why does my heart feel so bad?

Jag är tillbaka. Ni kanske undrar varför jag försvann. Eller varför jag kom tillbaka. Jag har jobbat. Och skaffat mig något som kan framstå som på gränsen till rutiner. Men bara lite. Jag har sovit, haft ont, gråtit en skvätt, skrattat, kramats, jobbat, planerat, ätit, jobbat och försökt att bara vara. Det nr svårare än man tror. Jag mår iaf lite bättre i omgångar. Mellan fysiskt och psykisk smärta (som jag vill klarlägga att ingen närstående åsamkar mig) så har jag ändå mått förhållandevis bra. Kroppen värker och vill sova och knaka. Hjärnan vill gråta. Skratta. Slappna av. Hjärtat vill helt och fullt ge sig hän. Som det vill det. Hur får man modet att våga? Våga leva.