tie
och den blev ganska bra.
jag blev klar med det jag skulle bli klar med på jobbet.
mina möten gick ok.
jag åt mat. bara en sån sak.
jag fick träffa människor jag håller av.
jag fick prata med mamma i telefon.
jag fick se en massa foton som gjorde mig glad.
jag vann tio kr.
jag fick skickat mitt viktiga brev.
jag fick en kram.
jag drack te.
jag fick skratta.
jag avslutade kvällen med popcorn.
så fort det blir mörkt
dagarna går. jag tappar det ibland. även under dagen. men som jag tappar det om kvällarna och nätterna.
jag kan inte glömma, sluta vilja att det inte var så.
önska att man fick en andra chans. att säga allt det där man förstår nu att man alltid känt.
att man kunde visa det.
jag önskar jag kunde se henne igen. hålla henne i handen. krama henne. sitta bredvid henne.
skratta med henne. få prata med henne.
jag vill säga så mycket saker. jag vill vea att hon visste.
jag vill inte fatta att det här är sant. att hon är borta. att hon aldrig kommer tillbaka.
att hon aldrig mer kommer dyka upp på jobbet och hälsa på, ta en fika, skratta och berätta lustiga saker.
och krama mig. och vilja ses fastän man aldrig någonsin fann tid. för att man aldrig avsatte tid.
för hon skulle ju ändå alltid finnas kvar.
ens syskon ska aldrig dö. aldrig. de ska finnas här. vara här. de ska ringa, sms:a och komma förbi jobbet och hälsa på.
vi skulle pratat om farfar. om våra minnen med farfar.
jag hatar så att den sista gången vi hördes var inte för att kolla läget. vi hördes för att farfar somnat.
och hon skulle ringa mig, men klockan var jättemycket och jag måste sova, så ja sa att vi skulle höras senre i veckan. för vi skulle hålla kontakten nu. för när våran gemensamma, rara farfar somnade då fattade man liksom det. att man skall hålla kontakten med dem som betyder nåt. men vi bytte bara nummer. vi hördes aldrig mer. aldrig.
nästa gång jag var i ärheten av henne var när jag satt där i kyrkan. och sen när jag fick gå fram med systern min och släppa ner en ros på hennes kista. det ska inte vara så. man ska aldrig se det.
jag vet att jag bara gick fram, fick svindel och mådde dåligt. ville bryta ihop och släppa det. men jag stod där bredvid syster och bara såg ner. och släppte rosen, den liksom studsade mot kistan och landade där. och jag tänkte som om jag talade till henne.
hej då storasyster. jag älskar dig.
så klyschigt. men de enda orden jag hade och ville säga henne.
borta. bara sådär.
jag vill aldrig mer le känns det som.
va är det som händer egentligen?
varför försvann hon?
vi skulle ju reda ut hela den här trassliga släkthistorien.
jag är så tacksam att vi inte hade något outrett. men vi hade så mycket osagt. så mycket okramat.
fan fan fan.
vi skulle ju vara allihopa för alltid!
jag hatar inte i närheten av så mycket som jag älskar
när jag känner mig som mest ensam tänker jag på dem som gör mig glad. på dem som vill och gör mig väl.
på så många sätt.
min familj må vara sjuk och utsliten, skakad och skadad, men de är så fina.
mina vänner må vara en skral skara, men vilka vänner. alltid kärlek. bara.
mina syskon må inte längre vara i samlad trupp, eller ens lika många, men dem jag valt att ha omkring mig och den som försvann finns alltid i hjärtat mitt. sanna, fantastiska människor som alltid alltid ställer upp. det är något med syskon. något underbart.
jag älskar de som inte finns mer, de som fick somna.
