jag vill lägga mig ner och somna
vissa dagar är tuffare än andra. idag är en sådan dag.
i december fick jag veta att det födelsemärke min pappa opererat bort var cancer. närmare bestämt malign melanom. den dåliga sorten.
den här familjen har fått så mycket bad news att man blev förvånad över att man blev förvånad. att man blev chockad. skakad. rädd. ledsen. och så in i helvete arg.
är det aldrig nog? jävla Gud. jag hatar dig. jag kommer aldrig förlåta dig. jag vill slå dig i ansiktet.
nästa vecka sövs min lilla pappa ner. och får mer borttaget av sin lilla arm där födelsemärket en gång satt. och ett par lymfkörtlar. sen får vi vänta i fem veckor på vad provsvaren har att säga oss. ännu fler veckor i ett helvete. allt i ett hopp om att inte behöva gå i ännu fler veckor fyllda av rädsla, sorg, ilska.
om det, gud förbjude, mot all mörmodan skulle vara så att min far.. jag orka inte ens skiva det. here you go.
min lilla pappa har klarat så mycket.
när han var 15-16 år rymde han hemifrån. hans mamma hade dött i cancer och hans pappa var en pappa av sin tid. en sådan som fann en ny kvinna och tappade bort känslan av att vara far.
efter det fick min far sin första av tre döttrar. sen kom de andra två små.
han arbetade och slet sig igenom sitt liv. skapade nya möjligheter och lovade sig själv att ge sina barn något han aldrig själv haft. en trygghet. min far blev äldre. fick operera prostatan. och minisken. fick en diagnos på någon fotsjukdom. och kronisk halskatarr. och han blev hjärtsjuk. får inte bära mer än ett kilo trots att hans axlar burit ett lass större än vad man kan föreställa sig.
för snart två år sedan gick hans far bort. min farfar. mannen som bara min far av tre bröder förlät. som lät honom vara en fin och exemplarisk farfar för mig. inte ens månad senare gick min fars förstfödda bort. i en tragisk, oförklarilig, orättvis och mardrömslik olycka. min far fick sänka ner sin egen dotter i jorden. efter detta följde månader av släktbråk. han blev trött. min mor ringde mig och berättade hur de suttit och fikat i trädgården när han säger "jag är så trött" och lägger sig ner på gräsmattan och somnar på mindre än en minut.
min far är rödlätt. fräknig. ett födelsemärke på hans arm börjar växa. det opereras bort.
och här står vi idag.
trots de sorgens dagar vi överlevt står vi här idag inför ännu en rädsla och ilska.
så imorgon tar vi en promenad tillsammans. pratar. får lite frisk luft. andas. är närvarande. just nu.
i december fick jag veta att det födelsemärke min pappa opererat bort var cancer. närmare bestämt malign melanom. den dåliga sorten.
den här familjen har fått så mycket bad news att man blev förvånad över att man blev förvånad. att man blev chockad. skakad. rädd. ledsen. och så in i helvete arg.
är det aldrig nog? jävla Gud. jag hatar dig. jag kommer aldrig förlåta dig. jag vill slå dig i ansiktet.
nästa vecka sövs min lilla pappa ner. och får mer borttaget av sin lilla arm där födelsemärket en gång satt. och ett par lymfkörtlar. sen får vi vänta i fem veckor på vad provsvaren har att säga oss. ännu fler veckor i ett helvete. allt i ett hopp om att inte behöva gå i ännu fler veckor fyllda av rädsla, sorg, ilska.
om det, gud förbjude, mot all mörmodan skulle vara så att min far.. jag orka inte ens skiva det. here you go.
min lilla pappa har klarat så mycket.
när han var 15-16 år rymde han hemifrån. hans mamma hade dött i cancer och hans pappa var en pappa av sin tid. en sådan som fann en ny kvinna och tappade bort känslan av att vara far.
efter det fick min far sin första av tre döttrar. sen kom de andra två små.
han arbetade och slet sig igenom sitt liv. skapade nya möjligheter och lovade sig själv att ge sina barn något han aldrig själv haft. en trygghet. min far blev äldre. fick operera prostatan. och minisken. fick en diagnos på någon fotsjukdom. och kronisk halskatarr. och han blev hjärtsjuk. får inte bära mer än ett kilo trots att hans axlar burit ett lass större än vad man kan föreställa sig.
för snart två år sedan gick hans far bort. min farfar. mannen som bara min far av tre bröder förlät. som lät honom vara en fin och exemplarisk farfar för mig. inte ens månad senare gick min fars förstfödda bort. i en tragisk, oförklarilig, orättvis och mardrömslik olycka. min far fick sänka ner sin egen dotter i jorden. efter detta följde månader av släktbråk. han blev trött. min mor ringde mig och berättade hur de suttit och fikat i trädgården när han säger "jag är så trött" och lägger sig ner på gräsmattan och somnar på mindre än en minut.
min far är rödlätt. fräknig. ett födelsemärke på hans arm börjar växa. det opereras bort.
och här står vi idag.
trots de sorgens dagar vi överlevt står vi här idag inför ännu en rädsla och ilska.
så imorgon tar vi en promenad tillsammans. pratar. får lite frisk luft. andas. är närvarande. just nu.
