du ska vakna om natten
jag behöver inte gifta mig. och jag behöver inte skaffa barn. det vill jag inte ens.
det är inte sådant jag vill ha dig till.
jag vill ha dig för mig själv, bara du och jag.
jag vill att du vaknar om nättrena när jag får panikångestattaker i sömnen och tappar andan. så du kan klappa mig lite på ryggen och lugna ner mig.
jag vill att du väcker mig när jag har mardrömmar så jag slipper spänna käken tills den hoppar ur led.
jag vill att du sitter eller ligger bredvid när jag skrier av mig på bloggen (om jag behöver det när jag har dig) eller när jag läser elle. jag vill att du kanske också läser. att läsa är bra. och intressant.
jag vill att du är här när jag kommer hem, eller veta att du kommer hem till mig.
du behöver inte komma direkt efter jobbet, du behöver inte ens komma hem till mig varje dag. du får göra vad du vill, bara du kommer hem till mig sen. för att du vill.
ja, jag vill att du ska vilja vara med mig.
jag vill att du ska se mig i ögonen och se hur jag mår.
jag vill att du ska höra mina andetag och mina ord.
jag vill att du ska förstå, eller åtminstone förstå att det finns nåt med mig du inte förstår.
jag vill att du ska krama mig jättehårt när jag får ångestattacker, för det hjälper.
och jag vill att du säger klyschiga saker som "allt löser sig", "det blir bra", "jag lovar" och sånt.
jag vill att du ska fråga mig saker för att du vill veta, för du bryr dig.
jag vill att du ska älska mig mer än allt.
jag vill göra dig hel.
jag vill att du gör mig hel.
jag vill att du ska vara logisk, förnuftig, empatisk och ödmjuk.
jag vill att du ska vara jordnära.
jag vill att du ska skratta hysteriskt så du tappar andan.
jag vill att du ska vara avslappnad och bara veta saker.
vem är du? vart är du? när ska du hitta mig? för jag tycks ju inte kunna hitta dig.
---
nu blev jag förbannad för jag tycks känna att jag behöver en man för att bli lycklig. pathetic me. jag ska ju vara grymma tjejen. 
och snön faller också
coh <--- den tycker jag iofs ser ganka lustig ut.
dt, edt
vil
mne
och så har jag en förmåga att missa vokalerna.
och att trycka för snabt på mellanslag så sista bokstaven i ett ord hamnar i början på nästa.
det irriterar mig.
vilja vilja
big fucking news eller hur?
men jag e så trött på att ångesten kryper inpå mig.
jag skulle vilja vilja saker igen.
vilja gå ut bland folk. vilja dansa. vilja snacka. vilja prata.
men jag vill mest ingenting.
jag försöker tvinga mig till det, för oftast blir det roligt ändå.
när man väl har sällskapet av sina vänner så känns det lättare.
men nu känns ingenting lätt.
jag vill verkligen vilja.
jag vill känna glädjen och allt sånt skit igen.
varför är det så här?
woke
sen körde jag en gul ferrai. fast ag körde ju inte, den gick på autopilot.
sen sparng min systerdotter ut mitt i trafiken, vid ett rödljus, för hon ville åla i morfars volvo istället.
och så hade vi masa godis. gröna hjärtan i långa plastpåsar, gult hockeypulver och pringles chips.
hur mycket man än åt av chipsen tog dom aldrig slut.
i husbilen bakom fick jag hela tiden titta så att det inte var min döda syster. men jag var helt säker på att det var det. hon såg glad ut.
min husbil gick också på autopilot. så under hela färden stod jag och tittade mig i en spegel. vet inte varför.
min syster, som inte längre är min syster körde fel. genom några grindar, över en mur. undrar hur det gick till.
för första gången hade jag ångest att jag skulle köra trots att jag inte har körkort. då skule jag och min andra syster byta plats.
sen kom jag på att hon inte heller har körkort, men hon hade nog det då.
undrar vart vi skulle?
bubblar
motsatsen till kärlek är likgiltighet.
man kan inte välja vem man älskar.
man kan välja vem man hatar.
att älska någon behöver inte betyda att man är kär eller att man är som syskon.
kärlek är kärlek. det bara är. en stor jävla kraft som vi inte kan styra över.
jag har mina små kära, rara i min bubbla. och jag vet att jag älskar dem. allt annat är orimligt.
det är för att jag älskar dem som de är inne i min bubbla.
en del har inte klart för sig att de är där. men en del vet garanterat.
