jag är ingen hatande människa

idag frågade en av de som svikit mig:
"kommer du hata mig för alltid?"
jag behövde faktiskt inte ens tänka efter, innan jag svarade:
"jag hatar inte dig. jag är inte en sån som hatar folk sådär.
jag hatar de som våldtagit mina vänner och såna människor,
men jag hatar inte dig"

för det är sant.
oavsett hur folk sviker mig, hur mycket de sviker mig, när de sviker mig
så hatar jag dem inte.
de som våldtagit mina nära och kära - dem hatar jag.
mannen som körde bilen som min syster dog i - honom hatar jag nog faktiskt.
jag hatar hitler trots att han är död sen länge.
och jag hatar mao.
och massa andra diktatorer och folkmördare.
och alla våldtäktsmän och pedofiler.
det är en ganska stor skara människor jag hatar.
men inte om man jämför med hur mycket folk det finns i världen.
och inte i jämförelse med hur många människor jag faktiskt älskar eller tycker oerhört mycket om.

men de som sviker mig, nej dem hatar jag inte.
jag väljer bort dem. sorterar bort dem.
jag vet inte varför de valde att göra sådana saker mot mig som de gjort.
jag hatar deras handlingar, men jag kan inte komma mig för att hata dem som människor.
de är antagligen också goda i hjärtat eller nåt.
de strävar också efter någon slags lycka eller rättvisa eller nåt annat mål.
jag önskar dem inte smärta, sjukdom, sorg eller död.
jag bara väljer bort dem.
jag önskar dem hellre lycka än onda ting till och med. så jävla god är jag.

dock kan jag hata den sidan med mig som gör att jag känner med dem som svikit mig.
jag tycker synd om dem. inte för att de mistit mig (vilket iofs är en sorg i sig) utan av någon annan anledning.
hade jag vart dem hade jag skämts ögonen ur mig, jag hade inte viat mig inför Mig någonsin igen.
jag hade hat sådan ångest och oro och tyngd över mina axlar.
jag hade inte kunnat sova och varit tvungen att besöka en psykolog för mina dåliga handlingar.
det kanske är en god sida jag har. att känna med dem istället för att hata dem för vad de gjort mig.
saken är ju bara den att de inte känner den där ångesten.
de kan visst med att visa sig för mig hela tiden, de skäms inte och de ångrar sig inte.
och bara det är ju fan pinsamt.
men inte fan hatar jag dem för det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0