rannsakan
redan natten mellan torsdag och fredag.
den tanken gör mig något lugnare än om det hade varit natten mellan måndag och tisdag.
jag har fått en del gjort denna veckan, fortfarande saker kvar som gör mig stressad. men det är det iofs alltid.
jag undrar ibland om folk förstår allt som snurrar i mitt huvud. det borde de inte göra, för det gör inte ens jag.
jag lovar mig själv om dagarna att reda ut det.
liksom göra en lista över det hela. och vad jag skall göra för att kunna plocka bort saker från listan.
jag tänker inte gå in i detalj i vad varje sak innebär men detta är vad jag har problem med:
döden - syster - farfar
jobbet - energi - stress
sömn - rutiner - ro
familj - mor - far - bror - tidigare familj
personer i min närhet
illamåendet - matvanorna - det jag är beroende av
pengar - företagandet - privatekonomin
morfar
jag fick som vanligt ångest och stressade upp mig över att inte hitta rätt sten så jag gjorde självklart inte det med en gång. nu vet jag dock att det är femte raden nerifrån, tredjen in från gångvägen.
innan jag gick fram tog jag ut snusen och kastade den i en soptunna.
jag stod där en stund och tittade på stenen. sen satte jag mig ner och försökte tänka nåt vettigt.
hej morfar.
du kanske inte ser eller hör mig.
men jag måste bara få veta att det finns nåt mer sen.
att jag kan kämpa och fortsätta här och veta att det finns något mer.
jag vill inte vara rädd för att dö längre.
jag vill inte vara livrädd för det.
snälla, visa mig att det inte är något att vara rädd för och att det finns nåt mer.
ok?
sen gick jag hem.
city
människor sviker, spelar, leker och hämnas om vartannat.
jag undrar om de missat att det finns moraliska regler att följa?
regler byggda av kärlek, äkthet och renhet.
mänsklighet och vänlighet.
alla familjer har sina saker.
så många lider och mår dåligt.
till vilken nytta?
för att någon skall vinna pluspoäng i en kamp om.. vad?
de drar ner varandra i sörjan, kastar total svärta på varann.
talar ner varandra, slår varandra och .. njuter?
jag är så utled på falskhet, lögner och sorg.
jag vill kunna gallra ut vad jag vill omkring mig, men den storheten besitter inte jag.
jag vill aldrig glömma
det är natt. snart morgon.
det är ljust ute. det enda som gör att det inte är ännu ljusare är halvmörka, grå morgonmoln.
min sovrumslampa har gått sönder. jag drog upp persiennen för att få in ljus.
då förstår man att det är sommar. fåglarna kvittrar hej vilt också.
träden är fulla av löv.
då vet man att det är sommar.
och hade man sett min själ så hade man förstått att det är seriös jävla ångest jag lider av som mår dåligt av allt det utanför mitt fönster. det gör ont, alltihopa.
egentligen skulle jag ha njutit av det, men nej.
jag vet inte vad jag njuter av längre. ingenting.
om inte ens solen och fåglarna ger en ynka känsla av hopp, vad gör det då?
jag låg här i min säng i över två timmar och försökte somna. först av tystnaden. sen av musik. sen av tystnaden igen.
sen av att försöka bryta mönstret av tankar genom att gå up, skaka på huvudet och dricka mjölk. ingen gav mig trötthet så nu sitter jag här. och tittar ut genom fönstret.
jag tänker på farfar.
på om han kommer komma hit någon gång mer och titta till mig.
på om jag tror på att han faktiskt gjorde det sist, då jag var säker på det.
på om jag någonsin kommer glömma. på om jag ville glömma.
det vill jag inte.
jag vill aldrig glömma den stunden. den klaraste och renaste stunden vi någonsin delat.
renare än när vi var på landet tillsammans och skrattade. så där på riktigt.
sådan smärta, men sådan klarhet.
jag vill aldrig glömma känslan, stunden, sorgen.
