why does my heart feel so bad?

det är måndag natt. en kulen natt, natt, natt ute på det böljande blå. men att det blåser och att den stora finlandsbåten bryter is så att det knakar i hela fartyget märker ingen. de är inne i dimman. alkoholen flödar. 100 människor som bara ses några gånger om året. vissa av dem bara en enda gång om året, på just den här tillställningen för branschorganisationen. stämningen är bra, alla är glada och skrattar och skålar. det snackas mycket affärer och idéer utbyts. man minglar runt hej vilt bland alla och bjuder varandra på drinkar: samarbetsdrinkar, sekreterardrinkar, nystartsskålar - you name it. plötsligt shottas det, någon kanske fyllde år som man kan passa på att fira? det är mitt i högsäsongen för alla, så att de får ett par "lediga" dagar njuter de av. imorgon är det årsmöte, och trots sömnbristen och baksmällan kommer nästan alla klara av att gå dit. klockan blir mer och mer, några har blivit stupfulla och får ledas till sin hytt. de ursäktar sig, skäms men vet att det är lugnt, det kunde lika gära vart någon av de andra. ingen är direkt nykter utom nykteristen. det är så man skäms inör honom. klockan blir ännu mer, båtens barer stänger och det är dags för den officiella efterfeten på hytten hos leverantören. det är säkert 10-12 pers som trängs på sofforna där inne. koskenkorva och cola. gin och tonic. den förste drar sig till in hytt ganska snart - de andra är väl för hogljudda och stökiga. det skämtas och flamsas och skrattas och skålas. man springer i omgångar upp till ett rökrum eller en spelautomat, men alla samlas åter i hytten. någon får hicka och dör av skratt, en annan talar så sluddrigt att alla andra dör av skratt. stämningen är ändå bra. systern känner att det börjar bli dags att dra sig tillbaka. yrseln och illamåendet är inga bra tecken. samtidigt lämnar en kollega som också skall upp på årsmötet. kl. är 5-6 på morgonen. ännu ett par stycken droppar av. hon har somnat. jobbat mycket de senaste dagarna, sovit lte och druckit en del. men stämningen var så bra att hon ville stanna. de andra var ju också kvar. hon kan inte hjälpa att hon somnar. ännu ett par stycken droppar av, försöker väcka henne men hon sover djupt nu. det är bara 3 tycken kvar på efterfesten. den siste lämnar. alla tycker att det känns ok att låta henne sova där. hytt som hytt. alla känner alla och har så gjort i flera års tid. klockan är närmare 7.30-8.00. hon vaknar. vad händer? hon hör honom prata. filthy. hon känner att hela hennes kropp rör sig. något är fel. hon vrider på huvudet för att kontrollera vart hon är. vad händer? är hon med på det här? svaret kommer snabbt: nej. hon börjar gråta. han flyttar på sig. hon rusar upp, drar upp sina kläder och tar sina skor. "men gumman, gå inte. vi kanske ska prata om det här?" "nej, jag ska härifrån" "gumman. gå inte" "jo, jag måste härifrån" snabbare än man kan vara är hon. ut ur hytten, bort längs korridoren, upp för trappan, in i nästa korridor, slänger sig mot dörren till sin egen hytt. ingen öppnar. i panik slänger hon sina skor utanför dörren och börjar banka på varenda dörr i korridoren. flera av dem hon känner bor i korridoren, det vet hon. hjälp. ett äldre par öppnar. inga hon känner. ursäkta. hon fortsätter banka på dörrar. till slut öppnas ännu en. honom känner hon. hon springer in i hytten och säger att han måte hämta systern. han får fortsätta banka på dörren där ingen öppnade. till slut vaknar systern. förvirrad. timmar av tröst och bubblande ilska. timmar av hat. hur skall man fortsätta tro på en god värld? det här är en hyllning till min starka syster som överlever. och som vågade polisanmäla och stå upp för sin sak. nu finns hatet och undran kvar: komme rättvisa skipas?

Jag har fått ett begär. Ett begär attberätta hur det ligger till. För jag började tänka på vad jag hade velat fått gjort om jag visste att jag skulle dö om två veckor. Sen tänkte jag "fuck it, jag kanske dör imorgon". Då finns det saker jag hade velat fått sagt. Och som det ska sägas sen.

