why does my heart feel so bad?

jag har alternativ. två som jag ser det. antingen kan jag acceptera mitt psyke, min sorg, min depression, det svarta som omger mig. eller så kan jag hata det och tro på nåt ljust och fantastiskt som en dag kan inträffa och ta över min värld. jag vet inte vilket aletrantiv som tar mest energi eller tystar mig. men jag måste ändå välja. känns som att jag måste välja för att jag måste välja alternaiv två. jag kan inte acceptera det här. det vore som att välja döden framför livet. eller sorgen framför hoppet om glädjen. jag vet inte om det en dag blir helt bra, men att det faktiskt finns hopp om det räcker. chansen att det en dag blir bra är kanske liten i förhållande till hur stor risken är att det fortsätter så här, men det ärändå en chans. den kan jag inte släppa. och eftersom jag sedan slutet på augusti känt en slags lycka, kärlek, äkthet.. så är det klart att chansen finns. tack för det. för att du fann mig.