men jag vill inte leva med den hängande över mig som ett svart moln heller.
jag vill ha det där kvar, men inte så at det gör så förbannat ont dagarna i ända.
och jag tänker på syster.
på hur snabbt det går.
på allt man hade velat ha sagt och gjort, som man nu aldrig får chansen till.
på hennes glädje, hennes skratt, hennes ögon.
hennes sökande. hennes jakt på lycka och nåt att tro på.
jag tänker på vad hon tänkte och kände som jag aldrig får veta.
och jag tänker på blommorna.
hortensian och vitsippan.
jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma.
kontra
jag skrev ett långt jäkla inlägg precis. men jag kunde inte få orden att säga det jag ville säga.
texten var bara en platt text. schoff likom.
så jag struntade i den.
brain exchange
och hur snabbt alla dessa känslor kommer upp till ytan.
det krävs inte ens ett uns av tanke, det bara sker ändå.
situationer och människor har sådan stark inverkan på mig att jag blir arg, rädd och framförallt dum.
till slut följer man inte ens sitt försök till rationell snitslad bana.
man bara virrar runt och blir rädd för att man aldrig ska hitta ut.
ont är vad det gör.
ont.
och jag borde bli förbannad och tänka elaka och onda saker.
men jag blir bara ledsen och dum i huvudet.
vill någon byta hjärna med mig?
total
men jag är 24.
6 år av 24 är ganska lång tid.
det är en fjärdedel.
i en fjärdedel av mitt liv har jag mått dåligt.
under hela den någorlunda vuxna tiden i mitt liv har jag mått dåligt.
och jag har svårt att finna hoppet om att det kommer bli bra.
inte bra om ett år eller om två. utan över huvud taget.
det knepiga är att jag är en hoppfull människa.
jag tror på glädjen, lyckan, renhet och äkthet.
jag vet hur den känns när den kommer i form av små stunder.
jag vill desutom kunna ge den.
jag vill liksom sprida den omkring mig.
jag tror på den eviga, sanna lyckan och ro i själen.
jag finner den bara inte. jag har inte nått dit riktigt än.
men mitt mål är givetvis att finna den.
under tider gör det bara så förbannat ont.
och du, du som följer mig på vägen. vart tog du vägen?
det vet jag när jag hör det
som säger, och ibland skriker, allt det man försökt få fram eller inte ens försökt få fram för man tror inte att det går.
jag hade för länge sedan en vän. vi var någon typ av bästa vänner tillochmed. jag och hon och en tjej till.
saker blev som det blev, vi gjorde våra val och nu är det som det är.
jag hörde den här sången en gång och den fick mig att tänka på henne.
idag fick jag veta att titeln är densamma som hennes namn.
bara en sån sak.
"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk,
kvar med samma man
Lever kvar i samma damm,
och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus,
som en lögn i vackert väder
i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen"
det händer att jag oroar mig för henne.
att jag bryr mig och oroar mig. det vet jag att du också gör T.
men jag undrar om det finns något att göra.
är hennes vis att handla på ett försök?
och i så fall ett försök till vadå?
oftast kommer jag fram till att det är för sent, men varför tänker jag då tanken igen?
never ending
igår drack vi vin. och martini. och pratade och pratade och pratade.
idag blir det vin. och prat och prat och prat.
hur kan man ens ha så mycket prat i sig att släppa ut?
oavsett så e det skönt. och vin är gott.
imorgon är det söndag.
då skall det arbetas och sedan intagas en billig och kall söndagsöl.
och nej, jag har inte drinking problems.
jag tycker bara om dryck och sällskap.
först är det jobbet.
och ett försök att stressa bort det sista som sitter kvar av migränen.
yeeeejj.
missbruka mig
det spöregnar där utanför.
det slår mot rutan och det väsnas när vattenmassorna rinner genom stupröret ner på backen.
det liksom brummar.
hade jag inte varit ensam hade det varit lugnt.
