why does my heart feel so bad?

2008 var jag hos läkaren eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt. depression och panikångest kallade hon det efter att hon tittat i sin läkarbok. no shit.
jag fick piller som jag mådde ännu sämre av, när det var som värst visste jag inte hur länge jag skulle orka. om jag skulle orka. pillrena tog slut och jag missade min kommande tid. allt rann ut i sanden. ingen ringde upp, de skickade bara en räkning.
i februari 2009 sökte jag åter upp läkaren. allt var fortfarande lika illa. nu i efterhand undrar man hur i hela helvete man orkar egentligen. då kunde jag inte andas, knappt gå uppför en backe. de gjorde EKG som visade att hjärtat var fint och jobbade som det skulle. blev remitterad till ett sjukhus för en lungröntgen. resultatet borde nå min första läkare efter en vecka och efter det skulle hon höra av sig och vi skulle prata om hur det såg ut och hur vi skulle gå vidare. jag fick dessutom lite lättare piller, atarax, som jag skulle ta om jag fick panikattacker igen. jag tog dem, och de funkade ok, så länge det inte var ordentliga ångestattacke jag kastades in i.
Det var ingen som ringde mig efter en vecka. inte efter två veckor heller.
nu är det juli och det är fortfarande ingen som ringt. eftersom jag slungas in och ut ur ångestattacker kände mig mig tvungen att söka hjälp igen. en gång för alla liksom. hur jobbigt jag än tycker att det är att gå till läkaren så ska jag bara göra det.
så lätt var det, ja.
alla läkarna har semester. det finns vikarier men de vet ingen om min historia mer än vilken medicin jag fick sist.
det går inte att boka tid, bara snabbakuttider. så man måste ringa kl 7 på morgonen. då kaaaaaanske man får en tid samma dag. hos en vikarie. som jag aldrig mer kommer träffa sen. de är "mest där för att ta hand om förkylningar, insektsbett och urinvägsinfektioner" som han sa. "såna som behöver hjälp snabbt".
man får alltså inte vara psykiskt sjuk och i behov av hjälp sommartid. och jag får inte gå någon annanstans för där är jag inte skriven. 
man får liksom börja om hela tiden, och när man är en fragil liten själ är det inte så lätt. att dra sin historia varje gång för någon som ändå inte kommer vara där nästa gång. som inte ringer upp. som inte bryr sig. som inte tycker det är allvarligt att man fan inte kan andas. som inte ringer upp när en skarp läkare på ett sjukhus har gjort en anteckning om att det inte är nåt fel på lungorna men det kan vara astma eller något annat som man inte kan se på röntgen.. !?!?!?

och för ett par veckor sen när jag fanimej hade urinvägsinektion då fanns det ingen tid där heller. då fick jag gå till en annan mottagning. en mottagning jag ringt till först som hade tider men inte kunde ge mig än för jag bodde j inte där. till en läkare som inte förstod vad jag sa. och som tryckte så hårt på mig att jag tappade andan och när jag då inte sa "aj" så sa han upprepade gånger "det gör inte ont?". jag kunde ju för fan inte prata. det slutade med att jag grät ut hos en sjuksyster som skulle sticka mig i fingret. 

fan ta dig, Sverige. fan ta dig, för att du tar mina skattepengar som jag skall ha användning för när jag söker vård. vård som jag inte får.