fortsätter
jag skrattar ibland.
på riktigt.
jag är lugn ibland.
jag somnar. och fortsätter sova.
det känns ju helt sinnes.
öser ner
det fullkomligt öser ner. jag gick tjugo meter från bussen till min port och jag hade inte en torr fläck när jag kom innanför dörren. det droppar från håret. kallt regn ner på mina axlar.
idag är det dags för changes. eller snarare tillpimpning.
håret ska färgas och mat skall ätas. städas och plockas och fixas.
och ha en fin kväll med två av mina fina vänner skall jag också.
kanske en film. men antagligen mest tjöt. på ett bra sätt altså.
vissa människor är aldrig fel i ens liv.
de dyker upp en dag och sen stannar de för evigt.
idag kommer två sådana till mig. och det känns fint. bra. underbart.
och ja, jag har haft fina stunder det senaste.
mycket ångest och stress såklart, men fina stunder också.
och sooom jag värdesätter dem.
stunder av lugn, ro och glädje.
hade jag trott på gud hade jag tacka honom nu.
oväntat
jag har problem med mornar.
jag har typ varit gravid sen högstadiet för jag har seriöst morgonillamående.
sjukt hungrig blir jag först efter en timme i vaket tillstånd, men fortfarande då mår jag dåligt.
svårt att tvinga sig själva äta när man liksom vill spy hellre.
jag har varit på konferens i dagarna tre. riktigt dåligt med sömn blev det. lät som att hyttgrannara låg i min hytt och snarkade och det gungade sista natten så grejer slog mot väggar. såna där irriterande ljud man inte kan låta bli att lyssna efter och till slut hör man bara de där ljuden.
klockan är bara tjugo över åtta, men jag är uppe och ready to go. gillar den idén. den om att sova och vakna och jobba.
mycket bättre än bara jobba, jobba och jobba.
det som r absolut mest sjukt är den här lilla, lilla känslan jag har av att jag börjar bli lite gladare på ett eller annat vis.
frågan är om jag får det? och om det blir så?
eller om det bara är ett sjukt skämt?
vad tror ni?
förgör mig med
vad är det som händer och varför?
vad menar du?
hur kan du?
förlåt. förlåt. förlåt. förlåt.
men jag kan inte hjälpa dig med denna biten.
men jag kan försöka.
om och om igen
känner mig inte ens trött då. försöker med att lyssna på musik, men allt ljud är bara jobbigt.
förr kunde jag åtminstone lyssna på någon enstaka låt som fick mig att slappna av, men inte nu längre.
jag vaknar hela tiden. vrider och vänder mig. har konstiga drömmar. de är alldeles för verkliga.
på morgonen vaknar jag knappt av någonting. jag är som i koma.
jag vänder mig och somnar om gång på gång tills klockan är halva dan, som nu.
hur länge jag än ligger kvar i sängen blir jag aldrig pigg.
jag vill inte gå upp, inte ta tag i nåt.
jag skulle kunna ligga här dygnet runt och bara dåsa bort. försvinna bort om och om igen.
låta hela månader gå.
men det här är ingen vanlig trötthet, och det är inget vanligt insomningsprolem.
det är inte bara en rutin som saknas.
jag vet att det är något som är fel.
det kommer kunna hålla på så här för alltid om jag inte gör något åt det.
eller snarare, om ingen annan gör något åt det.
varje kväll är jag fast beslutsam om att jag skall ta tag i mig själv till morgonen och bara gå upp.
men det går inte.
det går bara inte.
jag kan bara inte.
hjärnan är inlindad i bomull och själen i ångest.
inatt träffade jag farfar i drömmen. och jag var medveten om att det bara var en dröm så jag tänkte att jag skulle fånga det här ögonblicket. jag tittade på honom och kramade honom. och sparade hela minnet inne i mig själv.
hur ska jag göra? jag vill inte ha det så här mer.
loosing
varför skulle det vara det?
nog för att jag kan känna mig ensam, olycklig, liten och oälskad.
men inte fan skulle jag någonsin känna något som helst dåligt mot mina vänner som är lyckliga för det!
en av mina bästa vänner lever ett fint liv med en man hon älskar, i ett nyköpt hus, med en fin liten son. skulle det störa mig? NEJ! det värmer mitt hjärta att se att hon har ett fint och rikt liv. och det har inte det minsta med min ensamhet att göra.
en annan av mina närmsta ska förlova sig till jul med sin tvillingsjäl. hon kommer ha den finaste ringen i världen och dela hela livet med den hon älskar mest. skulle det göra mig arg? aldrig någonsin. det värmer mitt hjärta det också.
