why does my heart feel so bad?

idag far vi. ikväll. för att imorgon åka ännu längre. över atlanten och längre ändå.
närmare femton timmar på flygplan. förstår inte hur det skall kunna vara underhållande att flyga men det får väl gå. alltid hatat att flyga, men när man väl är i luften så vänjer man sig illa kvickt antar jag. böcker är packade, ipods laddade. tidningar finnes. men fy faan vilken tid detta kommer ta.
jag får ångest över att fara.
dels finns det saker jag inte gillar att lämna här. dels tror jag att efter de dagar som det tar för stressen att lägga sig, så kommer jag få ett psykbryt way over there. på midsommarafton kommer jag antagligen gråta över syster som fyller år då. och jag kommer upptäcka att när man tänker på annat än jobb och måsten så kommer verkligheten kanke inte vara så rolig först. livet är inte detsamma längre. människor saknas, gnistan saknas.
sen kanske jag kommer upp från dippen. den kommer antagligen inte visa sig i konstant form. den kommer glimta till då och då.
fram tills åttatiden ikväll komme rjag springa runt som en yr höna.
väskan är inte färdigpackad för i tvättstugan snurrar torktumlaren och flåsar torkskåpet. dock är väskan redan full.
och hur jag ska lyckas med handbagaget förstår jag bara inte.

och vilken helg sen!
fredagen blev rena rama barhopping. fem timmars sömn på sin höjd. detta efter att ha brutit vomit free limiten. ni fattar ju. inte ok. faktiskt inte ok. runt kl fem intogs den första ölen. middag och vin, drinkar och dans med tjejorna. så härligt så. och hej, så spontant. lördagen bjöd på trevligheter den med. dock av helt annat slag. då var det jag och grabbarn. man får tändigt gå en bit ifrån så att de får möjlighet att ragga, och så de gjorde sen! "snygga jeans". ja, en helg jag inte glömmer. härligt spontan och lagom knäpp. finfina vänner från sthlm som besökte staden gjorde allt ännu trevligare. och att få se sann kärlek. det kändes fint. vilka rara människor.
nu är det dags för fortsatt packning och förberedelse.

såg förresten en film igår osm fick mig att gråta. vilken film gör iofs inte det?
sen blev jag så sjukt förbannad.
över några av mina familjemedlemmar.
hur kan man efter tragedier och sorg fortfarande köra spelet?
försöka vinna poäng och leva i falskhet?
det är sorgligt om något.
jag önskar att det var så lätt att man gjorde sina val och struntade i de andra sen. för de gör sina val. och får leva med dem. men man påverkas ändå känslomässigt och man stör sig. och blir sårad. och önskar att allt vore annorlunda. då skulle det vara så fint.
men nej.
"plocka aldrig upp ett tappat rouge" det säger jag er.