why does my heart feel so bad?

idag åkte vi i bilen hem från torsdagens bravader.
jag satt bakom han som körde och var mitt upp i ett teleonsamtal.
då hör och känner jag hur han som kör sätter bromsen i botten och vi kanar framåt.
en jaguar har bestämt sig för att svänga ut i våran fil precis just bara sådär, i inte mer än 5 km i timmen eller nåt.
jag tittar upp och spjärnar emot med smalbenen mot sätet och håller kvar luren i örat.
och jag tänker bara "vi kommer inte hinna". sen försvann jag för några sekunder in i någon trans. jag släpper aldrig blicken utan bara stirrar när vi kommer närmare och närmare den andre bilen.
vi hade två alternativ.
1. åk rätt in i räcket
2. hoppas på att snubben i bilen gasar och att våra bromsar håller så blir det kanske ingen krock.
men han gasade inte. vet inte om han ens sett oss ännu.
så många tankar man hinner tänka. sån jävla skräck.
när en av ens närmsta dör i en bilolycka är man inte så kaxig när man själv sitter där.
direkt efter att vi kört in i honom slängde jag en blick bakåt. tänk om nästa inte heller hinna bromsa?

det blev ingen allvarlig krock. jaguaren fick en skräma och den bilen vi åkte i blev lite mosad över ena lyktan.
men ingen blev skadad, förutom en sjuk bula på mitt stackars smalben. och det kom ingen bil bakom, iaf ingen som inte hann bromsa.
och vi kom hem. vi åt lunch. vi jobbade.
allt är som vanligt.
bara sådär.
det hade kunnat vara precis hur som helst.