när de är lyckliga mår jag bättre.
hellre att de mår bra än jag.
jag mår inte sämre för att de mår bra och inte jag.
min ångest skulle aldrig bero på dem.
jag sitter inte hemma och gråter för att jag inte har någon, medans de har det.
jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte har det de har.
jag blir aldrig arg eller ond över något sånt.
sen att jag har issues för att jag är ensam, det ör en helt annan sak.
det är för att det känns otroligt ensamt att det inte finns någon som är som mig in i själen, som kan ta del av det jag säger och önskar, som kan uppfylla det och förstå mig rakt igenom.
dygnsrytm
nu e det bara stress och arbete.
och lite funderinga och vilsna tankar.
inte mycket mer.
det rör mig att ni besöker mig ändå.
är det för att gotta sig i min miserabelhet, eller bryr ni er rent av om mig?
charging
tips på hur man får det åter?
det är bara mitt hjärta
eller kanske inte arg. men upprörd. (varje gång jag börjar en mening med "men" tänker jag att så ska man ju inte göra. MEN det här är blott en blogg - inte ett ställe där jag skall bevisa mitt MVG i svenska C).
i alla fall - med den tvångstanken bortblåst - åter till saken.
jag blir upprörd över att människor inte vet bättre, eller snarare inte känner bättre.
ibland önskar jag att jag kunde få alla att öppna sina hjärtan och bara ta in alla känslorna. se, höra, vilja, veta, tycka, känna, längta, önska, älska.
Jag må vara en hopplös romantiker mitt i min pesimism och depression.
jag tror folk kan få för sig att reta sig på det. att jag lever i en overklighet. i en fantasi och dröm.
MEN jag känner så oerhört mycket.
jag önskar ingen något ont.
jag vill inte att en endaste själ ska få känna den smärtan jag känner ofta. (sen att jag tycker att vissa människor förtjänar att dö är en annan sak - och ja, det tycker jag).
jag önskar bara att folk öppnade ögonen och själen för det sanna och riktigt äkta.
man kan alltid lita på sig själv om man känner kärleken.
om man känner den så vet man att det är den, hur mycket man än försöker förneka det. eller tro att det inte är någonting alls.
jag har upplevt otroligt mycket tragisk känsla av kärlek.
sorg blandat med kärlek i precis samma ögonblick.
när jag såg min farfar dö, när jag klappade på honom och sa att det var ok. jag grät konstant, det gjorde så ont i mig, men det var så mycket kärlek. det var den som gjorde ont. inte för att den tog slut för att han tog slut, inte för att det försvann eller blev mindre. utan för att ögonblicket var så äkta, så öppet, så sant.
när jag fick beskedet om att min syster dött. den fruktansvärda mardrömmen man plötsligt klev in i. när jag satt där och kramade min pappa och bara... var stark? för honom.
när jag satt på hennes begravning. jag grät konstant då också trots att jag fått en tablett. när jag såg kistan som hon låg i firas ner i jorden. när jag stod där och såg min ros till henne falla ner på kistlocket och jag visste att någon gång måste jag vända mig om och gå härifrån. jag både ville och ville inte.
sådana ögonblick. när ingenting runt om är av betydelse. när hjärtat är helt öppet. när allt bara är äkta känslor och ingenting annat.
en liten del av den känslan går jag omkring med varje dag. en liten del av sorgen. en liten av den forna lyckan.
och - en liten del av mitt öppna hjärta. helt öppensinnad.
det jag känner - så är det. för mig.
jag önskar att fler öppnade sitt hjärta. tänkte på vad de kände. kände vad de tänkte.
en känsla har man inte själv. den är delad.
dock har inte alla varit deprimerade, varit på begravningar och bröllop. alla har inte sett den eviga, äkta kärleken eller den äkta, enorma, eviga sorgen.
de vet inte vad det är de känner.
istället för att känna det där så gör de nåt annat.
de seglar. de festar. de spelar.
de väntar.
eller inte ens det.
de bara är.
jag vill aldrig mer bara vara.
jag vill dela.
jag vill känna.
oavsett hur ont det gör.
för det är sanningen.
tänk om du dör imorgon - vad skulle du ångra? vad skulle du önska att du gjort?
kommer inte känslan krypande så säg. långt där inne i hjärtat eller själen eller hjärnan.
känslorna är dina. livet är ditt.
för min farfar
för min syster
för dig
du ska vakna om natten
jag behöver inte gifta mig. och jag behöver inte skaffa barn. det vill jag inte ens.
det är inte sådant jag vill ha dig till.
