befrielse
det var längesen jag grät.
det är skönt dock. att gråta igen.
det kan tyckas morbidt (?) att över huvud taget fotografera på en begravning.
men på något sätt så vill man ändå minnas.
för mig är det dels som en försäkran att det som hänt verkligen har hänt. så att man slipper leva i en lögn man själv skapar.
dels för att återigen kunna uppleva den totala äktheten som man befinner sig i då.
sorg är äkta. iallafall för mig.
de dagarna då vi satt där. stod där. såg. kände.
jag önskar inte min värsta fiende de känslan eftersom det är en fruktansvärd smärta.
men jag är tacksam för de ögonblick som man haft och de minnen som man har.
och på något vi är det en befrielse att kunna känna den där totala sanningen, den totala smärtan och det totalt sanna oöverstigbara.
det gör ont i mig att titta på bilderna.
det skär i mitt hjärta.
man vill inte se en far begrava sitt eget barn.
man vill inte själv se sin syster bli begraven.
det vill man inte.
det är egoistiskt.
men framförallt vill man inte att hennes liv skulle bli så kort. så snabbt avslutat. så tragiskt som det faktiskt blev.
men om hon ser eller känner eller vet något nu så skulle hon framförallt vara besviken.
på dem som är falska och alltid varit. som fortfarande, trots hennes bortgång, lever i falskhet och tragik.
det gör ont nät något som känns som hat känns mer än den där kärleken.
det är skönt dock. att gråta igen.
det kan tyckas morbidt (?) att över huvud taget fotografera på en begravning.
men på något sätt så vill man ändå minnas.
för mig är det dels som en försäkran att det som hänt verkligen har hänt. så att man slipper leva i en lögn man själv skapar.
dels för att återigen kunna uppleva den totala äktheten som man befinner sig i då.
sorg är äkta. iallafall för mig.
de dagarna då vi satt där. stod där. såg. kände.
jag önskar inte min värsta fiende de känslan eftersom det är en fruktansvärd smärta.
men jag är tacksam för de ögonblick som man haft och de minnen som man har.
och på något vi är det en befrielse att kunna känna den där totala sanningen, den totala smärtan och det totalt sanna oöverstigbara.
det gör ont i mig att titta på bilderna.
det skär i mitt hjärta.
man vill inte se en far begrava sitt eget barn.
man vill inte själv se sin syster bli begraven.
det vill man inte.
det är egoistiskt.
men framförallt vill man inte att hennes liv skulle bli så kort. så snabbt avslutat. så tragiskt som det faktiskt blev.
men om hon ser eller känner eller vet något nu så skulle hon framförallt vara besviken.
på dem som är falska och alltid varit. som fortfarande, trots hennes bortgång, lever i falskhet och tragik.
det gör ont nät något som känns som hat känns mer än den där kärleken.
Kommentarer
Trackback
