up up and away
närmare femton timmar på flygplan. förstår inte hur det skall kunna vara underhållande att flyga men det får väl gå. alltid hatat att flyga, men när man väl är i luften så vänjer man sig illa kvickt antar jag. böcker är packade, ipods laddade. tidningar finnes. men fy faan vilken tid detta kommer ta.
jag får ångest över att fara.
dels finns det saker jag inte gillar att lämna här. dels tror jag att efter de dagar som det tar för stressen att lägga sig, så kommer jag få ett psykbryt way over there. på midsommarafton kommer jag antagligen gråta över syster som fyller år då. och jag kommer upptäcka att när man tänker på annat än jobb och måsten så kommer verkligheten kanke inte vara så rolig först. livet är inte detsamma längre. människor saknas, gnistan saknas.
sen kanske jag kommer upp från dippen. den kommer antagligen inte visa sig i konstant form. den kommer glimta till då och då.
fram tills åttatiden ikväll komme rjag springa runt som en yr höna.
väskan är inte färdigpackad för i tvättstugan snurrar torktumlaren och flåsar torkskåpet. dock är väskan redan full.
och hur jag ska lyckas med handbagaget förstår jag bara inte.
och vilken helg sen!
fredagen blev rena rama barhopping. fem timmars sömn på sin höjd. detta efter att ha brutit vomit free limiten. ni fattar ju. inte ok. faktiskt inte ok. runt kl fem intogs den första ölen. middag och vin, drinkar och dans med tjejorna. så härligt så. och hej, så spontant. lördagen bjöd på trevligheter den med. dock av helt annat slag. då var det jag och grabbarn. man får tändigt gå en bit ifrån så att de får möjlighet att ragga, och så de gjorde sen! "snygga jeans". ja, en helg jag inte glömmer. härligt spontan och lagom knäpp. finfina vänner från sthlm som besökte staden gjorde allt ännu trevligare. och att få se sann kärlek. det kändes fint. vilka rara människor.
nu är det dags för fortsatt packning och förberedelse.
såg förresten en film igår osm fick mig att gråta. vilken film gör iofs inte det?
sen blev jag så sjukt förbannad.
över några av mina familjemedlemmar.
hur kan man efter tragedier och sorg fortfarande köra spelet?
försöka vinna poäng och leva i falskhet?
det är sorgligt om något.
jag önskar att det var så lätt att man gjorde sina val och struntade i de andra sen. för de gör sina val. och får leva med dem. men man påverkas ändå känslomässigt och man stör sig. och blir sårad. och önskar att allt vore annorlunda. då skulle det vara så fint.
men nej.
"plocka aldrig upp ett tappat rouge" det säger jag er.
hockey
man kanske kan dela upp året som ett säsongsår? likt hockeysäsongen? fast man kan välja skitårssäsongen och grymmesäsongen.
då är juli 2008 - juli 2009 the sucky part. vilket betyder att augusti 2009 - augusti 2010 blir the great part.
vad som kommer efter det skiter jag i just nu. för under grymmesäsongen borde jag kunna komma ifatt och hitta ro och lycka igen för att klara en eventuell shitty season 2009-2010.
fan alltså, 1-0 till mig Gud!
klyscha
det är juni nu. dvs att snart har halva året gått.
jag funderar mycket på hur det här året är och har varit för mig och det är skrämmande dåligt.
till slut, nu, har det blivit så mycket att det inte alls är mitt år som är dåligt utan hela jävla året.
jag talar om det som om det bara är jag, bara mitt liv och mina dåliga dagar som det här året består av.
för till slut så är det bara jag. det som jag reagerar på det är mitt liv, det formar mig till den jag en dag blir och redan är på väg att bli. dock är det inte jag som dött eller svikit en vän mm, men alla dessa känslor som slår emot mig blir till slut för mycket att härda ut.
vid andra besöker hos min fd. psykolog så läste hon upp allt för mig som vi snuddat vid, vid första mötet.
för mig har alla dessa saker bara varit detaljer som jag går igenom i mitt huvud, en efter en. den dagen insåg jag däremot hur jäkla tufft man kanske har det innanför pannbenet och bröstkorgen.
och då var ändå det innan alla dessa hemskheter inträffade. jag trodde att 2008 var ett jävla piss-år men om man jämför nu så förstår man att 2009 är det där jävla pissåret. kommande år känns som en oändlig, grön äng med massa smörblommor som man bara kan traska fram på och njuta av. så skall fanimig 2010 bli. det är bara en liten detalj som står i vägen. jag. mitt hjärta, min hjärna, min själ och min omgivning. hur skall jag hinna få ordning på allt och sluta känna denna enorma sorg och ångest på lite drygt 6 månader. innan klockan slår 2010.