ändock är min värld svart.
ikväll skall den få lite ljus. skall till bror min och inmundiga fina viner. frun hans och deras barn skallförgylla min kväll. det kan bli en bra tid. en kort men bra tid. och jag skall insupa atmosfären av kärlek och äkthet.
i stort behov av klyschor
livet vandrar på as usual.
fick ett psykbryt av sällan skådat slag idag. inget att göra åt det, ingen att ringa om det. handfallen. hjälplös.
då kom den där tiden. på den där platsen. som inte finns på riktigt. men jag fick hjälp att komma dit. och jag lovade at memorera och återberätta det. så nu gör jag det.
där vid sjön, i värmen.
men jag raderar värmen nu, är det ok?
jag vill att det skall vara sådär kallt som det är på tidiga sommarmornar.
jag tittar ut. rätt ut i gräset. daggen har inte lyft än, solen har knappt gått upp. när man koncentrerar sig sådär på en liten, liten punkt kan man se så mycket. hur en enda betydelselös droppe faller, hur en endast myra som gått vilse pressar sig fram mellan stråna, upp lägs ett och ner på nästa. världen är så stor, men för myran spelar bara dessa grässtrån någon roll. jag kan ligga där och bara titta på dessa strån tills jag hör andningen förändras. eller känner den.
jag kan titta på dessa grässtrån och daggen, oavsett hur vackert allt annat är. oavsett svanfamilj, oavsett brygga, oavsett molnfri himmel, oavsett allt i hela världen. för en kort stund finns inget annat. egentligen inga grässtrån heller. gentligen inte ens jag. bara andningen. bara tystnaden förutom andningen. allt svävar samman och blir ingenting.
en enda sekund att få fånga andan igen. och sluta ögonen, lyssna på andningen och somna igen.
tills nästa gång jag vaknar, när daggen lyft och myran funnt sin väg hem. och allt annat är som förut, fast helt annorlunda.
varför jag tycker det är okej med klyschor?
för att allt annat är helt jävla miserabelt och svart. för att motsatsen inte är att inte spy, eller att hinna något, eller att inte gråta. motsatsen till sorg är inte likgiltighet, det är lycka.
motsatsen till kärlek må inte vara hat utan likgiltighet. men motsatsen till det svarta är faktiskt ljuset.
tack.
utan att vilja sätta ord på det
snart är juli slut och fram tills nu har året gått av bara farten. aldrig har det varit så illa som i år.
aldrig har jag upplevt sån smärta som i år.
alla de hemska och fruktansvärda situationerna man hamnat i och utsatts för är förbi. de har lagt sig. kvar är bara den person man blivit av allt. här står man nu. molnen seglar förbi ovanför huvudet, solen går ner bakom ens rygg och vägen ringlar sig om möjligt vidare framför ens fötter. här står man. mitt i alltihopa. kanske i början av livet, kanske mitt i och kanske i slutet. det har jag inte makt att avgöra. men här är jag. jag är levande, det vet jag för jag andas. jag ser och hör. jag tänker och herregud, vad jag känner!
händelserna har lagt sig. de är förbi. de var förbi i samma sekund som de inträffat färdigt. efter det följde bara en lång tid av oro, ångest, smärta och alldeles för mycket känslor.
jag skall inte påstå att semestern gjorde mig lugn och lycklig. jag skall inte påstå att jag ens är utvilad eller har fått ordning på mig själv och det liv jag lever, men jag har iaf varit på semester. och jag kom tillbaka. JAG.
någonstans i bilen påväg mot las vegas kom alla tankar över mig. på en och samma gång, hur mycket jag än försökte dela upp dem. och på flygplatsen i tyskland började jag läsa den bok jag haft liggande i flera månader. vid andra försöket lyckades jag börja bläddra i den.
och sådana är dagarna. försök. fortsättning. kanske en dag framsteg.
jag vet inte, och ingen annan vet heller. men det finns inga alternativ.
jag får fortsätta på stigen.
någon dag innan mitt liv avstannar skall även jag bli lycklig.
jag skall reda ut detta, hitta orden som passar och förändra dem.
det är kanske inte ens ett försök ännu, men det är iaf en mening.
up up and away
närmare femton timmar på flygplan. förstår inte hur det skall kunna vara underhållande att flyga men det får väl gå. alltid hatat att flyga, men när man väl är i luften så vänjer man sig illa kvickt antar jag. böcker är packade, ipods laddade. tidningar finnes. men fy faan vilken tid detta kommer ta.
jag får ångest över att fara.
dels finns det saker jag inte gillar att lämna här. dels tror jag att efter de dagar som det tar för stressen att lägga sig, så kommer jag få ett psykbryt way over there. på midsommarafton kommer jag antagligen gråta över syster som fyller år då. och jag kommer upptäcka att när man tänker på annat än jobb och måsten så kommer verkligheten kanke inte vara så rolig först. livet är inte detsamma längre. människor saknas, gnistan saknas.