Julen är slut. Årsskiftet passerat. Snön finns kvar, för vinter är det än. Det är kallt. Livet känns i omgångar kallt och hårt. Men något får en ju att fortsätta. Snuset är åter under läppen, sockret sitter i tänderna. Hjärtat och hjärnan är ihopsmällta i en enda röra. Saker är så självklara men ändå diffusa. Man har stöd men står ändå ensam. Man vet hur det egentligen är men lever i den ständiga smärtan. Men någonstans här inne i själen är jag ändå lycklig på nåt underligt vis. För man har det där lilla som betyder mer än .. Allt?

jag har alternativ. två som jag ser det. antingen kan jag acceptera mitt psyke, min sorg, min depression, det svarta som omger mig. eller så kan jag hata det och tro på nåt ljust och fantastiskt som en dag kan inträffa och ta över min värld. jag vet inte vilket aletrantiv som tar mest energi eller tystar mig. men jag måste ändå välja. känns som att jag måste välja för att jag måste välja alternaiv två. jag kan inte acceptera det här. det vore som att välja döden framför livet. eller sorgen framför hoppet om glädjen. jag vet inte om det en dag blir helt bra, men att det faktiskt finns hopp om det räcker. chansen att det en dag blir bra är kanske liten i förhållande till hur stor risken är att det fortsätter så här, men det ärändå en chans. den kan jag inte släppa. och eftersom jag sedan slutet på augusti känt en slags lycka, kärlek, äkthet.. så är det klart att chansen finns. tack för det. för att du fann mig.

Den där förbannade julen närmar sig och jag får bara mer ångest. Vad ska julen vara bra för? Och varför girar vi? VAD firar vi? Dagarna bara går och går och jag vill inte följa med. Det enda jag vill är att vara med dig. När jag vaknar på morgonen och när jag somnar på kvällen. När jag äter och dricker. När jag andas. Det enda jag vill se och höra är du. Och det enda jag vill tänka på är du. Nu är det redan så så jag är så gott son lycklig. Och jag får iaf ett par timmar av den förbannade julen med dig.

Vilken ångest. Det gör ont. Jag skakar, ryser, flämtar, försöker hämta andan. Jag vill vill vill så gärna att det går över. Jag vill somna, sova i lugnet och vakna till en annan tid och plats. Jag fattar ingenting i denna, min lilla svarta värld. Jag vill slippa. Slippa den här ångesten! Snälla snälla låt bara natten gå. Passera. För att så msmåningpm glömmas bort.

0138
vad fan.
man borde sova.
men nähädå.
istället sitter man här klarvaken och försöker jobba.
har skrivit, raderat, skrivit, raderat, skrivit, raderat för att slutligen skriva och radera igen.
jag vet inte om något av det har vart av spara-materail, men antagligen inte, för då hade jag väl gjort det.
men jag vet inte. jag är kanske trött i skallen och pigg i kroppen, eller tvärtom. jag kan inte avgöra.
menjag vet iaf att jag inte sover.
jag sitter upp.
påpälsad.
och dricker juice.
och snackar med syster yster på msn.
och på facebook.
för det ena vore ju inte tillräckligt.
upp tidigt imorgon. hur fan det nu skall gå till.
men helt omöjligt kan det väl ändå inte vara.

jag är dum i huvudet.
det är synd.
det är synd att folk har fuckat till min hjärna så hårt att jag är skadad.
synd sa jag.
jag tänker fel. dåliga saker. får ångest. riktigt känner det.
och så undrar jag: tänk om jag har helt jävla fel?
men det har jag ju aldrig.
konstigt.

söndag idag. hela dagen.
ätit pizza med pappa och pratat ut lite.
funderar på att möta upp the man inne i stan, men mår sådär och känner sådär för att socialisera på riktigt.
sjukt jag vet, men jag har igen ork, vill inte fixa till mig.
sitter och jobbar nu. hemma. tagit en paus och hällt upp ett glas vin.
fortfarande inte en snus. två veckor.
snart är det jul igen.
vart och hur den skall firas tänker jag inte på. skulle kunna ha den här, men det blir så ensamt när alla går hem.
är inte så mycket för julmat heller. och jag vet inte vart min julstjärna är.
miserabel känner jag mig.
skall fortsätta jobba och sen vila.
heja heja heja ipren.

jag försöker finna vägen.
skall jag ens fortsätta med det jag gör?
är det värt det? att kämpa, slita, gråta? för ett arbete som tar död på mig?
trots att jag mår bättre ibland.. så vet jag att det kommer tillbaka till illamåendet ändå.
hur viktigt är det här för mig?
hur länge orkar jag?
hur mycket vill jag?
vad ger det mig?
är det så här livet skall vara?

