why does my heart feel so bad?

jag har alltid varit en passionerad människa.
i allt jag gör tänker och känner jag.
iallafall var det så förr.
jag har inte gått ifrån mig själv direkt men i ett års tid har jag bara verkat genom tomma handlingar.
jag har mått dåligt, thats it.
i det jag gjort har jag inte känt glädje.
sorg och hat har alltid funnits, men det har inte lyst igenom. jag har bara varit.
jobbat och fortsatt mitt tomma, enkla liv genom rena handlingar som inte innefattat känslor särskilt mycket.
förr var det känslor i allt.
jag var arg, ledsen, glad, tom, full, svartsjuk, liten, stor.. jag var allt på en och samma gång.
i dkiskussioner hade jag alla ord, i bråk hade jag alla argument.
men det senaste året har jag bara varit. bara jobbat.
efter döden i februari och mars blev det ännu tommare. jag grät. that's about it.
jag struntade i saker. i allt.
jag gav blanka fan i allt. i detaljer, i mig själv, i andra.
allt var en stor tomhet.
småsaker blev obefintliga och stora saker blev småsaker. inget var av betydelse.
jag hade inget mer att förlora. inget av direkt känslomässigt värde mer än familjeföretaget. och det var ändå ett jobb. det är ett jobb. mer än bara ett jobb, men ändock ett jobb.
freedom is just another word for nothing left to loose sjöngs det. men om frihet är att vara tom och inte ha mer att förlora, då vill jag inte vara fri.
och i så fall är jag inte heller längre fri. thank god.
jag förlorade mer än min farfar och syster i år. (elleri fjol om man så vill eftersom mina år härmed är uppbyggda per säsong á aug-juli).
jag vill inte vara dramatisk och säga att jag förlorade mina föräldrar men jag har förlorat mina föräldrar som jag hade dem förut. jag är betydligt mer ensam även om jag inte är ensam. jag drar ett stort lass själv, inte bara i mitt arbete, utan i min själ. som det aldrig tidigare varit.
jag förlorade en hel del andra relationer då jag aktivt valde bort en del, samt en del av vissa relationer när andra i famljen valde andra jobb mm.
livet är inte som det en gång var. allt är annorlunda.
i ett års tid har jag helt enkelt struntat i saker. det kunde heöt enkelt inte gå mer åt helvete än vad det gjorde.
det gamla livet försvann. på alla sätt och vis och allt av värde la jag på is. åt sidan. det var bara jag kvar. och en jag utan allt det andra blev en tom variant av mig.
så plötsligt blev det ny säsong i augusti som beräknat.
saker kom till. personer kom in i mitt liv. eller person kanske man säger.
när något plötsligt dyker upp, så ja - det är positivt på sitt sätt.
bra bra bra bra. all over.
men plötsligt när saker blir komplicerade i form av en mycket liten, mycket enkel knappt värd att kalla dispyt. när jag alltid varit som starkast innan, när jag hatar tystnaden mer än något.
vad händer?
jo, jag blir helt blockerad och tappar allt.
jag tappar ord, förmågan att tänka, förmågan att tala för mig eller något annat.
det blir svart i huvdudet.
det har aldrig blivit svart i mitt huvud innan.
tystnad leder till ångest som leder till panik som leder till rena rama panikångestattacken med kallsvettningar, andningssvårigheter och tårar. why?
vad hände där?
och med ens så vaknar problemlösaren. men den kom inte fram till något.
det enda jag klarar av är då att lägga mig under täcket och försöka finna nåt ord alls. nån vettig tanke, nån känsla. men det är bara ångest.
och jag hatar det. vad händer i mig?
efter en lång stund försöker jag fortfarande hitta förklaringen och det logiska i mitt fullkomligt ologiska huvud.
det gick sådär.
men om man ser på det helt krasst så tror jag att det är så att det blir en chock i mig.
en chock för att plötsligt behöva handskas varsamt med något som betyder nåt. nåt som är av värde, för när var något det senast? undrar jag.
ren skräck. att förlora något som jag bryr mig om. något som betyder nåt. något av värde, som jag för allt i världen just nu inte vill tappa.
inte ett ord alltså. bara ledamhet och panik.
vilket är ännu värre, för vem fan pallar det?
jag gjorde det inte förr och skulle inte göra det nu.
och mitt i den ångesten för jag ångest över att jag har den ångesten.
skärp dig! känner jag. lägg av, lägg ner, fixa till det här, fixa till dig, du kan inte vara dum i huvudet nu, ordna till dig människa! skriker jag till mig själv inuti. som om det hjälper. eh.. nej.
inget funkar. jag funkar inte. jag tappar kontrollen över mig själv.
hur snackar man sådär? hur bråkar man? hur funkar jag? vad händer?

jag vet inte om jag kom fram till nåt. eller om jag kommer lära mig.
i ett år har ingen haft rätt mot mig, eftersom ingen behövt prata med mig om nåt, eller känna nåt för mig. jag har inte behövt känna nåt för någon heller.

jag tänkte tanken att lyckas försöka se till att sånt aldrig händer mer, såna situationer mm.
men det vettigaste vore kanske om jag lär mig hantera mig själv, lösa saker, prata.
frågan är om man orkar med mig under tiden.