jag hatar inte i närheten av så mycket som jag älskar

fina fina människor.
när jag känner mig som mest ensam tänker jag på dem som gör mig glad. på dem som vill och gör mig väl.
på så många sätt.
min familj må vara sjuk och utsliten, skakad och skadad, men de är så fina.
mina vänner må vara en skral skara, men vilka vänner. alltid kärlek. bara.
mina syskon må inte längre vara i samlad trupp, eller ens lika många, men dem jag valt att ha omkring mig och den som försvann finns alltid i hjärtat mitt. sanna, fantastiska människor som alltid alltid ställer upp. det är något med syskon. något underbart.
jag älskar de som inte finns mer, de som fick somna.

ändock är min värld svart.
ikväll skall den få lite ljus. skall till bror min och inmundiga fina viner. frun hans och deras barn skallförgylla min kväll. det kan bli en bra tid. en kort men bra tid. och jag skall insupa atmosfären av kärlek och äkthet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0