min
torsdagen den 26e mars har passerat.
upp tidigt och på med kostymen.
sen var det iväg till landet.
de sa att de som ville skulle få säga något efter urnsättningen.
alla förväntade sig att jag skulle säga något. som jag alltid gör.
men jag var den som började gråta först.
redan i huset, innan vi åkte till platsen började jag.
jag ville så gärna säga något, men det gick inte.
jag grät och grät.
jag ville läsa en dikt. jag visste vilken.
jag vet inte varför just den.
men det gick inte.
fåglarna kvittrade.
jag la två rosor över urnan. och jag grät.
det enda jag kunde tänka på var att nu finns han inte mer.
nu finns han inte överhuvudtaget mer. alls.
han är borta. för alltid.
jag får aldrig träffa honom mer.
och jag tänkte på sista gången jag träffade honom.
sista gången han tog ett andetag.
de ista orden jag sa till honom inann han somnade.
allt det här har försvunnit från den stund då min syster gick bort.
men idag blev det verkligt att även han är borta. och han kommer aldrig tillbaka.
jag vill att han skall minnas att vi var där. att vi viskade till honom. klappade på honom.
sa att det var okej.
de där sista andetagen.
som han kippade efter luft och kämpade.
men han somnade.
och nu låg han där i jorden, i en urna.
han finns inte mer.
sen grät jag igen och igen.
på tisdag är det dags för nästa begravning.
då skall vi ta farväl av syster.
" Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."
upp tidigt och på med kostymen.
sen var det iväg till landet.
de sa att de som ville skulle få säga något efter urnsättningen.
alla förväntade sig att jag skulle säga något. som jag alltid gör.
men jag var den som började gråta först.
redan i huset, innan vi åkte till platsen började jag.
jag ville så gärna säga något, men det gick inte.
jag grät och grät.
jag ville läsa en dikt. jag visste vilken.
jag vet inte varför just den.
men det gick inte.
fåglarna kvittrade.
jag la två rosor över urnan. och jag grät.
det enda jag kunde tänka på var att nu finns han inte mer.
nu finns han inte överhuvudtaget mer. alls.
han är borta. för alltid.
jag får aldrig träffa honom mer.
och jag tänkte på sista gången jag träffade honom.
sista gången han tog ett andetag.
de ista orden jag sa till honom inann han somnade.
allt det här har försvunnit från den stund då min syster gick bort.
men idag blev det verkligt att även han är borta. och han kommer aldrig tillbaka.
jag vill att han skall minnas att vi var där. att vi viskade till honom. klappade på honom.
sa att det var okej.
de där sista andetagen.
som han kippade efter luft och kämpade.
men han somnade.
och nu låg han där i jorden, i en urna.
han finns inte mer.
sen grät jag igen och igen.
på tisdag är det dags för nästa begravning.
då skall vi ta farväl av syster.
" Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen."
Kommentarer
Trackback