sen kanske jag kommer upp från dippen. den kommer antagligen inte visa sig i konstant form. den kommer glimta till då och då.
fram tills åttatiden ikväll komme rjag springa runt som en yr höna.
väskan är inte färdigpackad för i tvättstugan snurrar torktumlaren och flåsar torkskåpet. dock är väskan redan full.
och hur jag ska lyckas med handbagaget förstår jag bara inte.
och vilken helg sen!
fredagen blev rena rama barhopping. fem timmars sömn på sin höjd. detta efter att ha brutit vomit free limiten. ni fattar ju. inte ok. faktiskt inte ok. runt kl fem intogs den första ölen. middag och vin, drinkar och dans med tjejorna. så härligt så. och hej, så spontant. lördagen bjöd på trevligheter den med. dock av helt annat slag. då var det jag och grabbarn. man får tändigt gå en bit ifrån så att de får möjlighet att ragga, och så de gjorde sen! "snygga jeans". ja, en helg jag inte glömmer. härligt spontan och lagom knäpp. finfina vänner från sthlm som besökte staden gjorde allt ännu trevligare. och att få se sann kärlek. det kändes fint. vilka rara människor.
nu är det dags för fortsatt packning och förberedelse.
såg förresten en film igår osm fick mig att gråta. vilken film gör iofs inte det?
sen blev jag så sjukt förbannad.
över några av mina familjemedlemmar.
hur kan man efter tragedier och sorg fortfarande köra spelet?
försöka vinna poäng och leva i falskhet?
det är sorgligt om något.
jag önskar att det var så lätt att man gjorde sina val och struntade i de andra sen. för de gör sina val. och får leva med dem. men man påverkas ändå känslomässigt och man stör sig. och blir sårad. och önskar att allt vore annorlunda. då skulle det vara så fint.
men nej.
"plocka aldrig upp ett tappat rouge" det säger jag er.
hockey
man kanske kan dela upp året som ett säsongsår? likt hockeysäsongen? fast man kan välja skitårssäsongen och grymmesäsongen.
då är juli 2008 - juli 2009 the sucky part. vilket betyder att augusti 2009 - augusti 2010 blir the great part.
vad som kommer efter det skiter jag i just nu. för under grymmesäsongen borde jag kunna komma ifatt och hitta ro och lycka igen för att klara en eventuell shitty season 2009-2010.
fan alltså, 1-0 till mig Gud!
klyscha
det är juni nu. dvs att snart har halva året gått.
jag funderar mycket på hur det här året är och har varit för mig och det är skrämmande dåligt.
till slut, nu, har det blivit så mycket att det inte alls är mitt år som är dåligt utan hela jävla året.
jag talar om det som om det bara är jag, bara mitt liv och mina dåliga dagar som det här året består av.
för till slut så är det bara jag. det som jag reagerar på det är mitt liv, det formar mig till den jag en dag blir och redan är på väg att bli. dock är det inte jag som dött eller svikit en vän mm, men alla dessa känslor som slår emot mig blir till slut för mycket att härda ut.
vid andra besöker hos min fd. psykolog så läste hon upp allt för mig som vi snuddat vid, vid första mötet.
för mig har alla dessa saker bara varit detaljer som jag går igenom i mitt huvud, en efter en. den dagen insåg jag däremot hur jäkla tufft man kanske har det innanför pannbenet och bröstkorgen.
och då var ändå det innan alla dessa hemskheter inträffade. jag trodde att 2008 var ett jävla piss-år men om man jämför nu så förstår man att 2009 är det där jävla pissåret. kommande år känns som en oändlig, grön äng med massa smörblommor som man bara kan traska fram på och njuta av. så skall fanimig 2010 bli. det är bara en liten detalj som står i vägen. jag. mitt hjärta, min hjärna, min själ och min omgivning. hur skall jag hinna få ordning på allt och sluta känna denna enorma sorg och ångest på lite drygt 6 månader. innan klockan slår 2010.
fine, farfar och syster kan inte dö igen. de där nära kan inte såra mig sådär igen eftersom de inte längre är mina nära, finanskrisen måste väl ta slut någon gång så att ekonomin blir bättre både för mig och företagen?, lägenheten kan inte bli tommare, för allt som kunde försvinna därifrån är redan därifrån.
