why does my heart feel so bad?

idag åkte jag kollektivtrafik. men det gick sådär.
skulle möta en god vän vid en park för att softa en stund och sen äta middag.
spårvagnarna ballade ur och stod tamejfan överallt. fick gå av och spatsera några hållplatser.
mitt i centrum var det en väldans massa rök. antar att det var en vagn som pajjat.
hittade en buss som gick dit jag skulle.
två hållplatser innan jag nått mitt mål stannar även denna.
eftersom jag ständigt har mina lurar över öronen hörde jag inte vad problemet var.
antog att det var för mycket trafik ute eftersom alla vagnar stod stilla.
så jag kliver av bussen och går.
mitt framför mig ser jag resterna av en bilolycka.
jag greps direkt av panik. försökte att inte se något av det, men var tvungen att se mig om när jag skulle gå över vägen.
glassplitter. en polis som sopar bort det från vägbanan.
skyltar på gatan som säger "olycksplats".
en bil. kvaddad. svart.
polisbilar. bärgningsbil. minns ingen ambulans.
men ambulansmän.
en bår. en person på båren.
ca 10 personer som sitter vid båren. ambulansmän.

jag började gråta.
bara sådär.
jag fick panik.
över syster. over hennes oycka. över att hon inte överlevde.
över bilderna jag sett på bilen hon färdades i.
över att hon inte hade en chans.
över vem som låg på båren.
hade de fått tag på de närmsta?
överlevde han/hon?
hur ont har familjen nu?

igår när jag inte kunde somna pga tankarna på syster tänkte jag att
jo, jag överlever detta. jag bara gör det. för det gör man.
men det kunde vart vem som helst.
fan.

jag ville inte se. jag ville inte veta.

är du kvar?
för det känns som jag e borta.

solen skiner. det har den gjort nästan varje dag det senaste.
på riktigt alltså. inte liksom i min själ.
men det vet du ju redan.
jag undrar saker varje dag.
vill fråga, få veta, förstå och känna.
men jag blir bara tommare pch tommare för varje dag som går.
hungrig och törstig.
trött och snuvig.
har fått nåt slags sockerfall två dagar i rad.

i eftermiddag går solen ner igen. imorgon går den upp igen, men inte på samma ställe, inte vid samma tid, och inte för min skull.

jag skulle göra vad som helst för att slippa känna att det enda jag vill är att gråta.

lång lång tid. det är vad som passerat.
23 år lite drygt. av mitt liv.
ibland funderar jag på vad jag åstadkommit. ibland blir jag stolt och tycker att jag kan vara nöjd.
oftast blir jag bara bitter.
hur mycket har jag gjort? kanske mycket.
hur mycket har jag varit lycklig? ganska lite.
när blir man lycklig?
hur blir man lycklig?

lång dag idag.
snart når den sitt slut, snart skall jag sova är det tänkt.
sömn är bra och skönt sägs det.
är jag undantaget som bekräftar regeln även där?

jahaja.
lång jävla arbetsdag.
inte hittat en enda mening med den här dagen hittills.
den som känner att den kan ge mig en får gärna hojta till.

sjukt sugen på lakritsnappar, pepsi och rapé.
så den som känner för att kila hit med det kan ju göra det också.

these days räcker det inte med mig själv tydligen.

som om jag inte ens fanns.
sådana blickar får jag.
sådana blickar borde inte ens räknas som blickar eftersom de liksom inte ser en.
ingen beskådan, ingen riktig blick.
bara ögon som faller på en.
öron som låtsas lyssna.
ansikten som tittar i sina papper medans de nickar som om de lyssnar.
för jag är tjej.
jag är bara en liten, liten tjej.
vad skulle jag över huvud taget kunna veta om någonting alls?
livet fladdar förbi.
dagar försvinner. och ibland kommer det några också.
mycket mer än så är det inte..
dagar, dagar, dagar, dagar.
och ibland nätter.

när jag har suttit här i flera timmar, utan att lyckats komma ut genom dörren, pga ren ångest och magont.
då finns det en enda sak jag längtar efter.
en enda sak som gör att jag känner att jag kan ta mig ut genom ytterdörren, passera bygg-gubbarna i trapphuset och möta allas ansikten utanför porten.
det finns bara en sak som skulle få mig att skicka ett meddelande, ringa ett samtal, verkligen vilja någonting.

det är inte någon älskling.
det är inga vänner.
det är inte solen.
det är inte lyckan.

det är bara snus.

fy fan vilket liv man lever

dagarna fullkomligt flyger förbi.
hjärtat bankar lika hårt i bröstet som vanligt.
stesoliden fungerar vid nödsituationer. igår fick jag en attack i hjärtat kändes det som.
sjukt stressad inför allt som måste göras.
nu när högsta hönset är bortfluget på semester är det jag som skall göra löner och betalningar av fakturor och sådär också.
känns tungt med tanke på att det knappt finns pengar på kontot. ¨
men allting gå rju tydligen. det har fungerat i fem år innan, så det bör gå nu också.
trots att detta driver mig till vansinne och jag är en cm ifrån den där väggen varje dag så har jag lovat mig själv att inte misslyckas. det här ska gå. och det är lika mycket ett löfte till mig som till hela min personalstyrka. de har visat sig kunna så mycket och vilja så mycket att jag vill ta dem alla i min famn och visa hur tacksam jag är.
jag skall nog fan gå och köpa blommor till dom eller nåt.
för en sådan chef är jag.

dagarna har dock blivit lättare sen jag var ute på landet i påskas.
en vecka har gått. solen skiner fortfarande. och det här kan gå.
det är snart sommar.
det är så mycket roligt som man kanske skulle kunna se fram emot.
jag har bokat den där jävla resan till staterna. synd att jag inte får komma in i landet bara.
någon detalj om mitt pass. jävla skit.
men det går.
lustigt att man ser ut som värsta fugitive redan på fotot liksom.
sen kanske det finns andra faktorer som spelar in, men det är inget jag ens vågar vidröra.
att vara bågons stöd slutar med att man själv behöver stöd. gillar inte den idén riktigt.
gillar när saker bara är.

jag har sett till att min älskade, fina i-pod är laddad hela tiden iaf. vilket ger mig ro i själen när jag är på väg nånstans.
det senaste har jag tillochmed suttit med lurarna på på kontoret.

semester.
oj oj semester.

och alla dessa tankar man skall leva med.
hur orkar man?

så jag stack ut till landet.
solade sönder mig i två dagar. gick i terräng i en evighet och fann en gran.
åt mat när man ska äta.
drack sprt konstant.

och nu skall det föreställa att jag e tillbaka på banan typ.
så here we go.

oro oro oro oro oro
hela dagen lång.
trapphusrenovering som låter så att hela skallen skall ramla av.
underligt beteende från min sida.
det är så att det gör ont.
jag har varit ute i luften idag. och ätit mat. och jobbat.
och träffat pappa.
och pratat om syster.
och igår när jag pratade med min vän över ett glas vin så hittade hon en till liten del av mig.
som jag letat!
tur att mna har vänner som håller ordning på en när man inte själv klarar av det,

utgång igår.
berusad.
hang over idag.
ojoj.
men det var trevligt.
och roligt.

och nu vill jag sova i femton år.