så fort det blir mörkt
dagarna går. jag tappar det ibland. även under dagen. men som jag tappar det om kvällarna och nätterna.
jag kan inte glömma, sluta vilja att det inte var så.
önska att man fick en andra chans. att säga allt det där man förstår nu att man alltid känt.
att man kunde visa det.
jag önskar jag kunde se henne igen. hålla henne i handen. krama henne. sitta bredvid henne.
skratta med henne. få prata med henne.
jag vill säga så mycket saker. jag vill vea att hon visste.
jag vill inte fatta att det här är sant. att hon är borta. att hon aldrig kommer tillbaka.
att hon aldrig mer kommer dyka upp på jobbet och hälsa på, ta en fika, skratta och berätta lustiga saker.
och krama mig. och vilja ses fastän man aldrig någonsin fann tid. för att man aldrig avsatte tid.
för hon skulle ju ändå alltid finnas kvar.
ens syskon ska aldrig dö. aldrig. de ska finnas här. vara här. de ska ringa, sms:a och komma förbi jobbet och hälsa på.
vi skulle pratat om farfar. om våra minnen med farfar.
jag hatar så att den sista gången vi hördes var inte för att kolla läget. vi hördes för att farfar somnat.
och hon skulle ringa mig, men klockan var jättemycket och jag måste sova, så ja sa att vi skulle höras senre i veckan. för vi skulle hålla kontakten nu. för när våran gemensamma, rara farfar somnade då fattade man liksom det. att man skall hålla kontakten med dem som betyder nåt. men vi bytte bara nummer. vi hördes aldrig mer. aldrig.
nästa gång jag var i ärheten av henne var när jag satt där i kyrkan. och sen när jag fick gå fram med systern min och släppa ner en ros på hennes kista. det ska inte vara så. man ska aldrig se det.
jag vet att jag bara gick fram, fick svindel och mådde dåligt. ville bryta ihop och släppa det. men jag stod där bredvid syster och bara såg ner. och släppte rosen, den liksom studsade mot kistan och landade där. och jag tänkte som om jag talade till henne.
hej då storasyster. jag älskar dig.
så klyschigt. men de enda orden jag hade och ville säga henne.
borta. bara sådär.
jag vill aldrig mer le känns det som.
va är det som händer egentligen?
varför försvann hon?
vi skulle ju reda ut hela den här trassliga släkthistorien.
jag är så tacksam att vi inte hade något outrett. men vi hade så mycket osagt. så mycket okramat.
fan fan fan.
vi skulle ju vara allihopa för alltid!