några får jag berätta det för. för jag vill att de ska veta att de är betydelsefulla och älskade.
för dem spelar det antingen roll att de är älskade av mig, eller ibland bara att de är älskade.
oavett gör kärlek alla människor starkare. mitt behov av kärlek är enormt.
inte just bekräftelse eller komplimanger (mottages gärna ändå) men av sann, äkta kärlek.
det betyder inte radhus, vitt staket och hund. det betyder bara att man är älskad.
man fattar beslut och blir modig av kärlek, vilken sort det än är.
jag älskar dem som är där inne i min bubbla och även om det är jobbigt ibland, så vill jag aldrig aldrig någonsin släppa ut dem. jag vet inte om det är jag som behöver dem mest eller tvärtom, men jag har lärt mig att här i vuxenvärlden är det mesta besvarat.
dock har jag väldigt lätt för att berätta för dem jag älskar att jag älskar dem.
det gör inget ens att det ordet är överanvänt i den här texten.
de är inte många där inne, men de är få.
de är nära och kanske just för att de är få så är det lätt för mig att säga det. att jag älskar dem.
jag vet inte alltid exakt vad det är som gör att jag vet det. jag bara vet det,
jag känner det.
eller så känner jag hur ont det skulle göra om jag förlorade någon av dem. om någon av dem lämnade mig eller dog.
den smärtan är olidlig. ständigt smärtande är det.
så vet jag ibland att jag älskar dem. för jag skulle nog knappt kunna andas utan dem.
de är fina människor. äkta människor.
personer med hjärta, hjärna och själ.
själ.
och fastän de tror att de inte alltid är så bra, fastän de tvivlar på sig själva och har lätt att se det dåliga hos sig själva, så ser jag. och jag har nog fan aldrig haft fel hittills.
ni är fina, ni är underbara, ni är äkta och ni är modiga.
jag släpper aldrig ut er. om ni inte vill då såklart.
du behöver veta att du är bra. DU ÄR BRA. du är en helt fantastisk människa.
det finns ingen som du. och kommer aldrig finnas.
jag skiter i vad jag får ha dig till, bara jag får ha dig.
mindre
i veckan pkte han in på sjukhus och igår pallrade jag mig dit med tidinigar och frukt.
det var inget konstigt med det,
jag behövde inte tvinga mig till det.
jag ville det.
både för hans och min skull.
jag ville visa att han visst har familj som bryr sig, och att han är omtyckt. jag ville göra honom glad.
och jag ville veta hur han mådde, hur illa det var. jag var orolig för honom. och jag ville självklart ha känslan i kroppen av hur glad jag gjort honom.
så jag var där. det tog mig en timme fram och tillbaka - som inte spelade någon som helst roll för mig. jag satt och pratade med honom i typ en timme innan det var dags för middagen. och inte fan brydde jag mig om tiden som sals ifrån mig då jag valde att gå dit.
jag gör sånt. det är sån jag är. och jag förväntar mig absolut ingenting tillbaka ifrån honom.
men min familj och närmsta kan inte ens tänka sig att hjälpa mig på mitt företag för att avlasta mig.
jag ställer inga orimliga krav. jag ställer egentligen ingra krav alls. jag har alltid gjort scheman precis efter hur de vill ha det, jag har försökt ge dem allt de vill ha.
men mina företag backar miljoner. och det vet de om.
ändå kommer frågan alltid, alltid.
"vad blir det för betalning om jag kan tänka mig att jobba då, som jag egentligen inte känner för."
där tar tillochmed min stolthet överhand. men framförallt blir jag sårad.
det skär i hjärtat på mig.
jag får helt enkelt klara mig själv.
900
900 kr för 45 minuters samtal. det är vad en psykolog jag kontaktat tar betalt.
för det första: 900 kr - det avrundar man ju lätt uppåt till 1000 kr.
1000 kr!
vilken jävla timlön!
fine, bruden har säkert studieskulder fortfarande, hennes hyra på den schyssta lokalen e nog fan inte billig. och så lite skatt och moms och andra kostnader för att driva företag. och lite bokfröingsprogram och skit.
men vilka fler kostnader har hon? hon köper ju inte direkt in material? hon behöver knappast renovera eller piffa till mer.
det fascinerar mig faktiskt. att 45 min (som inte ens är en timme) kan kosta 900 kr.
att jag, för att jag inte skall ta livet av mig (hade kunnat vara så) skall betala 900 kr för att samtala i 45 minuter.
