det är bara mitt hjärta
saker gör mig arg. känslor.
eller kanske inte arg. men upprörd. (varje gång jag börjar en mening med "men" tänker jag att så ska man ju inte göra. MEN det här är blott en blogg - inte ett ställe där jag skall bevisa mitt MVG i svenska C).
i alla fall - med den tvångstanken bortblåst - åter till saken.
jag blir upprörd över att människor inte vet bättre, eller snarare inte känner bättre.
ibland önskar jag att jag kunde få alla att öppna sina hjärtan och bara ta in alla känslorna. se, höra, vilja, veta, tycka, känna, längta, önska, älska.
Jag må vara en hopplös romantiker mitt i min pesimism och depression.
jag tror folk kan få för sig att reta sig på det. att jag lever i en overklighet. i en fantasi och dröm.
MEN jag känner så oerhört mycket.
jag önskar ingen något ont.
jag vill inte att en endaste själ ska få känna den smärtan jag känner ofta. (sen att jag tycker att vissa människor förtjänar att dö är en annan sak - och ja, det tycker jag).
jag önskar bara att folk öppnade ögonen och själen för det sanna och riktigt äkta.
man kan alltid lita på sig själv om man känner kärleken.
om man känner den så vet man att det är den, hur mycket man än försöker förneka det. eller tro att det inte är någonting alls.
jag har upplevt otroligt mycket tragisk känsla av kärlek.
sorg blandat med kärlek i precis samma ögonblick.
när jag såg min farfar dö, när jag klappade på honom och sa att det var ok. jag grät konstant, det gjorde så ont i mig, men det var så mycket kärlek. det var den som gjorde ont. inte för att den tog slut för att han tog slut, inte för att det försvann eller blev mindre. utan för att ögonblicket var så äkta, så öppet, så sant.
när jag fick beskedet om att min syster dött. den fruktansvärda mardrömmen man plötsligt klev in i. när jag satt där och kramade min pappa och bara... var stark? för honom.
när jag satt på hennes begravning. jag grät konstant då också trots att jag fått en tablett. när jag såg kistan som hon låg i firas ner i jorden. när jag stod där och såg min ros till henne falla ner på kistlocket och jag visste att någon gång måste jag vända mig om och gå härifrån. jag både ville och ville inte.
sådana ögonblick. när ingenting runt om är av betydelse. när hjärtat är helt öppet. när allt bara är äkta känslor och ingenting annat.
en liten del av den känslan går jag omkring med varje dag. en liten del av sorgen. en liten av den forna lyckan.
och - en liten del av mitt öppna hjärta. helt öppensinnad.
det jag känner - så är det. för mig.
jag önskar att fler öppnade sitt hjärta. tänkte på vad de kände. kände vad de tänkte.
en känsla har man inte själv. den är delad.
dock har inte alla varit deprimerade, varit på begravningar och bröllop. alla har inte sett den eviga, äkta kärleken eller den äkta, enorma, eviga sorgen.
de vet inte vad det är de känner.
istället för att känna det där så gör de nåt annat.
de seglar. de festar. de spelar.
de väntar.
eller inte ens det.
de bara är.
jag vill aldrig mer bara vara.
jag vill dela.
jag vill känna.
oavsett hur ont det gör.
för det är sanningen.
tänk om du dör imorgon - vad skulle du ångra? vad skulle du önska att du gjort?
kommer inte känslan krypande så säg. långt där inne i hjärtat eller själen eller hjärnan.
känslorna är dina. livet är ditt.
för min farfar
för min syster
för dig
eller kanske inte arg. men upprörd. (varje gång jag börjar en mening med "men" tänker jag att så ska man ju inte göra. MEN det här är blott en blogg - inte ett ställe där jag skall bevisa mitt MVG i svenska C).
i alla fall - med den tvångstanken bortblåst - åter till saken.
jag blir upprörd över att människor inte vet bättre, eller snarare inte känner bättre.
ibland önskar jag att jag kunde få alla att öppna sina hjärtan och bara ta in alla känslorna. se, höra, vilja, veta, tycka, känna, längta, önska, älska.
Jag må vara en hopplös romantiker mitt i min pesimism och depression.
jag tror folk kan få för sig att reta sig på det. att jag lever i en overklighet. i en fantasi och dröm.
MEN jag känner så oerhört mycket.
jag önskar ingen något ont.
jag vill inte att en endaste själ ska få känna den smärtan jag känner ofta. (sen att jag tycker att vissa människor förtjänar att dö är en annan sak - och ja, det tycker jag).
jag önskar bara att folk öppnade ögonen och själen för det sanna och riktigt äkta.
man kan alltid lita på sig själv om man känner kärleken.
om man känner den så vet man att det är den, hur mycket man än försöker förneka det. eller tro att det inte är någonting alls.
jag har upplevt otroligt mycket tragisk känsla av kärlek.
sorg blandat med kärlek i precis samma ögonblick.
när jag såg min farfar dö, när jag klappade på honom och sa att det var ok. jag grät konstant, det gjorde så ont i mig, men det var så mycket kärlek. det var den som gjorde ont. inte för att den tog slut för att han tog slut, inte för att det försvann eller blev mindre. utan för att ögonblicket var så äkta, så öppet, så sant.
när jag fick beskedet om att min syster dött. den fruktansvärda mardrömmen man plötsligt klev in i. när jag satt där och kramade min pappa och bara... var stark? för honom.
när jag satt på hennes begravning. jag grät konstant då också trots att jag fått en tablett. när jag såg kistan som hon låg i firas ner i jorden. när jag stod där och såg min ros till henne falla ner på kistlocket och jag visste att någon gång måste jag vända mig om och gå härifrån. jag både ville och ville inte.
sådana ögonblick. när ingenting runt om är av betydelse. när hjärtat är helt öppet. när allt bara är äkta känslor och ingenting annat.
en liten del av den känslan går jag omkring med varje dag. en liten del av sorgen. en liten av den forna lyckan.
och - en liten del av mitt öppna hjärta. helt öppensinnad.
det jag känner - så är det. för mig.
jag önskar att fler öppnade sitt hjärta. tänkte på vad de kände. kände vad de tänkte.
en känsla har man inte själv. den är delad.
dock har inte alla varit deprimerade, varit på begravningar och bröllop. alla har inte sett den eviga, äkta kärleken eller den äkta, enorma, eviga sorgen.
de vet inte vad det är de känner.
istället för att känna det där så gör de nåt annat.
de seglar. de festar. de spelar.
de väntar.
eller inte ens det.
de bara är.
jag vill aldrig mer bara vara.
jag vill dela.
jag vill känna.
oavsett hur ont det gör.
för det är sanningen.
tänk om du dör imorgon - vad skulle du ångra? vad skulle du önska att du gjort?
kommer inte känslan krypande så säg. långt där inne i hjärtat eller själen eller hjärnan.
känslorna är dina. livet är ditt.
för min farfar
för min syster
för dig
Kommentarer
Trackback
