why does my heart feel so bad?

igår var jag på sjukhuset för att hälsa på en 88 år gammal man. han är stammis på mitt jobb och har liksom agit bland annat mig till sig. jag har alltid fått blommor och kort när jag fyller år, när jag tagit studenten mm. det är inget creepy med det, vi har en trevlig vänskapsrelation. den här mannen har däremot aldrig haft barn eller barnbarn så det har liksom blivit att vi blivit hans familj.
i veckan pkte han in på sjukhus och igår pallrade jag mig dit med tidinigar och frukt.
det var inget konstigt med det,
jag behövde inte tvinga mig till det.
jag ville det.
både för hans och min skull.
jag ville visa att han visst har familj som bryr sig, och att han är omtyckt. jag ville göra honom glad.
och jag ville veta hur han mådde, hur illa det var. jag var orolig för honom. och jag ville självklart ha känslan i kroppen av hur glad jag gjort honom.
så jag var där. det tog mig en timme fram och tillbaka - som inte spelade någon som helst roll för mig. jag satt och pratade med honom i typ en timme innan det var dags för middagen. och inte fan brydde jag mig om tiden som sals ifrån mig då jag valde att gå dit.
jag gör sånt. det är sån jag är. och jag förväntar mig absolut ingenting tillbaka ifrån honom.

men min familj och närmsta kan inte ens tänka sig att hjälpa mig på mitt företag för att avlasta mig.
jag ställer inga orimliga krav. jag ställer egentligen ingra krav alls. jag har alltid gjort scheman precis efter hur de vill ha det, jag har försökt ge dem allt de vill ha.
men mina företag backar miljoner. och det vet de om.
ändå kommer frågan alltid, alltid.
"vad blir det för betalning om jag kan tänka mig att jobba då, som jag egentligen inte känner för."
där tar tillochmed min stolthet överhand. men framförallt blir jag sårad.
det skär i hjärtat på mig.

jag får helt enkelt klara mig själv.