teater
nu är det natt igen.
nu var det flera timmar sn ridån gick ner,
flera timmar sedan showen var över.
den glada, skrattande, fnissande, dansande jag lämnat scenen och rampljuset.
det tar ett tag att tvätta av sminket och få av sig kostymen.
efter några timmar är det bara sanningen kvar.
när det är natt.
det är inte alltid så att jag ine kan somna för att jag är stressad över jobbet.
ibland lyckas jag faktiskt koppla bort det.
men jag vill inte det.
för då blir det såhär istället.
då når de riktiga tankarna mig.
de riktigt verkliga. de som gör så jävla ont att jag inte vill tänka dem.
men efter tillräckligt lång tid i ensamhet och i tystnad så kommer de alltid.
och man kan inte förhindra dem.
jag tänker på farfar. på hans amala axel under min hand när han somnar in.
på hans sista andetag och hans ögon.
på hans gråa hår som jag klappade på.
på hur vi grät, jag och syster.
på hur allting fick ett slut.
jag satte mig på planet från stockholm den dagen då de ringde.
jag hann dit. jag var där. jag och syster satt där.
jag är så glad för det. men det gör så ont.
det är så verkligt.
och jag tänker på syster.
på hur hon plötsligt bara försvann.
på att sista gången vi pratade så var det för att jag skulle berätta att farfar somnat.
jag skulle berätta hur det var, vad som hände, hur han var.
att han bara försvann.
och så försvinner hon bara.
när jag sitter på ett jävla möte på en finlandsbåt.
jag kommer ihåg hur jag bara satt där med pappa på hytten sen.
hur jag höll om honom och klappade på hans hår.
på hans hjärta. att inget får hända.
och så frågar den ena svikaren mig idag om jag kommer hata henne för resten av livet?
jag är ingen hatande människa, fortfarande.
jag vill inte att någon skall få höra såna ord som att de är hatade.
jag gjorde det lätt för henne idag. det var som att jag tröstade henne.
jag förklarade att jag inte hatar henne. att jag inte tycker det är jobbigt att ens träffa henne.
jag sa allt som om det var för att göra det lättare för henne.
jag vill ha det lätt nu.
jag vill att någon sägr saker till mig som gör det lättare.
jag vill allra helst att någon ändrar världen och livet för mig.
eller nej.
bara säger nåt enkelt som gör det lite, lite lättare.
nu var det flera timmar sn ridån gick ner,
flera timmar sedan showen var över.
den glada, skrattande, fnissande, dansande jag lämnat scenen och rampljuset.
det tar ett tag att tvätta av sminket och få av sig kostymen.
efter några timmar är det bara sanningen kvar.
när det är natt.
det är inte alltid så att jag ine kan somna för att jag är stressad över jobbet.
ibland lyckas jag faktiskt koppla bort det.
men jag vill inte det.
för då blir det såhär istället.
då når de riktiga tankarna mig.
de riktigt verkliga. de som gör så jävla ont att jag inte vill tänka dem.
men efter tillräckligt lång tid i ensamhet och i tystnad så kommer de alltid.
och man kan inte förhindra dem.
jag tänker på farfar. på hans amala axel under min hand när han somnar in.
på hans sista andetag och hans ögon.
på hans gråa hår som jag klappade på.
på hur vi grät, jag och syster.
på hur allting fick ett slut.
jag satte mig på planet från stockholm den dagen då de ringde.
jag hann dit. jag var där. jag och syster satt där.
jag är så glad för det. men det gör så ont.
det är så verkligt.
och jag tänker på syster.
på hur hon plötsligt bara försvann.
på att sista gången vi pratade så var det för att jag skulle berätta att farfar somnat.
jag skulle berätta hur det var, vad som hände, hur han var.
att han bara försvann.
och så försvinner hon bara.
när jag sitter på ett jävla möte på en finlandsbåt.
jag kommer ihåg hur jag bara satt där med pappa på hytten sen.
hur jag höll om honom och klappade på hans hår.
på hans hjärta. att inget får hända.
och så frågar den ena svikaren mig idag om jag kommer hata henne för resten av livet?
jag är ingen hatande människa, fortfarande.
jag vill inte att någon skall få höra såna ord som att de är hatade.
jag gjorde det lätt för henne idag. det var som att jag tröstade henne.
jag förklarade att jag inte hatar henne. att jag inte tycker det är jobbigt att ens träffa henne.
jag sa allt som om det var för att göra det lättare för henne.
jag vill ha det lätt nu.
jag vill att någon sägr saker till mig som gör det lättare.
jag vill allra helst att någon ändrar världen och livet för mig.
eller nej.
bara säger nåt enkelt som gör det lite, lite lättare.
Kommentarer
Trackback