men jo, 2010 kan bli ett shitty year.
fler kan dö, de som står mig allra närmast kan såra mig och försvinna (not gonna happen my dear ones) och finanskrisen kanske inte alls slår om.
lägenheten kan visst bli tommare, för jag kanske tvingas sälja det jag äger och har.
men nej, det får inte bli sämre nu. ni får inte dö, ni får snälla, snälla inte såra mig och försvinna, företagen får inte dippa mer och lägenheten måste bli ett hem. annars är jag rädd att 2010 inte alls blir min räddning.
och tänk sen på alla de rara människor som har ett fint år i år.
alla studenter som skriker av glädje på flaken och kastas ut på arbetsmarknaden och som kanske till och med får jobb. lyckos dem.
och alla brudpar som gifter sig i sommar som tror på den sanna, eviga och äkta kärleken för att de funnit dem.
och på alla de som får leva ut sina drömmar.
och på dem som har släktkalas på gräsmattorna.
och på dem som får ha sin mamma eller syster kvar i livet och dela minnen med varandra.
och på dem som inte går i konkurs.
och mig. jag. som har mina fantastiskt fantastiska vänner och syskon.
det finns inte ord att beskriva hur underbara de är. jag låter som en fjortisbloggare som "ba' äääälskar" sina vänner.
men jag lovar er, det finns inga bättre än mina. som de orkar, ställer upp, lyssnar och alltid, alltid stannar kvar. som känner mig på riktigt, accepterar, respekterar, förstår och alltid finns där. det är freakin' amazing.
jag skulle verkligen tacka gud för dem om jag trodde på en sådan. utan dem skulle jag aldrig orka. aldrig någonsin.
sen var det ju det här med klyschor. det är så inne. så rätt. så jävla bra.
för det här året har vart så jävla pissigt att jag behöver klyschor. riktiga klyschor. genuina på sitt sätt.
råstekt
farfar har faktiskt varit och hälsat på mormor och tagit farväl. jo ho då.
han hade på sig sin gröna tröjar med knappar och stod i dörren. jajjemen.
han stod i min dörr med. men dte var mest creepy.
jag har åkt på en ohuggligt tuff grej som min far gett sig in på men som jag tvingas ta över. as usual.
hade det varit jag hade jag tackat nej. men nejnej. JADÅ var dte bestämt.
och nu sitter jag här.. har ingen ork eller vilja till det och det kan bli svårt med lönsamhet i frågan. än dock skall vi minsann göra detta. nu är det dessutom för sent att dra sig ur. tack för den.
jag kommer att låna pengar till min semester. hur sugigt är inte det då.
istället för att höra orden så sa jag dem själv till vederbörande: "har du inte råd att åka på semester så skall du fan inte göra det heller". hon höll med. och jag höll käften istället för att förklara varför jag måste åka och hur mycket jag behöver det. annars är jag blott en liten fläck på golvet sen. man orkar inte hur mycket som helst. tre veckor way over är ett måste nu. eller snart rättare sagt.
det regnar i den här staden. pissigt som fan och inget man kan påverka.
nu ska jag äta.
ps.
jag nämnde inte att jag har sjuk ångest va?
man lär sig.
så tom som man kan vara
inget mer än ångest här i kroppen och själen.
har iofs inte ätit nåt på hela dan heller, så magen är ju också tom. kanske det som gör det hela lite värre.
jag har dock svårt att tro att om jag åt någonting så skulel jag känna mig bättre.
det här har liksom inte med mat eller nåt annat nödvändigt att göra.
det handlar om att vilja ha dte man inte kan ha och inte få det.
nu har jag knappt någon aning om vad jag vill ha iofs heller, men någonting mer än det som finns.
tom tom tom.
så tomt som något kan bli.
idag ställde jag in allt som fanns på min dagordning.
jag bara sket i det för jag orkade inte.
sen sov jag i omgångar bort hela dagen.
nu är det kväll och jag tänkte jobba lite.
eller tvingas göra det som annars ger mig mer ångest.
hjälp mig, någon.
rannsakan
redan natten mellan torsdag och fredag.
den tanken gör mig något lugnare än om det hade varit natten mellan måndag och tisdag.
