jag vill aldrig glömma
det är natt. snart morgon.
det är ljust ute. det enda som gör att det inte är ännu ljusare är halvmörka, grå morgonmoln.
min sovrumslampa har gått sönder. jag drog upp persiennen för att få in ljus.
då förstår man att det är sommar. fåglarna kvittrar hej vilt också.
träden är fulla av löv.
då vet man att det är sommar.
och hade man sett min själ så hade man förstått att det är seriös jävla ångest jag lider av som mår dåligt av allt det utanför mitt fönster. det gör ont, alltihopa.
egentligen skulle jag ha njutit av det, men nej.
jag vet inte vad jag njuter av längre. ingenting.
om inte ens solen och fåglarna ger en ynka känsla av hopp, vad gör det då?
jag låg här i min säng i över två timmar och försökte somna. först av tystnaden. sen av musik. sen av tystnaden igen.
sen av att försöka bryta mönstret av tankar genom att gå up, skaka på huvudet och dricka mjölk. ingen gav mig trötthet så nu sitter jag här. och tittar ut genom fönstret.
jag tänker på farfar.
på om han kommer komma hit någon gång mer och titta till mig.
på om jag tror på att han faktiskt gjorde det sist, då jag var säker på det.
på om jag någonsin kommer glömma. på om jag ville glömma.
det vill jag inte.
jag vill aldrig glömma den stunden. den klaraste och renaste stunden vi någonsin delat.
renare än när vi var på landet tillsammans och skrattade. så där på riktigt.
sådan smärta, men sådan klarhet.
jag vill aldrig glömma känslan, stunden, sorgen.
men jag vill inte leva med den hängande över mig som ett svart moln heller.
jag vill ha det där kvar, men inte så at det gör så förbannat ont dagarna i ända.
och jag tänker på syster.
på hur snabbt det går.
på allt man hade velat ha sagt och gjort, som man nu aldrig får chansen till.
på hennes glädje, hennes skratt, hennes ögon.
hennes sökande. hennes jakt på lycka och nåt att tro på.
jag tänker på vad hon tänkte och kände som jag aldrig får veta.
och jag tänker på blommorna.
hortensian och vitsippan.
jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma.