45 minuter är ingenting. det är inte i närheten av den tiden jag kan lägga på att diskutera mina problem med mina vänner. fine, de har ingen examen i psykolig, men ni fattar tidsbegreppet jag försöker frtydliga här?
min förra psykolog tog 800 kr, men då var det fanimej en timme också. det är så att man tycker det är billigt.
men nejnej, deta gör mig inte mest förbannad.
det som gör mig mest förbannad är den allmänna vården. som inte alls vårdar.
1. jag fick en tlefontid bara för att sedan få en ny telefontid.
2. de gav en telefontid kl halv nio på morgonen till en person som gick till läkaren för att hon hade sömnproblem och inte vaknade av någonting alls på morganarna. givetvis missade jag telefontiden.
3. jag fick en läkartid kl halv åtta på morgonen för att diskutera mina sömnproblem. givetvis vaknade jag inte heller till denna tid.
4. om de brydde sig när jag inte dök upp? om de reagerade på att en person som söker psykisk vård inte kom till sin läkare? nej, de skickade en faktura.
5. jag fick ingen tid hos psykolog. jag fick piller. hurra.
6. tuff invänjningsperiod i en månad. jo tack. fick jag hjälp under tiden nej.
nu kommer jag inte ens fram på telefon.
och därför kommer jag med glädje betala nästan tusen kronor för att samtala i inte ens en timme.
snus, stesolid och choklad.
bergochdalbana
syster och jag. vi skall flänga och fara och jag skall möta alla mina rädslor.
som belöning kanske jag får lite popcorn..
efter helgen ska jag börja träna på att se folk i ögonen. riktiga människor, inte såna som säljer saker mm.
vi får se hur det går.
jag har hållt mig från alkohol och kaffe (utöver en väldigt liten kaffe med mycket mjölk för ett par dagar sen). renar kropp och själ.
nu börjar kampen mot rädslorna.
heja mig.
utan
på lördag kidnappar jag min syster för en dag på nöjesparken.
jag har lovat att jag skall åka all läskig skit som finns. allt för att hon skall bli glad och få ett gott skratt. hon behöver det. någonting är allt för fel i hennes liv, och jag vet inte om hon har styrkan att se och påverka det själv.
därför gör vi en insats, yejj.
det har vart äckligt bra väder i två dagar nu. skitvarmt och soligt och härligt.
och jag vill bara slippa veta om det, för jag kan ändå inte njuta av det.
att veta vart du är, när du inte är här är bara plågsamt.
creap
halva juli.
början på augusti.
det är vad jag ska reda ut idag. känns inte alls som att jag längtar.
nu ska jag ha kafferast utan kaffe. whats the point då. te? läsk?
snus.
idag är en väldigt solig dag.
men ibland går solen i moln. sen stannar den där i flera dagar.
trots att den fortfarande skiner. den syns bara inte.
då får man trösta sig själv.
hur man gör det skall jag ta reda på.
femme
den dagen den sorgen.
så tänkte man då. om allt.
sen kom den dagen.
oh what a day.
sen blev man full och sket i allt.
sen kom ännu en ny dag.
och sen passerade halva livet.
order II
vad jag ska göra:
1. sluta dricka alkohol. helt och hållet. tills allt känns bättre.
2. sluta dricka kaffe. helt och hållet. tills allt känns bättre.
3. sova. ordentligt. somna kl 23.00 och vara på jobbet kl. 09.00.
vilket i sin tur leder till att jag automatiskt får lite rutiner i livet.. som i sin tur leder till att jag blir något piggare, gladare, mer strukturerad och kanske till och med om ett par veckor orkar mig ut på en promenad och sån skit.
det kan ju liksom inte bli värre iaf.
order
jag trodde aldrig att jag skulle må såhär igen.
när jag blev lycklig efter min flytt trodde jag att det var över. aldrig mer den påtagliga ångesten och enorma stressen. ständiga sorgen och fruktansvärda smärtan.
men jodå.
förr kunde jag åtminstone lyssna på vissa låtar som gjorde mig något lugn. nu finns inga såna låtar kvar.
det finns inte heller låtar kvar som får mig på glatt humör, partyhumör, gråthumör.
nu bara är det.
inget gör mig lugn. inget ger mig harmoni.
så snälla rara ni, säg till mig vart jag ska börja, vad jag ska göra.
jag gör vad som helst för att få bort det här och få bli lyclig en dag snart igen.
vilken musik sa jag lyssna på?
vem ska jag be om hjälp?