jag vill ha dig för mig själv, bara du och jag.
jag vill att du vaknar om nättrena när jag får panikångestattaker i sömnen och tappar andan. så du kan klappa mig lite på ryggen och lugna ner mig.
jag vill att du väcker mig när jag har mardrömmar så jag slipper spänna käken tills den hoppar ur led.
jag vill att du sitter eller ligger bredvid när jag skrier av mig på bloggen (om jag behöver det när jag har dig) eller när jag läser elle. jag vill att du kanske också läser. att läsa är bra. och intressant.
jag vill att du är här när jag kommer hem, eller veta att du kommer hem till mig.
du behöver inte komma direkt efter jobbet, du behöver inte ens komma hem till mig varje dag. du får göra vad du vill, bara du kommer hem till mig sen. för att du vill.
ja, jag vill att du ska vilja vara med mig.
jag vill att du ska se mig i ögonen och se hur jag mår.
jag vill att du ska höra mina andetag och mina ord.
jag vill att du ska förstå, eller åtminstone förstå att det finns nåt med mig du inte förstår.
jag vill att du ska krama mig jättehårt när jag får ångestattacker, för det hjälper.
och jag vill att du säger klyschiga saker som "allt löser sig", "det blir bra", "jag lovar" och sånt.
jag vill att du ska fråga mig saker för att du vill veta, för du bryr dig.
jag vill att du ska älska mig mer än allt.
jag vill göra dig hel.
jag vill att du gör mig hel.
jag vill att du ska vara logisk, förnuftig, empatisk och ödmjuk.
jag vill att du ska vara jordnära.
jag vill att du ska skratta hysteriskt så du tappar andan.
jag vill att du ska vara avslappnad och bara veta saker.
vem är du? vart är du? när ska du hitta mig? för jag tycks ju inte kunna hitta dig.
---
nu blev jag förbannad för jag tycks känna att jag behöver en man för att bli lycklig. pathetic me. jag ska ju vara grymma tjejen. 
och snön faller också
coh <--- den tycker jag iofs ser ganka lustig ut.
dt, edt
vil
mne
och så har jag en förmåga att missa vokalerna.
och att trycka för snabt på mellanslag så sista bokstaven i ett ord hamnar i början på nästa.
det irriterar mig.
vilja vilja
big fucking news eller hur?
men jag e så trött på att ångesten kryper inpå mig.
jag skulle vilja vilja saker igen.
vilja gå ut bland folk. vilja dansa. vilja snacka. vilja prata.
men jag vill mest ingenting.
jag försöker tvinga mig till det, för oftast blir det roligt ändå.
när man väl har sällskapet av sina vänner så känns det lättare.
men nu känns ingenting lätt.
jag vill verkligen vilja.
jag vill känna glädjen och allt sånt skit igen.
varför är det så här?
woke
sen körde jag en gul ferrai. fast ag körde ju inte, den gick på autopilot.
sen sparng min systerdotter ut mitt i trafiken, vid ett rödljus, för hon ville åla i morfars volvo istället.
och så hade vi masa godis. gröna hjärtan i långa plastpåsar, gult hockeypulver och pringles chips.
hur mycket man än åt av chipsen tog dom aldrig slut.
i husbilen bakom fick jag hela tiden titta så att det inte var min döda syster. men jag var helt säker på att det var det. hon såg glad ut.
min husbil gick också på autopilot. så under hela färden stod jag och tittade mig i en spegel. vet inte varför.
min syster, som inte längre är min syster körde fel. genom några grindar, över en mur. undrar hur det gick till.
för första gången hade jag ångest att jag skulle köra trots att jag inte har körkort. då skule jag och min andra syster byta plats.
sen kom jag på att hon inte heller har körkort, men hon hade nog det då.
undrar vart vi skulle?
bubblar
motsatsen till kärlek är likgiltighet.
man kan inte välja vem man älskar.
man kan välja vem man hatar.
att älska någon behöver inte betyda att man är kär eller att man är som syskon.
kärlek är kärlek. det bara är. en stor jävla kraft som vi inte kan styra över.
jag har mina små kära, rara i min bubbla. och jag vet att jag älskar dem. allt annat är orimligt.
det är för att jag älskar dem som de är inne i min bubbla.
en del har inte klart för sig att de är där. men en del vet garanterat.
några får jag berätta det för. för jag vill att de ska veta att de är betydelsefulla och älskade.
för dem spelar det antingen roll att de är älskade av mig, eller ibland bara att de är älskade.
oavett gör kärlek alla människor starkare. mitt behov av kärlek är enormt.
