intensions
Sometimes I feel a little mad
But don't you know that no one alive can always be an angel
When things go wrong I seem to be bad
'Cause I'm just a soul whose intentions are good
Oh lord, please don't let me be misunderstood
If I seem edgy, I want you to know
That I never meant to take it out on you
Life has its problems, and I've got my share
That's one thing I never meant to do
'Cause I love you
Baby, don't you know I'm just human
And I've got thoughts like any other man
And sometimes I feel myself, oh lord, regretting
Some foolish thing, some foolish thing I've done
'Cause I'm just a soul whose intentions are good
Oh lord, please don't let me be misunderstood
Oh lord, don't you let me be misunderstood
Don't let me be
Don't let me be misunderstood
No, no, no, no, no...
// Please don't let me be misunderstood
Santa Esmeralda
stark
dagens:
för litet:
nytvättade, thin converse som jag desperat försöker töja ut genom att gå i dem. känns som geishafötter.
för stort:
skruf stark white. tar upp halva jävla tandraden!
klappa igen
hur mycket mer orkar man som företagare?
det har inte varit en lugn stund sen jag kom hit. sen jag började mitt jobb här.
inte för att jag behöver lugna stunder. jag pallar lite stress och jobb till. men kan det inte ge nåt?
när ska det märkas?
vad gör jag fel?
är jag värdelös på det här?
är det inte tänkt att det här ska funka?
varför lyckas jag inte?
goda, starka människor ska ju få lyckas.. varför gör jag inte det?
in great need of pepp!
give it to me!
tyngd
allt möjligt kraffs.
en på jobbet skall sluta. det känns tungt. är så mycket som måste fixas eftersom hon fyllt en så stor roll.
hur hittar man en sån unik person till?
dessutom tynger det mig att jag har problem i mig själv. kan det inte bara gå över?
jag är livrädd för att bli sårad eller ledsen eller besviken. jag håller tillbaka på mig själv hela tiden eftersom jag inte vågar ge mig hän eller känna för mycket.
det finns så många "tänk om" som jag inte ens borde tänka.
jag är förbannad över all jävla skit jag fått av karlar som gör att jag inte kan vara normal, orädd.
jag vill känna hundraprocentigt förtroende.
jag vill ge mig hän. få sväva på små rosa, brudiga moln. bara vara.
typ lycklig.
fan också för att jag inte tror helt jävla gott om någon.
känns som jag bara förbereder mig på smällen. på när det gör ont.
på när någon sårar mig, tacklar mig, fäller mig.
men det ska ju va bra, eller hur?
det ska gå bra. det ska vara bra!
faan.
nyss
mitt liv har varit jobbigt det senaste året.
som sagt - augusti 08 - augusti 09. it sucked.
men inte trodde jag någonsin på allvar att det skulle bli bättre augusti/september 09. nej, det trodde jag inte. jag trodde livet skulle fortsätta, tråkiga saker ske och allt vara piss. men nähä.
sicken jävla surprise jag fick.
det dök upp lite glädje.
lite hopp.
lite .. bra grejer liksom.
jag är fortfarande chockad över det. det hade jag ändå aldrig anat.
och jag tycker det e jobbigt. för jag tänker så sjukt mycket.
1. det är riktigt längesen jag var glad.
2. det var längesen jag litade på någon.
3. det var längesen jag träffade någon jag kunde se i ögonen.
4. det var längesen jag släppte in någon i min värld.
5. det var längesen någon var snäll mot mig och varsam om mig.
allt detta gör att jag nu är helt sjuk i huvet.
eller kanske inte sjuk. bara bäng.
jag liksom håller någon sorts distans.
det värsta är att jag inte gör det mot någon annan, bara mot mig själv.
jag trycker undan mig själv. saker jag hade kunnat känna och vilja förtrycker jag någonstans inom mig.
och fastän jag vet att de är där så låtsas jag inte om dem, jag kommer inte åt dem.
det är som att jag är säker som fan på en sak och ändå helt osäker.
som om jag vet vad jag vill och känner, men att min hjärna och mitt hjärta inte släpper fram det. och när det inte släpps fram hela vägen till mig, i mig, så tappar jag tron och blir osäker, fastän jag ändå är säker.
hur bäng låter jag inte nu då?