om det inte är det - hur skall det då vara?
vem är jag utan det här?
vart hamnar jag?
vem blir jag?
vad vill jag?

det känns bra att få vara med den finaste som finns, mitt i allt elände. mitt i all skit. mitt i livet.

sjukt sötsugen.
eller fettsugen.
eller hungrig rent av?
eller är det beroendet av glutamat?
någonting för att mätta detta sjuka behov av snus.
över en vecka nu. 9 dagar faktiskt.
helt otroligt.
de trodde jag ju ändå inte.
efter tre dagar örjade jag fundera över varför jag slutat. det verkade onödigt. så farligt var det ju inte. kanske skulle börja igen. men jag höll mig.
för jag visste att av någon/några anledningar hade jag ju valt att sluta och trots att jag inte kunde minnas eller fattavarför just nu så var jag tillräckligt smart för att fatta att jag antagligen varit ännu smartare då. så jag litad på mig själv och fortsatte härda ut.
nästa gång jag tänkte att det skulle vara gött med en snus så isåg jag att:
vafan, så jobbigt är det ju inte. eller jobbigt är det ju, men jag står ju upp. jag faller inte ihop eller dör eller nåt.
så jag fortsatte. och jag fortsätter.
synd bara att humöret blir så sjukt sjukt.
igår var jag sådär überkänslig igen. men mitt i allt tycker jag ju inte att jag är det. jag bara känner och mår faktiskt jävligt illa just då. då är det min verklighet.
mitt i ångesten finns inget annat. jag vill bara att det ska försvinna, lugna sig.
men det är som att den måste ut innan den kan försvinna.
fan.
jag vill bara inte att andra ska ha så ont som jag har.

shit.
7 dagar utan snus idag.
inte en prilla, inte ett nikotintuggummi eller plåster. inte en cigg som tröst.
men herregud.
jag trodde att det var andra orsaker som gjorde att jag mådde som jag gjort de senaste dagarna. (jag märker nu att denna text kommer bli extremt förvirrande. må så va.)
jag har varit förvirrad, arg, sur, ledsen, ensam, liten, dum, fel. allt. i omgångar.
jag och min fina hade en liten, liten diskussion om broccoli. jag sa at jag inte tykcte om det och han sa att han intre trodde jag gett det en ärlig chans. (må så va också). broccolin alltså. vad tror ni händer?
jag blir sur. på riktigt. minns känslan. upprörd. sen ledsen.
hallå.
just då kändes det som om världen skulle falla ihop och försvinna under mina fötter. allt var så hemskt.
efter tio minuetr inser jag att världen inte alls försvinner, jag är okej och broccolin spelar ingen jävla roll alls.
jag kan tllochmed garva åt det.
sen är det lugnt igen. kul kul. tittar på tv.
efter en stund frågar han i snäll ton om jag är lite extra känslig idag.
och så var det kört igen. tårar.
hallå.

så vad ni än gör.
börja inte snusa. eller sluta inte. ni väljer.

Jag är tillbaka. Ni kanske undrar varför jag försvann. Eller varför jag kom tillbaka. Jag har jobbat. Och skaffat mig något som kan framstå som på gränsen till rutiner. Men bara lite. Jag har sovit, haft ont, gråtit en skvätt, skrattat, kramats, jobbat, planerat, ätit, jobbat och försökt att bara vara. Det nr svårare än man tror. Jag mår iaf lite bättre i omgångar. Mellan fysiskt och psykisk smärta (som jag vill klarlägga att ingen närstående åsamkar mig) så har jag ändå mått förhållandevis bra. Kroppen värker och vill sova och knaka. Hjärnan vill gråta. Skratta. Slappna av. Hjärtat vill helt och fullt ge sig hän. Som det vill det. Hur får man modet att våga? Våga leva.

