why does my heart feel so bad?

idag åkte jag kollektivtrafik. men det gick sådär.
skulle möta en god vän vid en park för att softa en stund och sen äta middag.
spårvagnarna ballade ur och stod tamejfan överallt. fick gå av och spatsera några hållplatser.
mitt i centrum var det en väldans massa rök. antar att det var en vagn som pajjat.
hittade en buss som gick dit jag skulle.
två hållplatser innan jag nått mitt mål stannar även denna.
eftersom jag ständigt har mina lurar över öronen hörde jag inte vad problemet var.
antog att det var för mycket trafik ute eftersom alla vagnar stod stilla.
så jag kliver av bussen och går.
mitt framför mig ser jag resterna av en bilolycka.
jag greps direkt av panik. försökte att inte se något av det, men var tvungen att se mig om när jag skulle gå över vägen.
glassplitter. en polis som sopar bort det från vägbanan.
skyltar på gatan som säger "olycksplats".
en bil. kvaddad. svart.
polisbilar. bärgningsbil. minns ingen ambulans.
men ambulansmän.
en bår. en person på båren.
ca 10 personer som sitter vid båren. ambulansmän.

jag började gråta.
bara sådär.
jag fick panik.
över syster. over hennes oycka. över att hon inte överlevde.
över bilderna jag sett på bilen hon färdades i.
över att hon inte hade en chans.
över vem som låg på båren.
hade de fått tag på de närmsta?
överlevde han/hon?
hur ont har familjen nu?

igår när jag inte kunde somna pga tankarna på syster tänkte jag att
jo, jag överlever detta. jag bara gör det. för det gör man.
men det kunde vart vem som helst.
fan.

jag ville inte se. jag ville inte veta.