inte just bekräftelse eller komplimanger (mottages gärna ändå) men av sann, äkta kärlek.
det betyder inte radhus, vitt staket och hund. det betyder bara att man är älskad.
man fattar beslut och blir modig av kärlek, vilken sort det än är.
jag älskar dem som är där inne i min bubbla och även om det är jobbigt ibland, så vill jag aldrig aldrig någonsin släppa ut dem. jag vet inte om det är jag som behöver dem mest eller tvärtom, men jag har lärt mig att här i vuxenvärlden är det mesta besvarat.
dock har jag väldigt lätt för att berätta för dem jag älskar att jag älskar dem.
det gör inget ens att det ordet är överanvänt i den här texten.
de är inte många där inne, men de är få.
de är nära och kanske just för att de är få så är det lätt för mig att säga det. att jag älskar dem.
jag vet inte alltid exakt vad det är som gör att jag vet det. jag bara vet det,
jag känner det.
eller så känner jag hur ont det skulle göra om jag förlorade någon av dem. om någon av dem lämnade mig eller dog.
den smärtan är olidlig. ständigt smärtande är det.
så vet jag ibland att jag älskar dem. för jag skulle nog knappt kunna andas utan dem.
de är fina människor. äkta människor.
personer med hjärta, hjärna och själ.
själ.
och fastän de tror att de inte alltid är så bra, fastän de tvivlar på sig själva och har lätt att se det dåliga hos sig själva, så ser jag. och jag har nog fan aldrig haft fel hittills.
ni är fina, ni är underbara, ni är äkta och ni är modiga.
jag släpper aldrig ut er. om ni inte vill då såklart.
du behöver veta att du är bra. DU ÄR BRA. du är en helt fantastisk människa.
det finns ingen som du. och kommer aldrig finnas.
jag skiter i vad jag får ha dig till, bara jag får ha dig.
mindre
i veckan pkte han in på sjukhus och igår pallrade jag mig dit med tidinigar och frukt.
det var inget konstigt med det,
jag behövde inte tvinga mig till det.
jag ville det.
både för hans och min skull.
jag ville visa att han visst har familj som bryr sig, och att han är omtyckt. jag ville göra honom glad.
och jag ville veta hur han mådde, hur illa det var. jag var orolig för honom. och jag ville självklart ha känslan i kroppen av hur glad jag gjort honom.
så jag var där. det tog mig en timme fram och tillbaka - som inte spelade någon som helst roll för mig. jag satt och pratade med honom i typ en timme innan det var dags för middagen. och inte fan brydde jag mig om tiden som sals ifrån mig då jag valde att gå dit.
jag gör sånt. det är sån jag är. och jag förväntar mig absolut ingenting tillbaka ifrån honom.
men min familj och närmsta kan inte ens tänka sig att hjälpa mig på mitt företag för att avlasta mig.
jag ställer inga orimliga krav. jag ställer egentligen ingra krav alls. jag har alltid gjort scheman precis efter hur de vill ha det, jag har försökt ge dem allt de vill ha.
men mina företag backar miljoner. och det vet de om.
ändå kommer frågan alltid, alltid.
"vad blir det för betalning om jag kan tänka mig att jobba då, som jag egentligen inte känner för."
där tar tillochmed min stolthet överhand. men framförallt blir jag sårad.
det skär i hjärtat på mig.
jag får helt enkelt klara mig själv.
900
900 kr för 45 minuters samtal. det är vad en psykolog jag kontaktat tar betalt.
för det första: 900 kr - det avrundar man ju lätt uppåt till 1000 kr.
1000 kr!
vilken jävla timlön!
fine, bruden har säkert studieskulder fortfarande, hennes hyra på den schyssta lokalen e nog fan inte billig. och så lite skatt och moms och andra kostnader för att driva företag. och lite bokfröingsprogram och skit.
men vilka fler kostnader har hon? hon köper ju inte direkt in material? hon behöver knappast renovera eller piffa till mer.
det fascinerar mig faktiskt. att 45 min (som inte ens är en timme) kan kosta 900 kr.
att jag, för att jag inte skall ta livet av mig (hade kunnat vara så) skall betala 900 kr för att samtala i 45 minuter.
45 minuter är ingenting. det är inte i närheten av den tiden jag kan lägga på att diskutera mina problem med mina vänner. fine, de har ingen examen i psykolig, men ni fattar tidsbegreppet jag försöker frtydliga här?
min förra psykolog tog 800 kr, men då var det fanimej en timme också. det är så att man tycker det är billigt.
men nejnej, deta gör mig inte mest förbannad.
det som gör mig mest förbannad är den allmänna vården. som inte alls vårdar.