men vissa saker är helt säkra.
han får mig att le. mycket. skratta. vara glad på riktigt.
han tittar på mig. på mig. han ser mig.
jag kan se honom i ögonen och jag tror att jag litar på honom. för jag vill och jag tror jag kan.
det är bara mitt destruktiva jävla beteende som gör att jag tvekar. för det har aldrig funkat att lita på någon innan.
jag ska väl klara det här va?
utslagen
idag känns som en underlig dag.
det blåser utav bara helvete där ute. så det dånar.
jag låter fönstrena vara öppna ändå. jag gillar väder och vind.
jag gillar att höra regnet och vinden och sommarnätterna.
jag hostar. och halsen gör ont. näsan är täppt och snörvlig och jag är så jävla, jävla trött.
jag sover hela natten men kan ändå inte gå upp på morgonen. inte ens på förmiddagen, som passerar i detta nu.
jag vill bara sova bort alltihop.
jag har tvingat i min frukost och det tyckte magen var lagom intressant. den verkar undra vad fan jag gjorde så för.
det är fredag idag. vilket betyder att det är helg.
vilket för min del inte betyder någon större skillnad mot resten av veckan.
klös
Men det finns ingen ork. ingen vilja eller kämpaglöd att ens börja titta på dem.
jag har lagt dem på golvet för att jag inte ska missa dem.
på skrivbordet ligger stora högar.
och hjärtat bara dunkar i bröstet på mig när jag ser det.
så mycket som skall göras och fixas och donas.
och inte en enda liten glimt av vilja finns det.
en del gör jag. en del får vänta tills imorgon.
en del får vänta tillls efter helgen.
så får det bara lov att vara ibland.
huvudet är tungt och halsen gör ont.
mina ögon vill inte hålla sig öppna längre. jag vill bara somna.
sova, sova, sova.
i en halv jävla evighet.
jag pratade med mor och far idag.
min far (närmare pensionsåldern) har för första gången hoppat i poolen. han höll för näsan. mor tyckte det var en lustig syn. men hon var glad. de är båda glada. det var längesen de var det.
jag gillar tanken på att de är där nere i solen och bara njuter av att inte vara här bland all skit och allt falskt.
att mor en dag plötsligt får se far hoppas från kanten ner i poolen (30 grader- man tackar) hållandes för näsan. vuxna karl.
:)
action
by the way
så tycker jag att det är jätteroligt att ni hänger med mig.
jag vet inte varför.
jag skriver egentligen bara för mig själv.
men ändå blir jag glad när jag ser att ni är kvar. när ni skriver en liten rad. eftersom ni alltid är så snälla också. :)
mina inlägg det senaste har kanske inte framstått som så talande och djupa som de brukar vara.
det beror med största sannolikhet på att ångesten inte tar död på mig längre. inte på samma sätt.
jag är lite annorlunda nu. det känns lite annorlunda.
jag har stöd och närhet nu. saker som jag knappt trodde fanns för en stund sedan.
på ett sätt saknar jag att tömma ut mig själv på känslor i text. men vad skall jag göra när det bara inte går?
det kommer en annan dag. nu har jag inte ens tid att börja på det.
oavsett, så är ni fina människor någonting som gör mig glad. om så bara lite, så ändå.
tack för att ni läser mina ord.
good good night
och en massa tankar i huvet och i själen.
det är bra skit. good shit.
trodde inte det kunde blir så här.
men i like it.
mucho.
fortfarande
jag ler. mer än jag gråter.
konstigt hur det kan bli.
det gör inte ont i hela kroppen av ångest längre.
jag kan lyssna på musik igen. utan att få panik och vilja stänga av.
det känns... sjukt.
fortsätter
jag skrattar ibland.
på riktigt.
jag är lugn ibland.
jag somnar. och fortsätter sova.
det känns ju helt sinnes.