Sug på den här. Min dag har gått åt till följande: fika och inhandling av varor på Ikea. Handlat på bauhaus. Storhandlat på Ica och köpt vin mm på Systembolaget. Lagat middag, tagit ett glas och tittar på skavlan. Är det inte Svensson så säg. Men jag gör sällan sådant. Typ aldrig. Men ändå har idag varit en av de bästa dagarna någonsin. Avslappnat, fått saker gjort, trivts. Plus för det.

idag känns som måndag. eftersom måndag och tisdag blev spenderade på annan ort fyllda med möten. det är otroligt vad snabbt tiden går. jag vill stoppa den. stoppa världen. stoppa mig. stanna upp och andas ut. jag vet inte om det är några mediciner som ger mig bieffekter eller om det är så simpelt som enkel och vanlig ångest (i min klass) som gör att jag mår som jag mår. antagligen en fin kombo. ont gör det iallafall och jag vill inte mer. jag vill bara åka hem. alltid. hela tiden. sova. drömma. vakna, dricka juice och slaffsa omkring i hemmet med mjukiskläder. inte duscha, inte äta, inte nånting. bara bar vara. tiden räcker inte till. och inte jag heller.

Jag tappar andan. Jag rycker, kastar mig runt. Jag fryser, svettas, skakar. Jag får panik av det där ljudet. Av blåsten utanför. Jag vill att den försvinner. Att allt typ bara försvinner, en stund. Tills jag kan andas igen. Tills jag inte minns, inte vet. Tills världen ser annorlunda ut. fin. Bra. värdig. Vad ska jag göra för att lugna mig? Gör att stilla mig? För att kunna somna?

friday night. sitter med ett glas rött. och har gått över till general silver för att dra ner lite på snusandet. hade lyckats snusa upp en hel dosa innan kvällen kom. hur gick det till? eller har jag lyckats ta fel? jättekonstigt. sluta ska jag. ja. nyår?

det är morgon. observera det. JAG gick upp tidigt idag. JAG. jag fick tillochmed i mig lite yogurt till frukost, trots att jag hellre spyr än äter på morgonen. och jag skall arbeta nu. så mycket som måste lösas. det är väl bara att sätta igång. jag har på mig min sjal idag. den luktar inte som mig. vilket jag tycker om.

igår kommunicerade jag. typ. lite av den barriär som omgett mig av ångestblockering släppte något. det har ju inte funkat för mig att överhuvudtaget kommunicera på ett bra tag, men igår, tack vare lite envishet och alldeles för mycket känslor, så kunde jag få fram ord, meningar, åsikter och känslor. jag känner mig lite, lite friare nu. och jag önskar så att det kan fortsätta så.

När något inträffar som jag inte är ett big fan of eller när andra människor handlar på ett sätt jag inte uppskattar så kan jag bli ledsen, få ont eller bli arg/upprörd. Dock har jag ju seriösa problem med att numera diskutera, prata och ens kommunicera på något sätt alls. Detta eftersom jag blivit totalt demolerad i huvudet. Dock riktar jag automatiskt ilskan eller ledsamheten direkt mot mig själv istället för de som kanske utför handlingarna som inland påverkar mig och endast mig. Ja, jag är fuckad i huvet. Ja, jag har blivit sårad nåt så in i helvete. Ja, jag tar förbannat hårt på vissa, specifika saker som jag kanske inte borde. Varför? Just för att jag är fuckad i huvet, har blivit nåt så in i helvete sårad och för att jag har problem med mig själv och dessutom med mig själv i relation till andra människor. Nu är jag ju dessutom sådan att jag inte kan tala för mig, diskutera eller kommunicera som den starka, balla jävla människan jag en gång var. Vilket leder till att jag ännu en gång gömmer mig under täcket och försöker strunta i saker. Vilket aldrig funkat förut och inte heller kommer funka nu. Det här kommer äta upp mig. Igen. Och det som kvarstår är: 1. Skall jag fortsätta överlägga med mig själv om det e jag som e helt jävla dum i huvet eller en gång för alla acceptera att this is me och att det e ok? 2. Why does my heart feel so bad?