1. jag fick en tlefontid bara för att sedan få en ny telefontid.
2. de gav en telefontid kl halv nio på morgonen till en person som gick till läkaren för att hon hade sömnproblem och inte vaknade av någonting alls på morganarna. givetvis missade jag telefontiden.
3. jag fick en läkartid kl halv åtta på morgonen för att diskutera mina sömnproblem. givetvis vaknade jag inte heller till denna tid.
4. om de brydde sig när jag inte dök upp? om de reagerade på att en person som söker psykisk vård inte kom till sin läkare? nej, de skickade en faktura.
5. jag fick ingen tid hos psykolog. jag fick piller. hurra.
6. tuff invänjningsperiod i en månad. jo tack. fick jag hjälp under tiden nej.
nu kommer jag inte ens fram på telefon.
och därför kommer jag med glädje betala nästan tusen kronor för att samtala i inte ens en timme.
snus, stesolid och choklad.
bergochdalbana
syster och jag. vi skall flänga och fara och jag skall möta alla mina rädslor.
som belöning kanske jag får lite popcorn..
efter helgen ska jag börja träna på att se folk i ögonen. riktiga människor, inte såna som säljer saker mm.
vi får se hur det går.
jag har hållt mig från alkohol och kaffe (utöver en väldigt liten kaffe med mycket mjölk för ett par dagar sen). renar kropp och själ.
nu börjar kampen mot rädslorna.
heja mig.
utan
på lördag kidnappar jag min syster för en dag på nöjesparken.
jag har lovat att jag skall åka all läskig skit som finns. allt för att hon skall bli glad och få ett gott skratt. hon behöver det. någonting är allt för fel i hennes liv, och jag vet inte om hon har styrkan att se och påverka det själv.
därför gör vi en insats, yejj.
det har vart äckligt bra väder i två dagar nu. skitvarmt och soligt och härligt.
och jag vill bara slippa veta om det, för jag kan ändå inte njuta av det.
att veta vart du är, när du inte är här är bara plågsamt.
creap
halva juli.
början på augusti.
det är vad jag ska reda ut idag. känns inte alls som att jag längtar.
nu ska jag ha kafferast utan kaffe. whats the point då. te? läsk?
snus.
idag är en väldigt solig dag.
men ibland går solen i moln. sen stannar den där i flera dagar.
trots att den fortfarande skiner. den syns bara inte.
då får man trösta sig själv.
hur man gör det skall jag ta reda på.
femme
den dagen den sorgen.
så tänkte man då. om allt.
sen kom den dagen.
oh what a day.
sen blev man full och sket i allt.
sen kom ännu en ny dag.
och sen passerade halva livet.
order II
vad jag ska göra:
1. sluta dricka alkohol. helt och hållet. tills allt känns bättre.
2. sluta dricka kaffe. helt och hållet. tills allt känns bättre.
3. sova. ordentligt. somna kl 23.00 och vara på jobbet kl. 09.00.
vilket i sin tur leder till att jag automatiskt får lite rutiner i livet.. som i sin tur leder till att jag blir något piggare, gladare, mer strukturerad och kanske till och med om ett par veckor orkar mig ut på en promenad och sån skit.
det kan ju liksom inte bli värre iaf.
order
jag trodde aldrig att jag skulle må såhär igen.
när jag blev lycklig efter min flytt trodde jag att det var över. aldrig mer den påtagliga ångesten och enorma stressen. ständiga sorgen och fruktansvärda smärtan.
men jodå.
förr kunde jag åtminstone lyssna på vissa låtar som gjorde mig något lugn. nu finns inga såna låtar kvar.
det finns inte heller låtar kvar som får mig på glatt humör, partyhumör, gråthumör.
nu bara är det.
inget gör mig lugn. inget ger mig harmoni.
så snälla rara ni, säg till mig vart jag ska börja, vad jag ska göra.
jag gör vad som helst för att få bort det här och få bli lyclig en dag snart igen.
vilken musik sa jag lyssna på?
vem ska jag be om hjälp?
vem ska jag ringa?
hur ska jag få mitt lv tillbaka?
running in my veins
jag får inte bry mig eller reagera.
inte känna eller vilja.
ingenting får jag egentligen.
det suger.
du också
jag är dryg, tråkig, ointresserad och kort i tonen.
bara sådär.
mår skit, agerar skit.
förlåt fan. jag skall be om ursäkt sen för att jag var det.
nu ska jag bara låtsas att jag är glad o lycklig eller nåt.
