fortfarande

så funkar det. sömn och sånt.
jag ler. mer än jag gråter.
konstigt hur det kan bli.
det gör inte ont i hela kroppen av ångest längre.
jag kan lyssna på musik igen. utan att få panik och vilja stänga av.
det känns... sjukt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0