why does my heart feel so bad?

MJ dog, I know. jag var i hans lilla hemland när det hände, oh my god! folk went crazy.
jag tycker inte att det behöver va så upphåsat att snubben kolade, det gör vi alla en dag, och med tanke på hans livsstil var det kanske egentligen inte helt oväntat. men men.
det var längesen jag lyssnade på MJs musik, så jag plockade fram några gamla skivor jag hade och har nu helt snöat in mig på beat it. it speaks to me.
inte för att det är MJ.
inte för att han är död.
och inte för att det e kult.
den bara gör det.
så nu kommer jag väl lyssna sönder den i ett par månader framöver och sen är det bra.

igår blev jag rädd för mig själv.
jag mår nästan alltid vansinnigt dåligt och är sjukt stressad.
men igår kände och tänkte jag verkligen på allvar:
"nej, nu orkar jag inte mer. det hade faktiskt vart skönt att slippa det här".
att dra, försvinna från jorden typ.
slippa. aldrig mer känna. aldrig mer tänka. hata. älska.
hej då liksom.
då blev jag rädd. för så långt har det inte gått förut. att jag tänker det och känner det på allvar.
jag grät som en unge hela dagen och idag ringde jag vårdcentralen och fick en ny telefontid då jag ska ringa deras psykolog. nu får det va bra.
jag tänker inte vara en av dem.
för hur skönt det än vore att slippa detta.. så skulle jag antagligen inte ens vara medveten om det.
och tänk om lyckan vandrar in i mitt liv imorgon eller om två år - ska jag missa den då?
och känslan av total lycka, ro och kärlek - den slår likgiltigheten till livet.
det måste den göra.