utan att vilja sätta ord på det
livet är konstigt ofta.
snart är juli slut och fram tills nu har året gått av bara farten. aldrig har det varit så illa som i år.
aldrig har jag upplevt sån smärta som i år.
alla de hemska och fruktansvärda situationerna man hamnat i och utsatts för är förbi. de har lagt sig. kvar är bara den person man blivit av allt. här står man nu. molnen seglar förbi ovanför huvudet, solen går ner bakom ens rygg och vägen ringlar sig om möjligt vidare framför ens fötter. här står man. mitt i alltihopa. kanske i början av livet, kanske mitt i och kanske i slutet. det har jag inte makt att avgöra. men här är jag. jag är levande, det vet jag för jag andas. jag ser och hör. jag tänker och herregud, vad jag känner!
händelserna har lagt sig. de är förbi. de var förbi i samma sekund som de inträffat färdigt. efter det följde bara en lång tid av oro, ångest, smärta och alldeles för mycket känslor.
jag skall inte påstå att semestern gjorde mig lugn och lycklig. jag skall inte påstå att jag ens är utvilad eller har fått ordning på mig själv och det liv jag lever, men jag har iaf varit på semester. och jag kom tillbaka. JAG.
någonstans i bilen påväg mot las vegas kom alla tankar över mig. på en och samma gång, hur mycket jag än försökte dela upp dem. och på flygplatsen i tyskland började jag läsa den bok jag haft liggande i flera månader. vid andra försöket lyckades jag börja bläddra i den.
och sådana är dagarna. försök. fortsättning. kanske en dag framsteg.
jag vet inte, och ingen annan vet heller. men det finns inga alternativ.
jag får fortsätta på stigen.
någon dag innan mitt liv avstannar skall även jag bli lycklig.
jag skall reda ut detta, hitta orden som passar och förändra dem.
det är kanske inte ens ett försök ännu, men det är iaf en mening.
snart är juli slut och fram tills nu har året gått av bara farten. aldrig har det varit så illa som i år.
aldrig har jag upplevt sån smärta som i år.
alla de hemska och fruktansvärda situationerna man hamnat i och utsatts för är förbi. de har lagt sig. kvar är bara den person man blivit av allt. här står man nu. molnen seglar förbi ovanför huvudet, solen går ner bakom ens rygg och vägen ringlar sig om möjligt vidare framför ens fötter. här står man. mitt i alltihopa. kanske i början av livet, kanske mitt i och kanske i slutet. det har jag inte makt att avgöra. men här är jag. jag är levande, det vet jag för jag andas. jag ser och hör. jag tänker och herregud, vad jag känner!
händelserna har lagt sig. de är förbi. de var förbi i samma sekund som de inträffat färdigt. efter det följde bara en lång tid av oro, ångest, smärta och alldeles för mycket känslor.
jag skall inte påstå att semestern gjorde mig lugn och lycklig. jag skall inte påstå att jag ens är utvilad eller har fått ordning på mig själv och det liv jag lever, men jag har iaf varit på semester. och jag kom tillbaka. JAG.
någonstans i bilen påväg mot las vegas kom alla tankar över mig. på en och samma gång, hur mycket jag än försökte dela upp dem. och på flygplatsen i tyskland började jag läsa den bok jag haft liggande i flera månader. vid andra försöket lyckades jag börja bläddra i den.
och sådana är dagarna. försök. fortsättning. kanske en dag framsteg.
jag vet inte, och ingen annan vet heller. men det finns inga alternativ.
jag får fortsätta på stigen.
någon dag innan mitt liv avstannar skall även jag bli lycklig.
jag skall reda ut detta, hitta orden som passar och förändra dem.
det är kanske inte ens ett försök ännu, men det är iaf en mening.
Kommentarer
Trackback