men det där ljudet i sällskap av ensamheten ger mig inget lugn at all.
det blir precis tvärtom.
obehag. stress.
jag har bett till en gud jag inte tror på att ljudet skall försvinna.
men egentligen är det ju inte ljudet av regnet som är problemet.
det är allt annat.
den fruktansvärda vantrivseln jag besitter.
tankarna. längtan. väntan. smärtan. saknaden.
ibland blir hela världen en blek kopia öer det som var.
eller så är svärtan faktiskt starkare.
orden bara ramlar ur mig.
men inte smärtan.
den sitter där den sitter och inget kan jag göra åt det.
visste ni förresten att jag varit snusfri i två dagar nu?
en klapp på axeln till mig.
att jag missbrukar isglass behöver vi inte låtsas om va?
ca va
vill slita mitt hår och kasta mig ut.
så många gånger som jag kastat mig. slängt mig ut i verkligheten.
och väntat på att bli fångad.
men aldrig blivit det.
till slut får man skrapsår på knäna.
palla
jag ligger på rygg i min säng. nytvättade och antagligen härligt doftande sängkläder.
mjukt och säkert skönt.
men jag känner inte det.
jag känner bara hur dessa varma tårar tränger ut ur mina tårkanaler och ramlar ner på mina kinder.
de rinner bakåt, ner framför öronen och bak i nacken innan de slutligen med ett droppande ljud försvinner ner i lakanet.
en efter en faller de ner från ögonvrån, ner på kinden och fortsätter ner på mina nytvättade sängkläder.
i ett försök att komma undan de tankar som egentligen far runt i mitt huvud tänker jag att det är tur att jag inte har nåt smink på mig. det vore ju inte så nice med svarta pluppar på lakanet efter mascaran liksom.
men man kan inte tänka så länge på mascarafläckar som jag önskar. till slut kommer det som egentligen gör ont ikapp mig. igen.
som jag har försökt att trycka undan det. och varje gång går jag på det själv.
men jag vet inte varför det känns annorlunda nu. är det för att jag varit otrevlig? är det bara därför jag får ångest?
eller var jag otrevlig för att jag fick ångest?
jag orkar inte vara fler än en person mer.
det går inte så bra att vara jag och sedan en person till, vid sidan om mig, som följer med, hänger på, skrattar och trivs.
det gör jag också ibland, men den här personens vilja är inte min.
jag vill. eller nåt i den stilen.
jag vet inte vad.
jag vill klara det här.
jag vill säga nåt.
jag vill höra nåt.
jag vill vara nåt.
jag vill ha ett litet uns av trygghet.
för nu finns inget sådant.
någonting?
en hand, en klapp, en smekning, en enda liten rörelse.
eller ett litet ljud.
någonting som säger mig någonting?
varannan sekund är det bra såhär, varannan är det inte det.
men är jag verkligen absolut ingenting?
day off
tvätt, disk, städ och inhandling av mat. dammade tillochmed. och vattnade mina stackars orkidéer.
vilken jävla dag.
samt en del uträknande gällande jobbet och en del telefonsamtal.
jag är förbannad och ledsen.
och helt jävla tom.
tom tom tom.
ser ingen renhet, äkthet, kärlek.
ser bara mörker.
men så är ju klockan snart ett också.
i tar det imorgon istället va?
59 mindre intressanta
1. Hur gammal är du om fem år? 29
2. Vem var den sista du träffade? Far min, fick skjuts hem :)
3. Hur lång är du? 178
4. Vilken var den senaste film du sett? hela? The reader. den var typ bra.
5. Vem ringde du sist? syster
6. Ditt senaste sms? för privat för att skriva nästan, men det var ju inte happy happy.
7. Vad är helgens planer? ett försök till att vara ledig. åtminstone en dag. kanske. eller en kväll?
8. Föredrar du ringa eller skicka sms? SMSter!
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta, men inte så lyckliga skulle jag tro.
