one in a billion
jag satt bakom han som körde och var mitt upp i ett teleonsamtal.
då hör och känner jag hur han som kör sätter bromsen i botten och vi kanar framåt.
en jaguar har bestämt sig för att svänga ut i våran fil precis just bara sådär, i inte mer än 5 km i timmen eller nåt.
jag tittar upp och spjärnar emot med smalbenen mot sätet och håller kvar luren i örat.
och jag tänker bara "vi kommer inte hinna". sen försvann jag för några sekunder in i någon trans. jag släpper aldrig blicken utan bara stirrar när vi kommer närmare och närmare den andre bilen.
vi hade två alternativ.
1. åk rätt in i räcket
2. hoppas på att snubben i bilen gasar och att våra bromsar håller så blir det kanske ingen krock.
men han gasade inte. vet inte om han ens sett oss ännu.
så många tankar man hinner tänka. sån jävla skräck.
när en av ens närmsta dör i en bilolycka är man inte så kaxig när man själv sitter där.
direkt efter att vi kört in i honom slängde jag en blick bakåt. tänk om nästa inte heller hinna bromsa?
det blev ingen allvarlig krock. jaguaren fick en skräma och den bilen vi åkte i blev lite mosad över ena lyktan.
men ingen blev skadad, förutom en sjuk bula på mitt stackars smalben. och det kom ingen bil bakom, iaf ingen som inte hann bromsa.
och vi kom hem. vi åt lunch. vi jobbade.
allt är som vanligt.
bara sådär.
det hade kunnat vara precis hur som helst.
oförglömlig
varför ska man le? varför ska man känna nåt alls?
det slutar ändå alltid illa.
stone face
höll på att tappa det nyss igen.
tittade på förslagsritningar över systers gravsten.
och fick veta att jag kanske tvingas träffa en av dem som inte längre är min syster.
jag vill inte ens se henne. dem. jag vill inte prata med dem.
jag vill aldrig mer låtsas om dem.
hur kan någon önska en annan människa döden efter att någon nära dött?
hur?
och då menar jag inte mig.
beat it
jag tycker inte att det behöver va så upphåsat att snubben kolade, det gör vi alla en dag, och med tanke på hans livsstil var det kanske egentligen inte helt oväntat. men men.
det var längesen jag lyssnade på MJs musik, så jag plockade fram några gamla skivor jag hade och har nu helt snöat in mig på beat it. it speaks to me.
inte för att det är MJ.
inte för att han är död.
och inte för att det e kult.
den bara gör det.
så nu kommer jag väl lyssna sönder den i ett par månader framöver och sen är det bra.
igår blev jag rädd för mig själv.
jag mår nästan alltid vansinnigt dåligt och är sjukt stressad.
men igår kände och tänkte jag verkligen på allvar:
"nej, nu orkar jag inte mer. det hade faktiskt vart skönt att slippa det här".
att dra, försvinna från jorden typ.
slippa. aldrig mer känna. aldrig mer tänka. hata. älska.
hej då liksom.
då blev jag rädd. för så långt har det inte gått förut. att jag tänker det och känner det på allvar.
jag grät som en unge hela dagen och idag ringde jag vårdcentralen och fick en ny telefontid då jag ska ringa deras psykolog. nu får det va bra.
jag tänker inte vara en av dem.
för hur skönt det än vore att slippa detta.. så skulle jag antagligen inte ens vara medveten om det.
och tänk om lyckan vandrar in i mitt liv imorgon eller om två år - ska jag missa den då?
och känslan av total lycka, ro och kärlek - den slår likgiltigheten till livet.
det måste den göra.
lilla kry
solen skiner, det är fint omkring mig, men ändå slipper jag inte oron.
för det är sån där äkta jävla känsla. och jag hatar det.
jag skulle vilja bara vara. inte se allt som ett projekt. att gå upp ur sängen.
tvätta håret. äta. dricka. gå ut. åka buss.
allt är bara stora svåra projekt som man ska ta tag i.
