why does my heart feel so bad?

jag somnar väldigt sent om nätterna.
känner mig inte ens trött då. försöker med att lyssna på musik, men allt ljud är bara jobbigt.
förr kunde jag åtminstone lyssna på någon enstaka låt som fick mig att slappna av, men inte nu längre.

jag vaknar hela tiden. vrider och vänder mig. har konstiga drömmar. de är alldeles för verkliga.
på morgonen vaknar jag knappt av någonting. jag är som i koma.
jag vänder mig och somnar om gång på gång tills klockan är halva dan, som nu.
hur länge jag än ligger kvar i sängen blir jag aldrig pigg.
jag vill inte gå upp, inte ta tag i nåt.
jag skulle kunna ligga här dygnet runt och bara dåsa bort. försvinna bort om och om igen.
låta hela månader gå.

men det här är ingen vanlig trötthet, och det är inget vanligt insomningsprolem.
det är inte bara en rutin som saknas.
jag vet att det är något som är fel.
det kommer kunna hålla på så här för alltid om jag inte gör något åt det.
eller snarare, om ingen annan gör något åt det.

varje kväll är jag fast beslutsam om att jag skall ta tag i mig själv till morgonen och bara gå upp.
men det går inte.
det går bara inte.
jag kan bara inte.
hjärnan är inlindad i bomull och själen i ångest.

inatt träffade jag farfar i drömmen. och jag var medveten om att det bara var en dröm så jag tänkte att jag skulle fånga det här ögonblicket. jag tittade på honom och kramade honom. och sparade hela minnet inne i mig själv.

hur ska jag göra? jag vill inte ha det så här mer.