10. När såg du senast din mamma? fem dagar sen. vin-lunch it was.
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? halv elva. och hade ett möte elva. bra jobbat.
13. Har du någongång hittat en katt? ingen som jag tagit hand om liksom..
14. Vilken är din favoritplats? på altanen i spanien i solen. eller i en random park vid vatten i solen med vän.
15. Vilken plats föredrar du minst? angered. dåliga minnen därifrån.
16. Var tror du att du befinner dig om 10 år? antingen e jag rik som ett troll och jävligt lyckad. eller så har jag sprungit in i väggen och ligger på psyket. eller så lever jag inte ens. men om jag får välja så är jag lycklig. oavsett resten.
17. Vad skrämde dig som barn? natten. och män av någon anledning jag inte känner till.
18. Vem fick dig att skratta senast? pappa. jag skrattar mycket och ofta. fast inte på riktigt.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej, det kan man väl inte vara?
20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar baby
21. Sover du med eller utan kläder på dig? med. tänk om det börjar brinna?
22. Hur många kuddar har du i sängen? 6
23. Hur många landskap har du bott i? 2
24. Har du någon gång spytt på någon? ja, men det är preskriberat. (aaa den stavningen var nog fin)
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? strumpor och skor
26. Är du social? många tycker nog det, men det är rent proffesionellt.
27. Vilken är din favoritglass? hallonsorbet, italiensk vanilj, lakrits. 88an och piggelin.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? investera.
29. Tycker du om kina mat? jag tycker om MAT så .. JA!
30. Tycker du om kaffe? 5 koppar om dan = tycker om va?
31. Vad dricker du till frukost? pepsi
32. Sover du på någon särskilld sida? på rygg eller på höger axel. i högra sidan av sängen.
33. Kan du spela poker? Jag har lärt mig några gånger men minns inte. fast jag brukar slänga mig med pokerfraser för det är lutsigt. here comes the river. HAHA!
34. Tycker du om att mysa? fredagsmys-mys eller gosa-mys? då tar jag lt. 2
35. Är du en beroendemännsiska? NO SHIT
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? 2 st.
37. Vill du ha barn? adoptera. annars - nej.
38. Kan du några andra språk än svenska? engelska, tyska, det vktigaste på spanska och lite teckenspråk.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller pool? hmm.. havet är läskigt för där trot jag att jag ska dö.
41. Vad spenderar du helst pengar på? god mat, goda viner och saker till ´dem jag älskar. men jag kulle hellre ha td än pengar.
42. Äger du dyra smycken? ja, men jag använder dem sällan.
43. Har du någongång testat narkotika? inte mer än alkohol liksom..
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? helt otippat: snus. men jag drack en pucko nyss också!
45. Vem är den roligaste människa du känner? min bror.
46. Välj ett ärr på din kropp? naveln?
47. Vad har du för ringsignal? har typ aldrig på ljudet längre.
48. Har du kvar något klädesplagg från du var liten? nej, de ligger nog i en låda hos mor o far.
49. Flirtar du mycket? nä fy fan.
50. Vart togs din profilbild? hemma.
51. Kan du byta olja på bilen? vilken bil? men nej.
52. Har du fått fortkörningsböter? Nej
53. Vilken var den senaste bok du läste? 14 år till salu.
54. Läser du dagstidningen? nej
55. Prenumererar du på någon veckotidning? njae, snarare månadstidning.
56. Dansar du i bilen? nej?
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? p3 eller p4, i don't know.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? "IP-nummer, ring ..."
59. När var du i kyrkan senast? minns inte datumet, men det var på systers begravning.
kombo
dagen passerade som förväntat. trött. sliten. men ändåock på jobbet.
och sen kom natten.
hemma, i min säng. med den där ångesten.
en av de nyare sorterna.
skräck. rädsla. inför döden.
det hjälpte kanske inte jättemycket att titta på greys anatomy heller.
och så stressen.
tror att det dessutom finns en skön kombo där.
stressen att bli lycklig innan jag dör.
ren jävla lycka.
ren jävla kärlek.
och att bara få vara.
lycklig och älskad.
grann
playlisten har varit något av ett mästerverk de senaste minuterna:
carola - hey micki (?)
carola - tommy tycker om mig
lejonkungen - snart är det jag som är kung (?)
under tiden lyssnar jag på en känslosam stämma och en känslosam text.