och på nåt skumt sätt genomföra.
tie
och den blev ganska bra.
jag blev klar med det jag skulle bli klar med på jobbet.
mina möten gick ok.
jag åt mat. bara en sån sak.
jag fick träffa människor jag håller av.
jag fick prata med mamma i telefon.
jag fick se en massa foton som gjorde mig glad.
jag vann tio kr.
jag fick skickat mitt viktiga brev.
jag fick en kram.
jag drack te.
jag fick skratta.
jag avslutade kvällen med popcorn.
så fort det blir mörkt
dagarna går. jag tappar det ibland. även under dagen. men som jag tappar det om kvällarna och nätterna.
jag kan inte glömma, sluta vilja att det inte var så.
önska att man fick en andra chans. att säga allt det där man förstår nu att man alltid känt.
att man kunde visa det.
jag önskar jag kunde se henne igen. hålla henne i handen. krama henne. sitta bredvid henne.
skratta med henne. få prata med henne.
jag vill säga så mycket saker. jag vill vea att hon visste.
jag vill inte fatta att det här är sant. att hon är borta. att hon aldrig kommer tillbaka.
att hon aldrig mer kommer dyka upp på jobbet och hälsa på, ta en fika, skratta och berätta lustiga saker.
och krama mig. och vilja ses fastän man aldrig någonsin fann tid. för att man aldrig avsatte tid.
för hon skulle ju ändå alltid finnas kvar.
ens syskon ska aldrig dö. aldrig. de ska finnas här. vara här. de ska ringa, sms:a och komma förbi jobbet och hälsa på.
vi skulle pratat om farfar. om våra minnen med farfar.
jag hatar så att den sista gången vi hördes var inte för att kolla läget. vi hördes för att farfar somnat.
och hon skulle ringa mig, men klockan var jättemycket och jag måste sova, så ja sa att vi skulle höras senre i veckan. för vi skulle hålla kontakten nu. för när våran gemensamma, rara farfar somnade då fattade man liksom det. att man skall hålla kontakten med dem som betyder nåt. men vi bytte bara nummer. vi hördes aldrig mer. aldrig.
nästa gång jag var i ärheten av henne var när jag satt där i kyrkan. och sen när jag fick gå fram med systern min och släppa ner en ros på hennes kista. det ska inte vara så. man ska aldrig se det.
jag vet att jag bara gick fram, fick svindel och mådde dåligt. ville bryta ihop och släppa det. men jag stod där bredvid syster och bara såg ner. och släppte rosen, den liksom studsade mot kistan och landade där. och jag tänkte som om jag talade till henne.
hej då storasyster. jag älskar dig.
så klyschigt. men de enda orden jag hade och ville säga henne.
borta. bara sådär.
jag vill aldrig mer le känns det som.
va är det som händer egentligen?
varför försvann hon?
vi skulle ju reda ut hela den här trassliga släkthistorien.
jag är så tacksam att vi inte hade något outrett. men vi hade så mycket osagt. så mycket okramat.
fan fan fan.
vi skulle ju vara allihopa för alltid!
jag hatar inte i närheten av så mycket som jag älskar
när jag känner mig som mest ensam tänker jag på dem som gör mig glad. på dem som vill och gör mig väl.
på så många sätt.
min familj må vara sjuk och utsliten, skakad och skadad, men de är så fina.
mina vänner må vara en skral skara, men vilka vänner. alltid kärlek. bara.
mina syskon må inte längre vara i samlad trupp, eller ens lika många, men dem jag valt att ha omkring mig och den som försvann finns alltid i hjärtat mitt. sanna, fantastiska människor som alltid alltid ställer upp. det är något med syskon. något underbart.
jag älskar de som inte finns mer, de som fick somna.
