nutty
igår mådde jag mentalt illa hela jävla dan.
sådär så att man tror man inväntar en förkylning som skall bryta ut eller nåt. hela kroppen säger nej.
nej till att stå, nej till att sitta, nej till att prata, nej till att äta och dricka. nej till allt.
men sen inser man att jahaja, det e för att jag mår som ett jävla helvete. det bara visar sig fysiskt.
jag har gått ner 6 kg nu. bara sådär.
det enda jag äter r lunch på jobbet. sen dricker jag kaffe i mängder.
och när jag ine har nåt bätre för mig och det finns godis i närheten så äter jag det.
nu har jag tillochmed börjat se det själv. kläderna håller på att falla av mig. hakan är sådär spetsig igen.
axlarna syns mycket mer. jag ser så liten ut.
177 cm och liten liksom.
och jag får så ont i magen. så att jag inte kan stå upp.
går omkring om en kutryggig gammal tant.
det enda som hjälper är sömn, för då märker man det inte lika mycket.
och jag lyckades skada tummen igår. min vänsterhand är inte grann kan jag lova. först ut var stackars pekfingret och nu tummen, tur att man har batman-plåster så man ser riktigt clever ut också.
och som jag skakar. helt shaky hela tiden. det är så att olk på jobbet reagerat på det. jag säger att jag fryser för jag e förkyld, eller för att jag ätit lite för lite.
och det är ju så.
jag vill inte äta. jag vill inte stå eller gå.
jag vill inte vara bland folk.
jag vill bara få sova. i en hel jävla evighet.
jag har fått enorm skräck för att dö. alltid haft inna också, men nu är det så påtagligt.
jag tror att jag kommer bli påkörd eller få cancer.
och sen har jag funderat på hur dödlig cancern kan vara.
och hur jag skulle meddela min omvärld om det hela.
jag skulle antagligen inte ens berätta det för mor, far och mormor.
och efterom andra pratar med dem skulel jag låta bli att berätta för min syster och några vänner.
till slut skulle jag väl vara tvungen att berätta för en psykolog eller nåt för att överhuvudtaget få det ur mig.
hur tar man farväl?
skulle jag överdosera sömntabletter för att slippa den sista smärtan?
vem skulle hitta mg?
skulle man ha en partner in crime?
vem skulle orka det?
såna där tankar är mindre bra att ha kl. 04.00 på natten när man ska upp 07.00.
sådär så att man tror man inväntar en förkylning som skall bryta ut eller nåt. hela kroppen säger nej.
nej till att stå, nej till att sitta, nej till att prata, nej till att äta och dricka. nej till allt.
men sen inser man att jahaja, det e för att jag mår som ett jävla helvete. det bara visar sig fysiskt.
jag har gått ner 6 kg nu. bara sådär.
det enda jag äter r lunch på jobbet. sen dricker jag kaffe i mängder.
och när jag ine har nåt bätre för mig och det finns godis i närheten så äter jag det.
nu har jag tillochmed börjat se det själv. kläderna håller på att falla av mig. hakan är sådär spetsig igen.
axlarna syns mycket mer. jag ser så liten ut.
177 cm och liten liksom.
och jag får så ont i magen. så att jag inte kan stå upp.
går omkring om en kutryggig gammal tant.
det enda som hjälper är sömn, för då märker man det inte lika mycket.
och jag lyckades skada tummen igår. min vänsterhand är inte grann kan jag lova. först ut var stackars pekfingret och nu tummen, tur att man har batman-plåster så man ser riktigt clever ut också.
och som jag skakar. helt shaky hela tiden. det är så att olk på jobbet reagerat på det. jag säger att jag fryser för jag e förkyld, eller för att jag ätit lite för lite.
och det är ju så.
jag vill inte äta. jag vill inte stå eller gå.
jag vill inte vara bland folk.
jag vill bara få sova. i en hel jävla evighet.
jag har fått enorm skräck för att dö. alltid haft inna också, men nu är det så påtagligt.
jag tror att jag kommer bli påkörd eller få cancer.
och sen har jag funderat på hur dödlig cancern kan vara.
och hur jag skulle meddela min omvärld om det hela.
jag skulle antagligen inte ens berätta det för mor, far och mormor.
och efterom andra pratar med dem skulel jag låta bli att berätta för min syster och några vänner.
till slut skulle jag väl vara tvungen att berätta för en psykolog eller nåt för att överhuvudtaget få det ur mig.
hur tar man farväl?
skulle jag överdosera sömntabletter för att slippa den sista smärtan?
vem skulle hitta mg?
skulle man ha en partner in crime?
vem skulle orka det?
såna där tankar är mindre bra att ha kl. 04.00 på natten när man ska upp 07.00.
Kommentarer
Trackback