"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort"
"sen en tid tillbaka" // Melissa Horn
saker försvinner ifrån mig i långsam takt. och jag vet inte hur man gör för att vilja saker längre.
krims krams
så. frågan lyder:
vad finns det att vara glad över idag då?
jag har fått en kniv. en global, grym jävla kökskniv. hello, liksom. säljarna är på hugget these days! (HAHA!)
jag har satt in pengar för företaget. bra och bra, eller nåt att vara glad för vet jag inte om det är, men hey, det är ett måste.
och att jag får gjort måsten är bra. det är fan inte varje dag.
pratade precis med en kär vän. vi skall ses nästa vecka. det fanns en lucka i våra kalendrar. that's nice. ett litet glas rosé och mycket babbel. i like.
det är sol. eller typ. det var sol. eller nåt.
jag har ett kreditkort. annars hade jag inte överlevt månaden. hurra. verkligen.
kreditkort är farliga.
min arbetsplats har börjat uppfattas mer och mer som en seriös sådan i sitt slag om man jämför med en del konkurrenter. det är extremt positivt eftersom det är det jag strävat efter så länge.
vad är dåligt då?
jag har gått ner ännu mer i vikt pga arbete, stress och way to dåligt matintag.
jag har ångest.
jag har inga pengar.
jag är rädd för att dö. om inte idag eller imorgon så på vår resa över atlanten.
eller att jag råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt och åker dit för nåt konstigt i staterna i sommar.
jag ser ut som en skabbig rapunsel med mitt extremlånga hår, som dessutom har en utväxt eftersom jag inte har råd att fixa till det. och jag veeeeet, jag kan göra det hemma själv, men mitt hår lever ett eget liv. på riktigt.
jag har fått dålig hy. ytlighet here we go.
min farfar och syster kommer aldrig tillbaka. jobbigt att erkänna det.
jag har en saknad inom mig. dras till höger och vänster. ta bort det!
jag känner saker. sjukt jobbigt eftersom känslor bryter ner mig och inte gör mig starkare.
känslor för allt. glädje, sorg, saknad, kärlek, ilska.
och med det går vi hem från jobbet, städar i ordning, tar en öl och lugnar ner oss.
sen försöker vi sova utan att lyckas och får ångest igen.
hujedamig.
slakt
huvudet värker o själen skriker att den vill bara få sova! men nejnej, från 7 skall de arbeta.
ikväll skall jag träffa min finaste lilla katt. en person alltså.
vi skall prata sådär om livet som vi gör.
om hur lycklig hon är med sin rara man, och hur olycklig jag är utan man eller nåt.
eller bara olycklig.
men hon hjälper mig.
den svarta lilla jag blir vit och fin i hennes närvaro. som om man blir renad efter omgivningens totala slakt som äer rum under dagarna.
teater
nu var det flera timmar sn ridån gick ner,
flera timmar sedan showen var över.
den glada, skrattande, fnissande, dansande jag lämnat scenen och rampljuset.
det tar ett tag att tvätta av sminket och få av sig kostymen.
efter några timmar är det bara sanningen kvar.
när det är natt.
det är inte alltid så att jag ine kan somna för att jag är stressad över jobbet.
ibland lyckas jag faktiskt koppla bort det.
men jag vill inte det.
för då blir det såhär istället.
då når de riktiga tankarna mig.
de riktigt verkliga. de som gör så jävla ont att jag inte vill tänka dem.
men efter tillräckligt lång tid i ensamhet och i tystnad så kommer de alltid.
och man kan inte förhindra dem.
