i stort behov av klyschor
livet vandrar på as usual.
fick ett psykbryt av sällan skådat slag idag. inget att göra åt det, ingen att ringa om det. handfallen. hjälplös.
då kom den där tiden. på den där platsen. som inte finns på riktigt. men jag fick hjälp att komma dit. och jag lovade at memorera och återberätta det. så nu gör jag det.
där vid sjön, i värmen.
men jag raderar värmen nu, är det ok?
jag vill att det skall vara sådär kallt som det är på tidiga sommarmornar.
jag tittar ut. rätt ut i gräset. daggen har inte lyft än, solen har knappt gått upp. när man koncentrerar sig sådär på en liten, liten punkt kan man se så mycket. hur en enda betydelselös droppe faller, hur en endast myra som gått vilse pressar sig fram mellan stråna, upp lägs ett och ner på nästa. världen är så stor, men för myran spelar bara dessa grässtrån någon roll. jag kan ligga där och bara titta på dessa strån tills jag hör andningen förändras. eller känner den.
jag kan titta på dessa grässtrån och daggen, oavsett hur vackert allt annat är. oavsett svanfamilj, oavsett brygga, oavsett molnfri himmel, oavsett allt i hela världen. för en kort stund finns inget annat. egentligen inga grässtrån heller. gentligen inte ens jag. bara andningen. bara tystnaden förutom andningen. allt svävar samman och blir ingenting.
en enda sekund att få fånga andan igen. och sluta ögonen, lyssna på andningen och somna igen.
tills nästa gång jag vaknar, när daggen lyft och myran funnt sin väg hem. och allt annat är som förut, fast helt annorlunda.
varför jag tycker det är okej med klyschor?
för att allt annat är helt jävla miserabelt och svart. för att motsatsen inte är att inte spy, eller att hinna något, eller att inte gråta. motsatsen till sorg är inte likgiltighet, det är lycka.
motsatsen till kärlek må inte vara hat utan likgiltighet. men motsatsen till det svarta är faktiskt ljuset.
tack.