jag har alltid varit en passionerad människa.
i allt jag gör tänker och känner jag.
iallafall var det så förr.
jag har inte gått ifrån mig själv direkt men i ett års tid har jag bara verkat genom tomma handlingar.
jag har mått dåligt, thats it.
i det jag gjort har jag inte känt glädje.
sorg och hat har alltid funnits, men det har inte lyst igenom. jag har bara varit.
jobbat och fortsatt mitt tomma, enkla liv genom rena handlingar som inte innefattat känslor särskilt mycket.
förr var det känslor i allt.
jag var arg, ledsen, glad, tom, full, svartsjuk, liten, stor.. jag var allt på en och samma gång.
i dkiskussioner hade jag alla ord, i bråk hade jag alla argument.
men det senaste året har jag bara varit. bara jobbat.
efter döden i februari och mars blev det ännu tommare. jag grät. that's about it.
jag struntade i saker. i allt.
jag gav blanka fan i allt. i detaljer, i mig själv, i andra.
allt var en stor tomhet.
småsaker blev obefintliga och stora saker blev småsaker. inget var av betydelse.
jag hade inget mer att förlora. inget av direkt känslomässigt värde mer än familjeföretaget. och det var ändå ett jobb. det är ett jobb. mer än bara ett jobb, men ändock ett jobb.
freedom is just another word for nothing left to loose sjöngs det. men om frihet är att vara tom och inte ha mer att förlora, då vill jag inte vara fri.
och i så fall är jag inte heller längre fri. thank god.
jag förlorade mer än min farfar och syster i år. (elleri fjol om man så vill eftersom mina år härmed är uppbyggda per säsong á aug-juli).
jag vill inte vara dramatisk och säga att jag förlorade mina föräldrar men jag har förlorat mina föräldrar som jag hade dem förut. jag är betydligt mer ensam även om jag inte är ensam. jag drar ett stort lass själv, inte bara i mitt arbete, utan i min själ. som det aldrig tidigare varit.
jag förlorade en hel del andra relationer då jag aktivt valde bort en del, samt en del av vissa relationer när andra i famljen valde andra jobb mm.
livet är inte som det en gång var. allt är annorlunda.
i ett års tid har jag helt enkelt struntat i saker. det kunde heöt enkelt inte gå mer åt helvete än vad det gjorde.
det gamla livet försvann. på alla sätt och vis och allt av värde la jag på is. åt sidan. det var bara jag kvar. och en jag utan allt det andra blev en tom variant av mig.
så plötsligt blev det ny säsong i augusti som beräknat.
saker kom till. personer kom in i mitt liv. eller person kanske man säger.
när något plötsligt dyker upp, så ja - det är positivt på sitt sätt.
bra bra bra bra. all over.
men plötsligt när saker blir komplicerade i form av en mycket liten, mycket enkel knappt värd att kalla dispyt. när jag alltid varit som starkast innan, när jag hatar tystnaden mer än något.
vad händer?
jo, jag blir helt blockerad och tappar allt.
jag tappar ord, förmågan att tänka, förmågan att tala för mig eller något annat.
det blir svart i huvdudet.
det har aldrig blivit svart i mitt huvud innan.
tystnad leder till ångest som leder till panik som leder till rena rama panikångestattacken med kallsvettningar, andningssvårigheter och tårar. why?
vad hände där?
och med ens så vaknar problemlösaren. men den kom inte fram till något.
det enda jag klarar av är då att lägga mig under täcket och försöka finna nåt ord alls. nån vettig tanke, nån känsla. men det är bara ångest.
och jag hatar det. vad händer i mig?
efter en lång stund försöker jag fortfarande hitta förklaringen och det logiska i mitt fullkomligt ologiska huvud.
det gick sådär.
men om man ser på det helt krasst så tror jag att det är så att det blir en chock i mig.
en chock för att plötsligt behöva handskas varsamt med något som betyder nåt. nåt som är av värde, för när var något det senast? undrar jag.
ren skräck. att förlora något som jag bryr mig om. något som betyder nåt. något av värde, som jag för allt i världen just nu inte vill tappa.
inte ett ord alltså. bara ledamhet och panik.
vilket är ännu värre, för vem fan pallar det?
jag gjorde det inte förr och skulle inte göra det nu.
och mitt i den ångesten för jag ångest över att jag har den ångesten.
skärp dig! känner jag. lägg av, lägg ner, fixa till det här, fixa till dig, du kan inte vara dum i huvudet nu, ordna till dig människa! skriker jag till mig själv inuti. som om det hjälper. eh.. nej.
inget funkar. jag funkar inte. jag tappar kontrollen över mig själv.
hur snackar man sådär? hur bråkar man? hur funkar jag? vad händer?

jag vet inte om jag kom fram till nåt. eller om jag kommer lära mig.
i ett år har ingen haft rätt mot mig, eftersom ingen behövt prata med mig om nåt, eller känna nåt för mig. jag har inte behövt känna nåt för någon heller.

jag tänkte tanken att lyckas försöka se till att sånt aldrig händer mer, såna situationer mm.
men det vettigaste vore kanske om jag lär mig hantera mig själv, lösa saker, prata.
frågan är om man orkar med mig under tiden.