why does my heart feel so bad?

jag har alternativ. två som jag ser det. antingen kan jag acceptera mitt psyke, min sorg, min depression, det svarta som omger mig. eller så kan jag hata det och tro på nåt ljust och fantastiskt som en dag kan inträffa och ta över min värld. jag vet inte vilket aletrantiv som tar mest energi eller tystar mig. men jag måste ändå välja. känns som att jag måste välja för att jag måste välja alternaiv två. jag kan inte acceptera det här. det vore som att välja döden framför livet. eller sorgen framför hoppet om glädjen. jag vet inte om det en dag blir helt bra, men att det faktiskt finns hopp om det räcker. chansen att det en dag blir bra är kanske liten i förhållande till hur stor risken är att det fortsätter så här, men det ärändå en chans. den kan jag inte släppa. och eftersom jag sedan slutet på augusti känt en slags lycka, kärlek, äkthet.. så är det klart att chansen finns. tack för det. för att du fann mig.

Den där förbannade julen närmar sig och jag får bara mer ångest. Vad ska julen vara bra för? Och varför girar vi? VAD firar vi? Dagarna bara går och går och jag vill inte följa med. Det enda jag vill är att vara med dig. När jag vaknar på morgonen och när jag somnar på kvällen. När jag äter och dricker. När jag andas. Det enda jag vill se och höra är du. Och det enda jag vill tänka på är du. Nu är det redan så så jag är så gott son lycklig. Och jag får iaf ett par timmar av den förbannade julen med dig.

Vilken ångest. Det gör ont. Jag skakar, ryser, flämtar, försöker hämta andan. Jag vill vill vill så gärna att det går över. Jag vill somna, sova i lugnet och vakna till en annan tid och plats. Jag fattar ingenting i denna, min lilla svarta värld. Jag vill slippa. Slippa den här ångesten! Snälla snälla låt bara natten gå. Passera. För att så msmåningpm glömmas bort.

0138
vad fan.
man borde sova.
men nähädå.
istället sitter man här klarvaken och försöker jobba.
har skrivit, raderat, skrivit, raderat, skrivit, raderat för att slutligen skriva och radera igen.
jag vet inte om något av det har vart av spara-materail, men antagligen inte, för då hade jag väl gjort det.
men jag vet inte. jag är kanske trött i skallen och pigg i kroppen, eller tvärtom. jag kan inte avgöra.
menjag vet iaf att jag inte sover.
jag sitter upp.
påpälsad.
och dricker juice.
och snackar med syster yster på msn.
och på facebook.
för det ena vore ju inte tillräckligt.
upp tidigt imorgon. hur fan det nu skall gå till.
men helt omöjligt kan det väl ändå inte vara.

jag är dum i huvudet.
det är synd.
det är synd att folk har fuckat till min hjärna så hårt att jag är skadad.
synd sa jag.
jag tänker fel. dåliga saker. får ångest. riktigt känner det.
och så undrar jag: tänk om jag har helt jävla fel?
men det har jag ju aldrig.
konstigt.

söndag idag. hela dagen.
ätit pizza med pappa och pratat ut lite.
funderar på att möta upp the man inne i stan, men mår sådär och känner sådär för att socialisera på riktigt.
sjukt jag vet, men jag har igen ork, vill inte fixa till mig.
sitter och jobbar nu. hemma. tagit en paus och hällt upp ett glas vin.
fortfarande inte en snus. två veckor.
snart är det jul igen.
vart och hur den skall firas tänker jag inte på. skulle kunna ha den här, men det blir så ensamt när alla går hem.
är inte så mycket för julmat heller. och jag vet inte vart min julstjärna är.
miserabel känner jag mig.
skall fortsätta jobba och sen vila.
heja heja heja ipren.

jag försöker finna vägen.
skall jag ens fortsätta med det jag gör?
är det värt det? att kämpa, slita, gråta? för ett arbete som tar död på mig?
trots att jag mår bättre ibland.. så vet jag att det kommer tillbaka till illamåendet ändå.
hur viktigt är det här för mig?
hur länge orkar jag?
hur mycket vill jag?
vad ger det mig?
är det så här livet skall vara?

om det inte är det - hur skall det då vara?
vem är jag utan det här?
vart hamnar jag?
vem blir jag?
vad vill jag?

det känns bra att få vara med den finaste som finns, mitt i allt elände. mitt i all skit. mitt i livet.

sjukt sötsugen.
eller fettsugen.
eller hungrig rent av?
eller är det beroendet av glutamat?
någonting för att mätta detta sjuka behov av snus.
över en vecka nu. 9 dagar faktiskt.
helt otroligt.
de trodde jag ju ändå inte.
efter tre dagar örjade jag fundera över varför jag slutat. det verkade onödigt. så farligt var det ju inte. kanske skulle börja igen. men jag höll mig.
för jag visste att av någon/några anledningar hade jag ju valt att sluta och trots att jag inte kunde minnas eller fattavarför just nu så var jag tillräckligt smart för att fatta att jag antagligen varit ännu smartare då. så jag litad på mig själv och fortsatte härda ut.
nästa gång jag tänkte att det skulle vara gött med en snus så isåg jag att:
vafan, så jobbigt är det ju inte. eller jobbigt är det ju, men jag står ju upp. jag faller inte ihop eller dör eller nåt.
så jag fortsatte. och jag fortsätter.
synd bara att humöret blir så sjukt sjukt.
igår var jag sådär überkänslig igen. men mitt i allt tycker jag ju inte att jag är det. jag bara känner och mår faktiskt jävligt illa just då. då är det min verklighet.
mitt i ångesten finns inget annat. jag vill bara att det ska försvinna, lugna sig.
men det är som att den måste ut innan den kan försvinna.
fan.
jag vill bara inte att andra ska ha så ont som jag har.