jag har fått en del gjort denna veckan, fortfarande saker kvar som gör mig stressad. men det är det iofs alltid.
jag undrar ibland om folk förstår allt som snurrar i mitt huvud. det borde de inte göra, för det gör inte ens jag.
jag lovar mig själv om dagarna att reda ut det.
liksom göra en lista över det hela. och vad jag skall göra för att kunna plocka bort saker från listan.
jag tänker inte gå in i detalj i vad varje sak innebär men detta är vad jag har problem med:
döden - syster - farfar
jobbet - energi - stress
sömn - rutiner - ro
familj - mor - far - bror - tidigare familj
personer i min närhet
illamåendet - matvanorna - det jag är beroende av
pengar - företagandet - privatekonomin
morfar
jag fick som vanligt ångest och stressade upp mig över att inte hitta rätt sten så jag gjorde självklart inte det med en gång. nu vet jag dock att det är femte raden nerifrån, tredjen in från gångvägen.
innan jag gick fram tog jag ut snusen och kastade den i en soptunna.
jag stod där en stund och tittade på stenen. sen satte jag mig ner och försökte tänka nåt vettigt.
hej morfar.
du kanske inte ser eller hör mig.
men jag måste bara få veta att det finns nåt mer sen.
att jag kan kämpa och fortsätta här och veta att det finns något mer.
jag vill inte vara rädd för att dö längre.
jag vill inte vara livrädd för det.
snälla, visa mig att det inte är något att vara rädd för och att det finns nåt mer.
ok?
sen gick jag hem.
city
människor sviker, spelar, leker och hämnas om vartannat.
jag undrar om de missat att det finns moraliska regler att följa?
regler byggda av kärlek, äkthet och renhet.
mänsklighet och vänlighet.
alla familjer har sina saker.
så många lider och mår dåligt.
till vilken nytta?
för att någon skall vinna pluspoäng i en kamp om.. vad?
de drar ner varandra i sörjan, kastar total svärta på varann.
talar ner varandra, slår varandra och .. njuter?
jag är så utled på falskhet, lögner och sorg.
jag vill kunna gallra ut vad jag vill omkring mig, men den storheten besitter inte jag.
jag vill aldrig glömma
det är natt. snart morgon.
det är ljust ute. det enda som gör att det inte är ännu ljusare är halvmörka, grå morgonmoln.
min sovrumslampa har gått sönder. jag drog upp persiennen för att få in ljus.
då förstår man att det är sommar. fåglarna kvittrar hej vilt också.
träden är fulla av löv.
då vet man att det är sommar.
och hade man sett min själ så hade man förstått att det är seriös jävla ångest jag lider av som mår dåligt av allt det utanför mitt fönster. det gör ont, alltihopa.
egentligen skulle jag ha njutit av det, men nej.
jag vet inte vad jag njuter av längre. ingenting.
om inte ens solen och fåglarna ger en ynka känsla av hopp, vad gör det då?
jag låg här i min säng i över två timmar och försökte somna. först av tystnaden. sen av musik. sen av tystnaden igen.
sen av att försöka bryta mönstret av tankar genom att gå up, skaka på huvudet och dricka mjölk. ingen gav mig trötthet så nu sitter jag här. och tittar ut genom fönstret.
jag tänker på farfar.
på om han kommer komma hit någon gång mer och titta till mig.
på om jag tror på att han faktiskt gjorde det sist, då jag var säker på det.
på om jag någonsin kommer glömma. på om jag ville glömma.
det vill jag inte.
jag vill aldrig glömma den stunden. den klaraste och renaste stunden vi någonsin delat.
renare än när vi var på landet tillsammans och skrattade. så där på riktigt.
sådan smärta, men sådan klarhet.
jag vill aldrig glömma känslan, stunden, sorgen.
men jag vill inte leva med den hängande över mig som ett svart moln heller.
jag vill ha det där kvar, men inte så at det gör så förbannat ont dagarna i ända.
och jag tänker på syster.
på hur snabbt det går.
på allt man hade velat ha sagt och gjort, som man nu aldrig får chansen till.
på hennes glädje, hennes skratt, hennes ögon.
hennes sökande. hennes jakt på lycka och nåt att tro på.
jag tänker på vad hon tänkte och kände som jag aldrig får veta.
