morgonen
en gång sa en person till mig att jag skall tänka mig bort till en annan plats och en annan tid när allt känns såhär hopplöst och jag inte kan sova.
då var den tiden och platsen på altanen i spanien, efter en hel dag i solen, och när solen långsamt försvinner bakom berget. när man vaknar till liv av att man får gåshud för att brisen över huden känns kall, men bara för att huden är så varm. det är egentligen inte alls kallt, men eftersom man legat och dåsat i solen hela långa dagen så uppfattar huden det som kyla för den sätter det i relativitet till den extrema hettan som gjort kroppen skär.
man öppnar ögonen just som de sista strålarna kämpar sig över bergskanten och träffar en i ansiktet.
man har håkan i lurarna och i övrigt är det tystnad. borrmaskinerna från bygget flera kilometer bort har tystnat och grannen har lämnat sin altan.
familjen är kvar på sin siesta, men en annan som vill njuta av varje sekund i solen valde att stanna på altanen. håret reser sig på kroppen och man fumlar sig upp och stapplar mot sitt glas med vin och sprite. isen är sedan länge borta i glaset men det känns ändå kallt och sött i munnen.
den platsen är inte längre den jag tänker mig, när jag inte kan sova.
det finns inte någon plats längre som jag kan få mig att somna.
men en inbillad plats är den som är närmast.
en morgon vid ett öppet fönster. det är svensk sommar där ute. fåglar låter, annars bara en klar, ljus himmel, mitt imellan natt och dag. tjocka gardiner som inte är helt fördragna så man kan titta ut.
inte känslan av ångest och stress. en känsla av lugn. andetag. värme.
tystnad.
en blanding mellan ensamhet och tröst.
att inte veta vad dagen ger, men att veta vad just denna sekund ger.
ligga där. tyst. i flera minuter. med visshet.
varje gång jag vaknar önskar jag att det var den morgonen.
det är kanske just därför det inte är där jag vill vara när jag somnar. för innan sömnen slår in så vet jag inte.
men när jag vaknar så vet jag.
precis som alla andra mornar, så vet jag.
att det är den morgonen som inte riktigt finns, som borde finnas.
en enda morgon, av så många möjliga mornar, som etsar sig fast.
visst är det så?
då var den tiden och platsen på altanen i spanien, efter en hel dag i solen, och när solen långsamt försvinner bakom berget. när man vaknar till liv av att man får gåshud för att brisen över huden känns kall, men bara för att huden är så varm. det är egentligen inte alls kallt, men eftersom man legat och dåsat i solen hela långa dagen så uppfattar huden det som kyla för den sätter det i relativitet till den extrema hettan som gjort kroppen skär.
man öppnar ögonen just som de sista strålarna kämpar sig över bergskanten och träffar en i ansiktet.
man har håkan i lurarna och i övrigt är det tystnad. borrmaskinerna från bygget flera kilometer bort har tystnat och grannen har lämnat sin altan.
familjen är kvar på sin siesta, men en annan som vill njuta av varje sekund i solen valde att stanna på altanen. håret reser sig på kroppen och man fumlar sig upp och stapplar mot sitt glas med vin och sprite. isen är sedan länge borta i glaset men det känns ändå kallt och sött i munnen.
den platsen är inte längre den jag tänker mig, när jag inte kan sova.
det finns inte någon plats längre som jag kan få mig att somna.
men en inbillad plats är den som är närmast.
en morgon vid ett öppet fönster. det är svensk sommar där ute. fåglar låter, annars bara en klar, ljus himmel, mitt imellan natt och dag. tjocka gardiner som inte är helt fördragna så man kan titta ut.
inte känslan av ångest och stress. en känsla av lugn. andetag. värme.
tystnad.
en blanding mellan ensamhet och tröst.
att inte veta vad dagen ger, men att veta vad just denna sekund ger.
ligga där. tyst. i flera minuter. med visshet.
varje gång jag vaknar önskar jag att det var den morgonen.
det är kanske just därför det inte är där jag vill vara när jag somnar. för innan sömnen slår in så vet jag inte.
men när jag vaknar så vet jag.
precis som alla andra mornar, så vet jag.
att det är den morgonen som inte riktigt finns, som borde finnas.
en enda morgon, av så många möjliga mornar, som etsar sig fast.
visst är det så?
Kommentarer
Postat av: Brandon Lee
Den morgonen finns, men bara inom dig själv,bara du kan hitta den,frågan är om du vill hitta den,det är ju så mycket lättare att låta bli,.eller hur? Ha det bra.
Trackback