öser ner
det fullkomligt öser ner. jag gick tjugo meter från bussen till min port och jag hade inte en torr fläck när jag kom innanför dörren. det droppar från håret. kallt regn ner på mina axlar.
idag är det dags för changes. eller snarare tillpimpning.
håret ska färgas och mat skall ätas. städas och plockas och fixas.
och ha en fin kväll med två av mina fina vänner skall jag också.
kanske en film. men antagligen mest tjöt. på ett bra sätt altså.
vissa människor är aldrig fel i ens liv.
de dyker upp en dag och sen stannar de för evigt.
idag kommer två sådana till mig. och det känns fint. bra. underbart.
och ja, jag har haft fina stunder det senaste.
mycket ångest och stress såklart, men fina stunder också.
och sooom jag värdesätter dem.
stunder av lugn, ro och glädje.
hade jag trott på gud hade jag tacka honom nu.
oväntat
jag har problem med mornar.
jag har typ varit gravid sen högstadiet för jag har seriöst morgonillamående.
sjukt hungrig blir jag först efter en timme i vaket tillstånd, men fortfarande då mår jag dåligt.
svårt att tvinga sig själva äta när man liksom vill spy hellre.
jag har varit på konferens i dagarna tre. riktigt dåligt med sömn blev det. lät som att hyttgrannara låg i min hytt och snarkade och det gungade sista natten så grejer slog mot väggar. såna där irriterande ljud man inte kan låta bli att lyssna efter och till slut hör man bara de där ljuden.
klockan är bara tjugo över åtta, men jag är uppe och ready to go. gillar den idén. den om att sova och vakna och jobba.
mycket bättre än bara jobba, jobba och jobba.
det som r absolut mest sjukt är den här lilla, lilla känslan jag har av att jag börjar bli lite gladare på ett eller annat vis.
frågan är om jag får det? och om det blir så?
eller om det bara är ett sjukt skämt?
vad tror ni?
förgör mig med
vad är det som händer och varför?
vad menar du?
hur kan du?
förlåt. förlåt. förlåt. förlåt.
men jag kan inte hjälpa dig med denna biten.
men jag kan försöka.
om och om igen
känner mig inte ens trött då. försöker med att lyssna på musik, men allt ljud är bara jobbigt.
förr kunde jag åtminstone lyssna på någon enstaka låt som fick mig att slappna av, men inte nu längre.
jag vaknar hela tiden. vrider och vänder mig. har konstiga drömmar. de är alldeles för verkliga.
på morgonen vaknar jag knappt av någonting. jag är som i koma.
jag vänder mig och somnar om gång på gång tills klockan är halva dan, som nu.
hur länge jag än ligger kvar i sängen blir jag aldrig pigg.
jag vill inte gå upp, inte ta tag i nåt.
jag skulle kunna ligga här dygnet runt och bara dåsa bort. försvinna bort om och om igen.
låta hela månader gå.
men det här är ingen vanlig trötthet, och det är inget vanligt insomningsprolem.
det är inte bara en rutin som saknas.
jag vet att det är något som är fel.
det kommer kunna hålla på så här för alltid om jag inte gör något åt det.
eller snarare, om ingen annan gör något åt det.
varje kväll är jag fast beslutsam om att jag skall ta tag i mig själv till morgonen och bara gå upp.
men det går inte.
det går bara inte.
jag kan bara inte.
hjärnan är inlindad i bomull och själen i ångest.
inatt träffade jag farfar i drömmen. och jag var medveten om att det bara var en dröm så jag tänkte att jag skulle fånga det här ögonblicket. jag tittade på honom och kramade honom. och sparade hela minnet inne i mig själv.
hur ska jag göra? jag vill inte ha det så här mer.
loosing
varför skulle det vara det?
nog för att jag kan känna mig ensam, olycklig, liten och oälskad.
men inte fan skulle jag någonsin känna något som helst dåligt mot mina vänner som är lyckliga för det!
en av mina bästa vänner lever ett fint liv med en man hon älskar, i ett nyköpt hus, med en fin liten son. skulle det störa mig? NEJ! det värmer mitt hjärta att se att hon har ett fint och rikt liv. och det har inte det minsta med min ensamhet att göra.
en annan av mina närmsta ska förlova sig till jul med sin tvillingsjäl. hon kommer ha den finaste ringen i världen och dela hela livet med den hon älskar mest. skulle det göra mig arg? aldrig någonsin. det värmer mitt hjärta det också.
när de är lyckliga mår jag bättre.
hellre att de mår bra än jag.
jag mår inte sämre för att de mår bra och inte jag.
min ångest skulle aldrig bero på dem.
jag sitter inte hemma och gråter för att jag inte har någon, medans de har det.
jag tycker inte synd om mig själv för att jag inte har det de har.
jag blir aldrig arg eller ond över något sånt.
sen att jag har issues för att jag är ensam, det ör en helt annan sak.
det är för att det känns otroligt ensamt att det inte finns någon som är som mig in i själen, som kan ta del av det jag säger och önskar, som kan uppfylla det och förstå mig rakt igenom.
dygnsrytm
nu e det bara stress och arbete.
och lite funderinga och vilsna tankar.
inte mycket mer.
det rör mig att ni besöker mig ändå.