och jag tänker på blommorna.
hortensian och vitsippan.
jag vill aldrig, aldrig, aldrig glömma.
kontra
jag skrev ett långt jäkla inlägg precis. men jag kunde inte få orden att säga det jag ville säga.
texten var bara en platt text. schoff likom.
så jag struntade i den.
brain exchange
och hur snabbt alla dessa känslor kommer upp till ytan.
det krävs inte ens ett uns av tanke, det bara sker ändå.
situationer och människor har sådan stark inverkan på mig att jag blir arg, rädd och framförallt dum.
till slut följer man inte ens sitt försök till rationell snitslad bana.
man bara virrar runt och blir rädd för att man aldrig ska hitta ut.
ont är vad det gör.
ont.
och jag borde bli förbannad och tänka elaka och onda saker.
men jag blir bara ledsen och dum i huvudet.
vill någon byta hjärna med mig?
total
men jag är 24.
6 år av 24 är ganska lång tid.
det är en fjärdedel.
i en fjärdedel av mitt liv har jag mått dåligt.
under hela den någorlunda vuxna tiden i mitt liv har jag mått dåligt.
och jag har svårt att finna hoppet om att det kommer bli bra.
inte bra om ett år eller om två. utan över huvud taget.
det knepiga är att jag är en hoppfull människa.
jag tror på glädjen, lyckan, renhet och äkthet.
jag vet hur den känns när den kommer i form av små stunder.
jag vill desutom kunna ge den.
jag vill liksom sprida den omkring mig.
jag tror på den eviga, sanna lyckan och ro i själen.
jag finner den bara inte. jag har inte nått dit riktigt än.
men mitt mål är givetvis att finna den.
under tider gör det bara så förbannat ont.
och du, du som följer mig på vägen. vart tog du vägen?
det vet jag när jag hör det
som säger, och ibland skriker, allt det man försökt få fram eller inte ens försökt få fram för man tror inte att det går.
jag hade för länge sedan en vän. vi var någon typ av bästa vänner tillochmed. jag och hon och en tjej till.
saker blev som det blev, vi gjorde våra val och nu är det som det är.
jag hörde den här sången en gång och den fick mig att tänka på henne.
idag fick jag veta att titeln är densamma som hennes namn.
bara en sån sak.
"Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk,
kvar med samma man
Lever kvar i samma damm,
och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus,
som en lögn i vackert väder
i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen"
det händer att jag oroar mig för henne.
att jag bryr mig och oroar mig. det vet jag att du också gör T.
men jag undrar om det finns något att göra.
är hennes vis att handla på ett försök?
och i så fall ett försök till vadå?
oftast kommer jag fram till att det är för sent, men varför tänker jag då tanken igen?
never ending
igår drack vi vin. och martini. och pratade och pratade och pratade.
idag blir det vin. och prat och prat och prat.
hur kan man ens ha så mycket prat i sig att släppa ut?
oavsett så e det skönt. och vin är gott.
imorgon är det söndag.
då skall det arbetas och sedan intagas en billig och kall söndagsöl.
och nej, jag har inte drinking problems.
jag tycker bara om dryck och sällskap.
först är det jobbet.
och ett försök att stressa bort det sista som sitter kvar av migränen.
yeeeejj.
missbruka mig
det spöregnar där utanför.
det slår mot rutan och det väsnas när vattenmassorna rinner genom stupröret ner på backen.
det liksom brummar.
hade jag inte varit ensam hade det varit lugnt.
men det där ljudet i sällskap av ensamheten ger mig inget lugn at all.
det blir precis tvärtom.
obehag. stress.
jag har bett till en gud jag inte tror på att ljudet skall försvinna.
men egentligen är det ju inte ljudet av regnet som är problemet.
det är allt annat.
den fruktansvärda vantrivseln jag besitter.
tankarna. längtan. väntan. smärtan. saknaden.
ibland blir hela världen en blek kopia öer det som var.
eller så är svärtan faktiskt starkare.
orden bara ramlar ur mig.
men inte smärtan.
den sitter där den sitter och inget kan jag göra åt det.
visste ni förresten att jag varit snusfri i två dagar nu?
en klapp på axeln till mig.
att jag missbrukar isglass behöver vi inte låtsas om va?