fine, farfar och syster kan inte dö igen. de där nära kan inte såra mig sådär igen eftersom de inte längre är mina nära, finanskrisen måste väl ta slut någon gång så att ekonomin blir bättre både för mig och företagen?, lägenheten kan inte bli tommare, för allt som kunde försvinna därifrån är redan därifrån.
men jo, 2010 kan bli ett shitty year.
fler kan dö, de som står mig allra närmast kan såra mig och försvinna (not gonna happen my dear ones) och finanskrisen kanske inte alls slår om.
lägenheten kan visst bli tommare, för jag kanske tvingas sälja det jag äger och har.
men nej, det får inte bli sämre nu. ni får inte dö, ni får snälla, snälla inte såra mig och försvinna, företagen får inte dippa mer och lägenheten måste bli ett hem. annars är jag rädd att 2010 inte alls blir min räddning.
och tänk sen på alla de rara människor som har ett fint år i år.
alla studenter som skriker av glädje på flaken och kastas ut på arbetsmarknaden och som kanske till och med får jobb. lyckos dem.
och alla brudpar som gifter sig i sommar som tror på den sanna, eviga och äkta kärleken för att de funnit dem.
och på alla de som får leva ut sina drömmar.
och på dem som har släktkalas på gräsmattorna.
och på dem som får ha sin mamma eller syster kvar i livet och dela minnen med varandra.
och på dem som inte går i konkurs.
och mig. jag. som har mina fantastiskt fantastiska vänner och syskon.
det finns inte ord att beskriva hur underbara de är. jag låter som en fjortisbloggare som "ba' äääälskar" sina vänner.
men jag lovar er, det finns inga bättre än mina. som de orkar, ställer upp, lyssnar och alltid, alltid stannar kvar. som känner mig på riktigt, accepterar, respekterar, förstår och alltid finns där. det är freakin' amazing.
jag skulle verkligen tacka gud för dem om jag trodde på en sådan. utan dem skulle jag aldrig orka. aldrig någonsin.
sen var det ju det här med klyschor. det är så inne. så rätt. så jävla bra.
för det här året har vart så jävla pissigt att jag behöver klyschor. riktiga klyschor. genuina på sitt sätt.
råstekt
farfar har faktiskt varit och hälsat på mormor och tagit farväl. jo ho då.
han hade på sig sin gröna tröjar med knappar och stod i dörren. jajjemen.
han stod i min dörr med. men dte var mest creepy.
jag har åkt på en ohuggligt tuff grej som min far gett sig in på men som jag tvingas ta över. as usual.
hade det varit jag hade jag tackat nej. men nejnej. JADÅ var dte bestämt.
och nu sitter jag här.. har ingen ork eller vilja till det och det kan bli svårt med lönsamhet i frågan. än dock skall vi minsann göra detta. nu är det dessutom för sent att dra sig ur. tack för den.
jag kommer att låna pengar till min semester. hur sugigt är inte det då.
istället för att höra orden så sa jag dem själv till vederbörande: "har du inte råd att åka på semester så skall du fan inte göra det heller". hon höll med. och jag höll käften istället för att förklara varför jag måste åka och hur mycket jag behöver det. annars är jag blott en liten fläck på golvet sen. man orkar inte hur mycket som helst. tre veckor way over är ett måste nu. eller snart rättare sagt.
det regnar i den här staden. pissigt som fan och inget man kan påverka.
nu ska jag äta.
ps.
jag nämnde inte att jag har sjuk ångest va?
man lär sig.
så tom som man kan vara
inget mer än ångest här i kroppen och själen.
har iofs inte ätit nåt på hela dan heller, så magen är ju också tom. kanske det som gör det hela lite värre.
jag har dock svårt att tro att om jag åt någonting så skulel jag känna mig bättre.
det här har liksom inte med mat eller nåt annat nödvändigt att göra.
det handlar om att vilja ha dte man inte kan ha och inte få det.
nu har jag knappt någon aning om vad jag vill ha iofs heller, men någonting mer än det som finns.
tom tom tom.
så tomt som något kan bli.
idag ställde jag in allt som fanns på min dagordning.
jag bara sket i det för jag orkade inte.
sen sov jag i omgångar bort hela dagen.
nu är det kväll och jag tänkte jobba lite.
eller tvingas göra det som annars ger mig mer ångest.
hjälp mig, någon.
