liten chattruta, vad som helst, delat med en av dem får mig att vilja gå hem och lägga mig och dra täcket över huvudet och sova bort vecka efter vecka.
det är tragiskt att de har en sådan makt över mig. att DE får mig att må dåligt. att jag låter dem få mig att må dåligt. dessutom är det patetsikt eftersom det är det de vill.
därför valde jag bort dem. därför valde jag att leva hela mitt liv, hur kort eller långt det än må bli, utan dem.
det var skönt att inte höra deras namn, inte prata med dem, inte riskera att se dem ens på internet.
och nu tvingas jag in i en handling där jag skall ta kontakt.
och kontakten är tagen utan respons. och så länge jag inte få respons så ligger det här och gror tills jag får det och då skall jag återigen försöka begrava alla de dåliga minnena och det onda i allt det gamla.

fan fan fan.

i övrigt är hela den här dagen sucky.
jag pallade inte ens tvätta håret. jag ville inte ens gå upp, som jag iochförsig aldrig vill.
snus och pepsi keeps me going dessa dagar. alla jävla dagar.
låt mig bli färdig med nåt. låt något falla på plats, så jag kan få en liten, liten lugn stund senare idag. utan all jävla ångest på en och samma gång.

skit.