why does my heart feel so bad?

jag gör det igen.
samma beteende, samma tankar, samma känsla.
samma längtan, saknad och önskan.
samma jävla grej all over again.
jag är så trött på det här, på mig själv, på hur jag mår, på den jag är.
jag vill slå all jävla skit ut ur mitt eget huvud och hjärta och trampa på det, kalla det för könsord och spotta på det.
och sen hoppa lite till, skrika ännu fulare saker.
och gråta, jag vill gråta på det.
eller gråta ut det.
fäkta med armarna vida omkring och fräsa.
slita i håret och slå huvudet i väggen.
riva min hud alldeles röd.
kasta allt jag har av värde i väggar och golv.
slänga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gråta tills lungorna ligger bredvid mig på lakanet.
andas som om jag höll på att dö. tro att jag skulle dö. känna som om jag skulle dö.
och sedan vill jag att någon tröstar mig lite.
sen vill jag resa på mig och duscha, skrubba, torka huden med en hård handuk tills jag är alldeles röd igen.
och sen vill jag komma på en plan.
sitta helt apatisk och gunga i takt till mina sjuka tankar.
och sen genomföra planen.
och sen blir jag lycklig.

det är bara det att det sista liksom aldrig inträffar trots allt det tidigare.
den sista lilla stenen faller liksom inte på plats.
då kan man tro att allt det tidigare varit helt förgäves och att jag borde komma på att det liksom inte fungerar.
men trots det, oc´h trots allt jag någonsim varit med om, så är allt det där andra det enda som känns helt rätt.
det enda som har en inverkan på mig.

jag vill sluta känna.
sluta bli helt stormad av känslor och önskan och längtan.
jag vill sluta e, känna, veta, hoppas, tro.

det finns ju liksom ändå inte.