är det för att gotta sig i min miserabelhet, eller bryr ni er rent av om mig?
charging
tips på hur man får det åter?
det är bara mitt hjärta
eller kanske inte arg. men upprörd. (varje gång jag börjar en mening med "men" tänker jag att så ska man ju inte göra. MEN det här är blott en blogg - inte ett ställe där jag skall bevisa mitt MVG i svenska C).
i alla fall - med den tvångstanken bortblåst - åter till saken.
jag blir upprörd över att människor inte vet bättre, eller snarare inte känner bättre.
ibland önskar jag att jag kunde få alla att öppna sina hjärtan och bara ta in alla känslorna. se, höra, vilja, veta, tycka, känna, längta, önska, älska.
Jag må vara en hopplös romantiker mitt i min pesimism och depression.
jag tror folk kan få för sig att reta sig på det. att jag lever i en overklighet. i en fantasi och dröm.
MEN jag känner så oerhört mycket.
jag önskar ingen något ont.
jag vill inte att en endaste själ ska få känna den smärtan jag känner ofta. (sen att jag tycker att vissa människor förtjänar att dö är en annan sak - och ja, det tycker jag).
jag önskar bara att folk öppnade ögonen och själen för det sanna och riktigt äkta.
man kan alltid lita på sig själv om man känner kärleken.
om man känner den så vet man att det är den, hur mycket man än försöker förneka det. eller tro att det inte är någonting alls.
jag har upplevt otroligt mycket tragisk känsla av kärlek.
sorg blandat med kärlek i precis samma ögonblick.
när jag såg min farfar dö, när jag klappade på honom och sa att det var ok. jag grät konstant, det gjorde så ont i mig, men det var så mycket kärlek. det var den som gjorde ont. inte för att den tog slut för att han tog slut, inte för att det försvann eller blev mindre. utan för att ögonblicket var så äkta, så öppet, så sant.
när jag fick beskedet om att min syster dött. den fruktansvärda mardrömmen man plötsligt klev in i. när jag satt där och kramade min pappa och bara... var stark? för honom.
när jag satt på hennes begravning. jag grät konstant då också trots att jag fått en tablett. när jag såg kistan som hon låg i firas ner i jorden. när jag stod där och såg min ros till henne falla ner på kistlocket och jag visste att någon gång måste jag vända mig om och gå härifrån. jag både ville och ville inte.
sådana ögonblick. när ingenting runt om är av betydelse. när hjärtat är helt öppet. när allt bara är äkta känslor och ingenting annat.
en liten del av den känslan går jag omkring med varje dag. en liten del av sorgen. en liten av den forna lyckan.
och - en liten del av mitt öppna hjärta. helt öppensinnad.
det jag känner - så är det. för mig.
jag önskar att fler öppnade sitt hjärta. tänkte på vad de kände. kände vad de tänkte.
en känsla har man inte själv. den är delad.
dock har inte alla varit deprimerade, varit på begravningar och bröllop. alla har inte sett den eviga, äkta kärleken eller den äkta, enorma, eviga sorgen.
de vet inte vad det är de känner.
istället för att känna det där så gör de nåt annat.
de seglar. de festar. de spelar.
de väntar.
eller inte ens det.
de bara är.
jag vill aldrig mer bara vara.
jag vill dela.
jag vill känna.
oavsett hur ont det gör.
för det är sanningen.
tänk om du dör imorgon - vad skulle du ångra? vad skulle du önska att du gjort?
kommer inte känslan krypande så säg. långt där inne i hjärtat eller själen eller hjärnan.
känslorna är dina. livet är ditt.
för min farfar
för min syster
för dig
