loosing

läste på ett omslag till någon tidning att det är normalt att känna ilska mot sina vänner som är lyckliga. eller bli arg när de skaffar barn innan en själv, eller när de gifter sig. det stod att det är naturligt och förståeligt.
varför skulle det vara det?

nog för att jag kan känna mig ensam, olycklig, liten och oälskad.
men inte fan skulle jag någonsin känna något som helst dåligt mot mina vänner som är lyckliga för det!

en av mina bästa vänner lever ett fint liv med en man hon älskar, i ett nyköpt hus, med en fin liten son. skulle det störa mig? NEJ! det värmer mitt hjärta att se att hon har ett fint och rikt liv. och det har inte det minsta med min ensamhet att göra.
en annan av mina närmsta ska förlova sig till jul med sin tvillingsjäl. hon kommer ha den finaste ringen i världen och dela hela livet med den hon älskar mest. skulle det göra mig arg? aldrig någonsin. det värmer mitt hjärta det också.
när de är lyckliga mår jag bättre.
hellre att de mår bra än jag.
jag mår inte sämre för att de mår bra och inte jag.
min ångest skulle aldrig bero på dem.
jag sitter inte hemma och gråter för att jag inte har någon, medans de har det.
jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte har det de har.
jag blir aldrig arg eller ond över något sånt.

sen att jag har issues för att jag är ensam, det ör en helt annan sak.
det är för att det känns otroligt ensamt att det inte finns någon som är som mig in i själen, som kan ta del av det jag säger och önskar, som kan uppfylla det och förstå mig rakt igenom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0