vem ska jag ringa?
hur ska jag få mitt lv tillbaka?
running in my veins
jag får inte bry mig eller reagera.
inte känna eller vilja.
ingenting får jag egentligen.
det suger.
du också
jag är dryg, tråkig, ointresserad och kort i tonen.
bara sådär.
mår skit, agerar skit.
förlåt fan. jag skall be om ursäkt sen för att jag var det.
nu ska jag bara låtsas att jag är glad o lycklig eller nåt.
one in a billion
jag satt bakom han som körde och var mitt upp i ett teleonsamtal.
då hör och känner jag hur han som kör sätter bromsen i botten och vi kanar framåt.
en jaguar har bestämt sig för att svänga ut i våran fil precis just bara sådär, i inte mer än 5 km i timmen eller nåt.
jag tittar upp och spjärnar emot med smalbenen mot sätet och håller kvar luren i örat.
och jag tänker bara "vi kommer inte hinna". sen försvann jag för några sekunder in i någon trans. jag släpper aldrig blicken utan bara stirrar när vi kommer närmare och närmare den andre bilen.
vi hade två alternativ.
1. åk rätt in i räcket
2. hoppas på att snubben i bilen gasar och att våra bromsar håller så blir det kanske ingen krock.
men han gasade inte. vet inte om han ens sett oss ännu.
så många tankar man hinner tänka. sån jävla skräck.
när en av ens närmsta dör i en bilolycka är man inte så kaxig när man själv sitter där.
direkt efter att vi kört in i honom slängde jag en blick bakåt. tänk om nästa inte heller hinna bromsa?
det blev ingen allvarlig krock. jaguaren fick en skräma och den bilen vi åkte i blev lite mosad över ena lyktan.
men ingen blev skadad, förutom en sjuk bula på mitt stackars smalben. och det kom ingen bil bakom, iaf ingen som inte hann bromsa.
och vi kom hem. vi åt lunch. vi jobbade.
allt är som vanligt.
bara sådär.
det hade kunnat vara precis hur som helst.
oförglömlig
varför ska man le? varför ska man känna nåt alls?
det slutar ändå alltid illa.
stone face
höll på att tappa det nyss igen.
tittade på förslagsritningar över systers gravsten.
och fick veta att jag kanske tvingas träffa en av dem som inte längre är min syster.
jag vill inte ens se henne. dem. jag vill inte prata med dem.
jag vill aldrig mer låtsas om dem.
hur kan någon önska en annan människa döden efter att någon nära dött?
hur?
och då menar jag inte mig.
beat it
jag tycker inte att det behöver va så upphåsat att snubben kolade, det gör vi alla en dag, och med tanke på hans livsstil var det kanske egentligen inte helt oväntat. men men.
det var längesen jag lyssnade på MJs musik, så jag plockade fram några gamla skivor jag hade och har nu helt snöat in mig på beat it. it speaks to me.
inte för att det är MJ.
inte för att han är död.
och inte för att det e kult.
den bara gör det.
så nu kommer jag väl lyssna sönder den i ett par månader framöver och sen är det bra.
igår blev jag rädd för mig själv.
jag mår nästan alltid vansinnigt dåligt och är sjukt stressad.
men igår kände och tänkte jag verkligen på allvar:
"nej, nu orkar jag inte mer. det hade faktiskt vart skönt att slippa det här".
att dra, försvinna från jorden typ.
slippa. aldrig mer känna. aldrig mer tänka. hata. älska.
hej då liksom.
då blev jag rädd. för så långt har det inte gått förut. att jag tänker det och känner det på allvar.
jag grät som en unge hela dagen och idag ringde jag vårdcentralen och fick en ny telefontid då jag ska ringa deras psykolog. nu får det va bra.
jag tänker inte vara en av dem.
för hur skönt det än vore att slippa detta.. så skulle jag antagligen inte ens vara medveten om det.
och tänk om lyckan vandrar in i mitt liv imorgon eller om två år - ska jag missa den då?
och känslan av total lycka, ro och kärlek - den slår likgiltigheten till livet.
det måste den göra.
lilla kry
solen skiner, det är fint omkring mig, men ändå slipper jag inte oron.
för det är sån där äkta jävla känsla. och jag hatar det.
jag skulle vilja bara vara. inte se allt som ett projekt. att gå upp ur sängen.
tvätta håret. äta. dricka. gå ut. åka buss.
allt är bara stora svåra projekt som man ska ta tag i.
och på nåt skumt sätt genomföra.