ändock är min värld svart.
ikväll skall den få lite ljus. skall till bror min och inmundiga fina viner. frun hans och deras barn skallförgylla min kväll. det kan bli en bra tid. en kort men bra tid. och jag skall insupa atmosfären av kärlek och äkthet.
i stort behov av klyschor
livet vandrar på as usual.
fick ett psykbryt av sällan skådat slag idag. inget att göra åt det, ingen att ringa om det. handfallen. hjälplös.
då kom den där tiden. på den där platsen. som inte finns på riktigt. men jag fick hjälp att komma dit. och jag lovade at memorera och återberätta det. så nu gör jag det.
där vid sjön, i värmen.
men jag raderar värmen nu, är det ok?
jag vill att det skall vara sådär kallt som det är på tidiga sommarmornar.
jag tittar ut. rätt ut i gräset. daggen har inte lyft än, solen har knappt gått upp. när man koncentrerar sig sådär på en liten, liten punkt kan man se så mycket. hur en enda betydelselös droppe faller, hur en endast myra som gått vilse pressar sig fram mellan stråna, upp lägs ett och ner på nästa. världen är så stor, men för myran spelar bara dessa grässtrån någon roll. jag kan ligga där och bara titta på dessa strån tills jag hör andningen förändras. eller känner den.
jag kan titta på dessa grässtrån och daggen, oavsett hur vackert allt annat är. oavsett svanfamilj, oavsett brygga, oavsett molnfri himmel, oavsett allt i hela världen. för en kort stund finns inget annat. egentligen inga grässtrån heller. gentligen inte ens jag. bara andningen. bara tystnaden förutom andningen. allt svävar samman och blir ingenting.
en enda sekund att få fånga andan igen. och sluta ögonen, lyssna på andningen och somna igen.
tills nästa gång jag vaknar, när daggen lyft och myran funnt sin väg hem. och allt annat är som förut, fast helt annorlunda.
varför jag tycker det är okej med klyschor?
för att allt annat är helt jävla miserabelt och svart. för att motsatsen inte är att inte spy, eller att hinna något, eller att inte gråta. motsatsen till sorg är inte likgiltighet, det är lycka.
motsatsen till kärlek må inte vara hat utan likgiltighet. men motsatsen till det svarta är faktiskt ljuset.
tack.
utan att vilja sätta ord på det
snart är juli slut och fram tills nu har året gått av bara farten. aldrig har det varit så illa som i år.
aldrig har jag upplevt sån smärta som i år.
alla de hemska och fruktansvärda situationerna man hamnat i och utsatts för är förbi. de har lagt sig. kvar är bara den person man blivit av allt. här står man nu. molnen seglar förbi ovanför huvudet, solen går ner bakom ens rygg och vägen ringlar sig om möjligt vidare framför ens fötter. här står man. mitt i alltihopa. kanske i början av livet, kanske mitt i och kanske i slutet. det har jag inte makt att avgöra. men här är jag. jag är levande, det vet jag för jag andas. jag ser och hör. jag tänker och herregud, vad jag känner!
händelserna har lagt sig. de är förbi. de var förbi i samma sekund som de inträffat färdigt. efter det följde bara en lång tid av oro, ångest, smärta och alldeles för mycket känslor.
jag skall inte påstå att semestern gjorde mig lugn och lycklig. jag skall inte påstå att jag ens är utvilad eller har fått ordning på mig själv och det liv jag lever, men jag har iaf varit på semester. och jag kom tillbaka. JAG.
någonstans i bilen påväg mot las vegas kom alla tankar över mig. på en och samma gång, hur mycket jag än försökte dela upp dem. och på flygplatsen i tyskland började jag läsa den bok jag haft liggande i flera månader. vid andra försöket lyckades jag börja bläddra i den.
och sådana är dagarna. försök. fortsättning. kanske en dag framsteg.
jag vet inte, och ingen annan vet heller. men det finns inga alternativ.
jag får fortsätta på stigen.
någon dag innan mitt liv avstannar skall även jag bli lycklig.
jag skall reda ut detta, hitta orden som passar och förändra dem.
det är kanske inte ens ett försök ännu, men det är iaf en mening.
