palla
jag ligger på rygg i min säng. nytvättade och antagligen härligt doftande sängkläder.
mjukt och säkert skönt.
men jag känner inte det.
jag känner bara hur dessa varma tårar tränger ut ur mina tårkanaler och ramlar ner på mina kinder.
de rinner bakåt, ner framför öronen och bak i nacken innan de slutligen med ett droppande ljud försvinner ner i lakanet.
en efter en faller de ner från ögonvrån, ner på kinden och fortsätter ner på mina nytvättade sängkläder.
i ett försök att komma undan de tankar som egentligen far runt i mitt huvud tänker jag att det är tur att jag inte har nåt smink på mig. det vore ju inte så nice med svarta pluppar på lakanet efter mascaran liksom.
men man kan inte tänka så länge på mascarafläckar som jag önskar. till slut kommer det som egentligen gör ont ikapp mig. igen.
som jag har försökt att trycka undan det. och varje gång går jag på det själv.
men jag vet inte varför det känns annorlunda nu. är det för att jag varit otrevlig? är det bara därför jag får ångest?
eller var jag otrevlig för att jag fick ångest?
jag orkar inte vara fler än en person mer.
det går inte så bra att vara jag och sedan en person till, vid sidan om mig, som följer med, hänger på, skrattar och trivs.
det gör jag också ibland, men den här personens vilja är inte min.
jag vill. eller nåt i den stilen.
jag vet inte vad.
jag vill klara det här.
jag vill säga nåt.
jag vill höra nåt.
jag vill vara nåt.
jag vill ha ett litet uns av trygghet.
för nu finns inget sådant.
någonting?
en hand, en klapp, en smekning, en enda liten rörelse.
eller ett litet ljud.
någonting som säger mig någonting?
varannan sekund är det bra såhär, varannan är det inte det.
men är jag verkligen absolut ingenting?
