nyss
mitt liv har varit jobbigt det senaste året.
som sagt - augusti 08 - augusti 09. it sucked.
men inte trodde jag någonsin på allvar att det skulle bli bättre augusti/september 09. nej, det trodde jag inte. jag trodde livet skulle fortsätta, tråkiga saker ske och allt vara piss. men nähä.
sicken jävla surprise jag fick.
det dök upp lite glädje.
lite hopp.
lite .. bra grejer liksom.
jag är fortfarande chockad över det. det hade jag ändå aldrig anat.
och jag tycker det e jobbigt. för jag tänker så sjukt mycket.
1. det är riktigt längesen jag var glad.
2. det var längesen jag litade på någon.
3. det var längesen jag träffade någon jag kunde se i ögonen.
4. det var längesen jag släppte in någon i min värld.
5. det var längesen någon var snäll mot mig och varsam om mig.
allt detta gör att jag nu är helt sjuk i huvet.
eller kanske inte sjuk. bara bäng.
jag liksom håller någon sorts distans.
det värsta är att jag inte gör det mot någon annan, bara mot mig själv.
jag trycker undan mig själv. saker jag hade kunnat känna och vilja förtrycker jag någonstans inom mig.
och fastän jag vet att de är där så låtsas jag inte om dem, jag kommer inte åt dem.
det är som att jag är säker som fan på en sak och ändå helt osäker.
som om jag vet vad jag vill och känner, men att min hjärna och mitt hjärta inte släpper fram det. och när det inte släpps fram hela vägen till mig, i mig, så tappar jag tron och blir osäker, fastän jag ändå är säker.
hur bäng låter jag inte nu då?
men vissa saker är helt säkra.
han får mig att le. mycket. skratta. vara glad på riktigt.
han tittar på mig. på mig. han ser mig.
jag kan se honom i ögonen och jag tror att jag litar på honom. för jag vill och jag tror jag kan.
det är bara mitt destruktiva jävla beteende som gör att jag tvekar. för det har aldrig funkat att lita på någon innan.
jag ska väl klara det här va?
Klart att du klarar det här!!!
sv: Vadå smal...nu ska vi inte vara sånna..