jag tänker på farfar. på hans amala axel under min hand när han somnar in.
på hans sista andetag och hans ögon.
på hans gråa hår som jag klappade på.
på hur vi grät, jag och syster.
på hur allting fick ett slut.
jag satte mig på planet från stockholm den dagen då de ringde.
jag hann dit. jag var där. jag och syster satt där.
jag är så glad för det. men det gör så ont.
det är så verkligt.
och jag tänker på syster.
på hur hon plötsligt bara försvann.
på att sista gången vi pratade så var det för att jag skulle berätta att farfar somnat.
jag skulle berätta hur det var, vad som hände, hur han var.
att han bara försvann.
och så försvinner hon bara.
när jag sitter på ett jävla möte på en finlandsbåt.
jag kommer ihåg hur jag bara satt där med pappa på hytten sen.
hur jag höll om honom och klappade på hans hår.
på hans hjärta. att inget får hända.
och så frågar den ena svikaren mig idag om jag kommer hata henne för resten av livet?
jag är ingen hatande människa, fortfarande.
jag vill inte att någon skall få höra såna ord som att de är hatade.
jag gjorde det lätt för henne idag. det var som att jag tröstade henne.
jag förklarade att jag inte hatar henne. att jag inte tycker det är jobbigt att ens träffa henne.
jag sa allt som om det var för att göra det lättare för henne.
jag vill ha det lätt nu.
jag vill att någon sägr saker till mig som gör det lättare.
jag vill allra helst att någon ändrar världen och livet för mig.
eller nej.
bara säger nåt enkelt som gör det lite, lite lättare.
jag är ingen hatande människa
"kommer du hata mig för alltid?"
jag behövde faktiskt inte ens tänka efter, innan jag svarade:
"jag hatar inte dig. jag är inte en sån som hatar folk sådär.
jag hatar de som våldtagit mina vänner och såna människor,
men jag hatar inte dig"
för det är sant.
oavsett hur folk sviker mig, hur mycket de sviker mig, när de sviker mig
så hatar jag dem inte.
de som våldtagit mina nära och kära - dem hatar jag.
mannen som körde bilen som min syster dog i - honom hatar jag nog faktiskt.
jag hatar hitler trots att han är död sen länge.
och jag hatar mao.
och massa andra diktatorer och folkmördare.
och alla våldtäktsmän och pedofiler.
det är en ganska stor skara människor jag hatar.
men inte om man jämför med hur mycket folk det finns i världen.
och inte i jämförelse med hur många människor jag faktiskt älskar eller tycker oerhört mycket om.
men de som sviker mig, nej dem hatar jag inte.
jag väljer bort dem. sorterar bort dem.
jag vet inte varför de valde att göra sådana saker mot mig som de gjort.
jag hatar deras handlingar, men jag kan inte komma mig för att hata dem som människor.
de är antagligen också goda i hjärtat eller nåt.
de strävar också efter någon slags lycka eller rättvisa eller nåt annat mål.
jag önskar dem inte smärta, sjukdom, sorg eller död.
jag bara väljer bort dem.
jag önskar dem hellre lycka än onda ting till och med. så jävla god är jag.
dock kan jag hata den sidan med mig som gör att jag känner med dem som svikit mig.
jag tycker synd om dem. inte för att de mistit mig (vilket iofs är en sorg i sig) utan av någon annan anledning.
hade jag vart dem hade jag skämts ögonen ur mig, jag hade inte viat mig inför Mig någonsin igen.
jag hade hat sådan ångest och oro och tyngd över mina axlar.
jag hade inte kunnat sova och varit tvungen att besöka en psykolog för mina dåliga handlingar.
det kanske är en god sida jag har. att känna med dem istället för att hata dem för vad de gjort mig.
saken är ju bara den att de inte känner den där ångesten.
de kan visst med att visa sig för mig hela tiden, de skäms inte och de ångrar sig inte.
och bara det är ju fan pinsamt.
men inte fan hatar jag dem för det.
