why does my heart feel so bad?

shit.
7 dagar utan snus idag.
inte en prilla, inte ett nikotintuggummi eller plåster. inte en cigg som tröst.
men herregud.
jag trodde att det var andra orsaker som gjorde att jag mådde som jag gjort de senaste dagarna. (jag märker nu att denna text kommer bli extremt förvirrande. må så va.)
jag har varit förvirrad, arg, sur, ledsen, ensam, liten, dum, fel. allt. i omgångar.
jag och min fina hade en liten, liten diskussion om broccoli. jag sa at jag inte tykcte om det och han sa att han intre trodde jag gett det en ärlig chans. (må så va också). broccolin alltså. vad tror ni händer?
jag blir sur. på riktigt. minns känslan. upprörd. sen ledsen.
hallå.
just då kändes det som om världen skulle falla ihop och försvinna under mina fötter. allt var så hemskt.
efter tio minuetr inser jag att världen inte alls försvinner, jag är okej och broccolin spelar ingen jävla roll alls.
jag kan tllochmed garva åt det.
sen är det lugnt igen. kul kul. tittar på tv.
efter en stund frågar han i snäll ton om jag är lite extra känslig idag.
och så var det kört igen. tårar.
hallå.

så vad ni än gör.
börja inte snusa. eller sluta inte. ni väljer.

Jag är tillbaka. Ni kanske undrar varför jag försvann. Eller varför jag kom tillbaka. Jag har jobbat. Och skaffat mig något som kan framstå som på gränsen till rutiner. Men bara lite. Jag har sovit, haft ont, gråtit en skvätt, skrattat, kramats, jobbat, planerat, ätit, jobbat och försökt att bara vara. Det nr svårare än man tror. Jag mår iaf lite bättre i omgångar. Mellan fysiskt och psykisk smärta (som jag vill klarlägga att ingen närstående åsamkar mig) så har jag ändå mått förhållandevis bra. Kroppen värker och vill sova och knaka. Hjärnan vill gråta. Skratta. Slappna av. Hjärtat vill helt och fullt ge sig hän. Som det vill det. Hur får man modet att våga? Våga leva.

Sug på den här. Min dag har gått åt till följande: fika och inhandling av varor på Ikea. Handlat på bauhaus. Storhandlat på Ica och köpt vin mm på Systembolaget. Lagat middag, tagit ett glas och tittar på skavlan. Är det inte Svensson så säg. Men jag gör sällan sådant. Typ aldrig. Men ändå har idag varit en av de bästa dagarna någonsin. Avslappnat, fått saker gjort, trivts. Plus för det.

idag känns som måndag. eftersom måndag och tisdag blev spenderade på annan ort fyllda med möten. det är otroligt vad snabbt tiden går. jag vill stoppa den. stoppa världen. stoppa mig. stanna upp och andas ut. jag vet inte om det är några mediciner som ger mig bieffekter eller om det är så simpelt som enkel och vanlig ångest (i min klass) som gör att jag mår som jag mår. antagligen en fin kombo. ont gör det iallafall och jag vill inte mer. jag vill bara åka hem. alltid. hela tiden. sova. drömma. vakna, dricka juice och slaffsa omkring i hemmet med mjukiskläder. inte duscha, inte äta, inte nånting. bara bar vara. tiden räcker inte till. och inte jag heller.

Jag tappar andan. Jag rycker, kastar mig runt. Jag fryser, svettas, skakar. Jag får panik av det där ljudet. Av blåsten utanför. Jag vill att den försvinner. Att allt typ bara försvinner, en stund. Tills jag kan andas igen. Tills jag inte minns, inte vet. Tills världen ser annorlunda ut. fin. Bra. värdig. Vad ska jag göra för att lugna mig? Gör att stilla mig? För att kunna somna?