why does my heart feel so bad?

alla dessa krav. som jag ställer på mig själv. man ska vara så jävla grym och så jävla bra och helt otroligt fantastiskt duktig och trevlig och bra på alla sätt och vis. att man orkar. att man fortsätter. är det inte tragiskt att man dessutom gör det mot sig själv. man är ju riktigt jäkla elak mot sig själv. hemskt! men man bara fortsätter. dag ut och dag in. om och om igen. någonstans finner jag ibland ro. när jag var hos spåtanten kom jag plötligt på att jag kan ju skita i mina f.d. syskon om jag bara vill. mag behöver inte tänka på dem. jag vill inte ens bli påmind om dem. men ändå är det något som skaver i hjärtat när jag tänker på dem. att den ene är i stort sett ond. för inlåst i sig själv för att någonsin bli äkta. inte ens en sekt hade kunnat komma åt henne och ge henne någon slags insikt. den andre är alldeles för bitter och för stolt för att komma någonvart. och sen är det vi andra. ibland känns det som om jag har en yttepytteliten familj. min mormor och min bror. men hemska tanke att tänka så. men det är dem som känns genuint äkta dag ut och dag in. de andra är forcerade, stressade, bittra och håller upp en fasad och jag förstår inte varför. det är ju ingen som tjänar nåt på det. och spåtanter och psykologer säger till mig att jag skall sluta ta hand om alla andra, sluta lösa alla prpblem och sluta försöka få familjen att funka. det är inte mitt jobb. någonstans i slutändan är det jag som är det lilla barnet, det kan inte ligga på mig att sköta allt det här. grej efter grej. hur slutar man tänka på det man inte ska tänka på? hur kommer man undan sin egen hjärna? hujedamig.